Drömmarna om Catherine

Jag spelar mycket TV-spel och ganska ofta känner jag mig trött och less på spelutbudet. För hur man än vrider och vänder på det är det alltid samma grej hela tiden: action eller rollspel i fantasy-, scifi- eller gangstermiljö där målet är att kötta sig fram genom ett oändligt antal fiender och däremellan ta del av medelmåttig dialog som leder till mer köttande. Det är visserligen ett koncept som håller och i takt med att spel blir allt dyrare att producera för att garantera spelarna en häftig upplevelse är det inte förvånande att spelutvecklarna rör sig i samma riktning. De flesta nya storspel påminner ganska mycket om varandra, på gott och ont eftersom det ju ofta leder till bra och underhållande spel men där det inte finns särskilt stor variation mellan de olika titlarna. Det finns visserligen små indiespel där utvecklarna vågar vara modigare i val av ämne och upplägg, men de är ofta så små, korta och anspråkslösa att de aldrig på allvar kan utmana de stora spelen. Detta har självklart lett till att en mängd spelare suktar efter något nytt och annorlunda, ett spel som man inte har sett eller spelat tidigare. Det japanska spelet Catherine är ett sådant spel. Varken spelets upplägg, stil eller handling är något som man vanligen ser bland TV-spel och spelet har välkomnats med öppna armar av en entusiastisk spelpublik. Catherine har lanserats (åtminstone här i väst) som ett erotiskt skräckspel – en benämning som både kan locka och skrämma iväg spelare. Själv var jag skeptisk tills dess att jag hade läst ett par recensioner och kände mig tvungen att spela igenom spelet. Jag har spenderat den senaste veckan i Catherines sällskap och kan konstatera att spelet varken är särskilt erotiskt eller otäckt, inte mer än något annat TV-spel. Däremot är det ett roligt, frustrerande, engagerande och annorlunda spel som hållit mig vaken om nätterna och berört mig mer än vad de flesta spel lyckats med under de senaste åren.

Huvudpersonen i Catherine heter Vincent och är 32 år gammal. Han har ett tråkigt och halvtaskigt betalt kontorsjobb och har varit tillsammans med sin flickvän Katherine i flera år utan att ha flyttat ihop eller tagit på sig något större ansvar. Katherine börjar prata om att ta förhållandet vidare, om att gifta sig och bli vuxna på riktigt. Efter en kväll på den lokala stamkrogen vaknar Vincent upp bredvid en annan tjej – Catherine. Han har ingen aning om hur hon hamnade där och minns inget av den gångna natten. Han får panik och försöker ta sig ur den knipa han hamnat i. Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar där han, tillsammans med en grupp får, klättar upp för märkliga strukturer uppbyggda av kubiska block. Handlingen i Catherine är väldigt speciell för att vara ett TV-spel. Det låter, och verkar inledningsvis, som en banal och löjlig handling men efter ett tag har det utvecklat sig till ett engagerande och snyggt berättat relationsdrama. I brist på hyggliga dramaserier på TV för tillfället har Catherine en given plats hos alla som vill ta del av en bra berättelse. Med alla får, relationsproblem och udda inslag känns det ofta som någon av Haruki Murakamis bättre romaner i spelform. 

Upplägget i Catherine är lika enkelt som udda. Vi får följa Vincent under en dryg vecka. Dagarna skildras med snyggt animerade scener i bästa animestil. Det var länge sedan jag såg lika engagerande och stilren anime och filmsekvenserna är båda långa och välregisserade vilket gör att berättelsen får gott om plats och tid att utveckla sig. Om kvällarna får vi styra Vincent när han hänger på sitt stamställe Stray Sheep och pratar med sina kompisar och andra gäster. Det är underhållande och intressanta diskussioner som man får ta del av. När spelaren har fått nog av kroghäng är det dags för Vincent att gå hem där han, så fort han somnat in, möts av jobbiga mardrömmar. Det är mardrömmarna som är kärnan i Catherine. Varje natt är uppdelad i flera delar där målet är att klättra uppför pyramidliknande strukturer genom att bilda trappor av olika block. Det är klurigt och svårt redan från början och det blir bara värre och värre ju längre spelet pågår. Ibland kunde jag känna att spelet var lite väl svårt och krävande och det hjälpte inte att det hela går på tid och att man ibland får börja om därför att man mer eller mindre slumpmässigt har blivit mördad av bisarra monster eller andra får som inte vill att man ska ta sig upp till toppen. Catherine är ett frustrerande spel men det är förlåtet med tanke på hur bra det faktiskt är. Det känns väldigt belönande och roligt när man har tagit sig igenom ännu en natt och får fortsätta ta del av den intressanta berättelsen. Catherine är, trots sina uppenbara brister, ett av de bästa och mest givande spel som jag har spelet de senaste åren. Det känns som att den japanska spelindustrin har fått ge vika för den amerikanska Hollywoodliknande spelfabriken de senaste åren, vilket är synd då de flesta av mina absoluta favoritspel är japanska. Men Catherine är ett bevis på att annorlunda spel fortfarande görs och kan slå igenom. Jag har nyss vaknat upp ur mardrömmen men längtar redan tillbaka.