Mawaru Penguindrum – Pingviner och terrorister

Jag har skrivit om manga flera gånger på Finpop men aldrig om anime. Att döma av mitt hyfsat stora mangaintresse kan ni säkert gissa er till att jag även hyser varma känslor för anime. Jag vet att det finns många fördomar om manga och anime och många av dem är klart motiverade – den mesta anime som produceras är ganska värdelös, löjlig och tråkig – men man kan förstås inte döma ut en hel kulturform och jag skulle vilja hävda att det finns anime som alla kan gilla. Min första kontakt med anime, liksom många andra svenskar i min ålder, var när jag såg tjejklassikern Sailor Moon i sexårsåldern. Jag gillade serien och de pratande katterna, men då jag verkligen fick upp ögonen för anime och blev sugen på att se mer var när Studio Ghiblis mysmästerverk Spirited Away kom till Sverige. Jag blev intresserad av att se någon animeserie men fick leta ganska länge innan jag hittade rätt. Den mesta anime görs för en ganska nördig publik och således är de flesta serier ganska enkelspåriga med mycket stora robotar, fantasy, blyga skolflickor i korta kjolar och dåliga manus. Jag har aldrig haft något intresse för de mest populära animeserierna utan avfärdat de flesta av dem som kommersiellt skräp och därmed alienerat mig från den manga- och animecommunity som finns i Sverige. Precis som det görs väldigt mycket manga, i alla tänkbara genrer, finns det också många udda animeserier. Jag gillar anime med bra storys och starka karaktärer och under ett helt gymnasieår satt jag och såg anime nästan varje dag. Jag plöjde igenom serier och älskade mycket av det jag såg. Till skillnad från amerikanska TV-serier kändes det som att många av de animeserier som jag såg tog upp allvarligare frågor, på ett nytt sätt med annorlunda och modiga utgångspunkter, och bjöd på ett berättande som jag inte var van vid. Att ladda ned en hel animeserie och kolla igenom den kändes ofta snarare som att läsa en bra bok än att titta på TV. De flesta serier jag gillade krävde att man tittade från början till slut och gav inga chanser för nya tittare att hoppa in mitt i serien. Under det där året såg jag mycket anime som verkligen berörde mig och några av de serier som jag minns med särskild värme är Wolf’s Rain, Ergo Proxy och Kino’s Journey. Mitt animeintresse har inte dött men däremot har det varit svårt för mig att hitta serier som lyckats intressera mig de senaste åren. När jag började utforska animedjungeln hade jag aldrig sett någon anime tidigare och hade därför många års animeproduktion att utforska. Efter ett intensivt år av animetittande och sökande efter nya serier kändes det som att jag hade sett det mesta som kunde intressera mig och blev därför begränsad till nya serier. Känslan jag har fått när jag letat efter nya animeserier de senaste åren är att det inte görs lika kul och intressant anime längre (eller så är det så att jag blivit äldre och mognare, men jag tror inte att det finns någon större risk för det). Jag har sett ett fåtal serier, men mitt intresse har slocknat alltmer.

Triggad av det fantastiska tv-spelet Catherine – som till stor del består av snygg anime – och det tråkiga TV-utbudet blev jag för några veckor sedan sugen på att se någon ny anime och började leta efter en ny serie att se och älska. Det tog lite tid att hitta något, det mesta jag hittade lät som de gamla vanliga animeserierna i nya förpackningar, men efter en stunds ihärdigt letande hittade jag en ny serie som lät fullständigt egen och intressant - Mawaru Penguindrum.

Mawaru Penguindrum är tydligen skapad av en animelegend som jag inte kände igen sedan tidigare - Kunihiko Ikuhara. Han har regisserat stora delar av Sailor Moon och är mest känd för animeserien Revolutionary Girl Utena som tydligen ska vara något av ett mästerverk. Jag antar att jag blir tvungen att se den serien snart för känslan som Mawaru Penguindrum lämnat efter sig är ett sug efter mer. Mawaru Penguindrum är en fantastisk serie som jag kan rekommendera till alla som vill se något annorlunda och fräscht. Den lånar saker från många olika animegenrer men är ändå något helt eget, originellt och väldigt konstigt. Här samsas det typiskt japanska extremgulliga med underlig humor, ovanligt mycket psykologi, thrillerinslag och svårslaget drama inspirerat av grekiska tragedier. Mawaru Penguindrum är lika knäpp som den är bra. Serien handlar om tre syskon, två bröder och en syster, som bor för sig själva och tar hand om varandra. Snart får vi reda på att de är barnen till några hatade och ökända terrorister som 1995 utförde ett fruktansvärt terrordåd kraftigt inspirerat av saringasattacken i Tokyos tunnelbana, som Haruki Murakami behandlat i sin bok Underground. Det gör genast de tre barnen till intressanta och komplicerade karaktärer, nästan i klass med de i amerikanska TV-serien Homeland. Snart får de sällskap av en flicka som först bara verkar vara en bisarr stalker besatt av sin skollärare men som senare visar sig vara en yngre syster till en flicka som dog i terrorattacken. Samtidigt dör de två brödernas syster men återupplivas av en mystisk pingvinmössa (!) och de två bröderna får veta att de måste hitta någon slags pingvintrumma (!) för att kunna rädda sin syster och hindra henne från att dö igen. I samband med detta får de tre syskonen sällskap av tre lustiga pingviner som ingen annan kan se. Dessutom verkar det som att deras föräldrars terrornätverk fortfarande kan vara aktivt. Överallt syns mystiska pingvinsymboler och som tittare undrar man vad det är som egentligen pågår.

Mawaru Penguindrum är en serie som ändrar karaktär och uttryck flera gånger. Efter det första avsnittet visste jag inte riktigt vad jag skulle tro och tycka. Det var helt klart en uppfriskande annorlunda serie med flera roliga inslag och ovanligt snygg animation och väldigt högt produktionsvärde (för att vara anime), men den kändes inte särskilt engagerande. Jag fortsatte och titta, och underhölls av den bisarra humorn, de absurda händelserna och det svängiga soundtracket som med sina trallvänliga låtar ofta kommer upp i samma klass som förra årets japanska idiothit PonPonPon (i somras gick den ofta på repeat om kvällarna hemma hos mig), men det var inte förrän efter hälften av seriens 24 avsnitt som det verkligen lossnade för mig och jag började gilla serien på riktigt. Som mycket annan anime är Mawaru Penguindrum dramatisk och väldigt känslosam. De har verkligen inte sparat på de stora känslorna och ibland drar de skickliga röstskådisarna på utav helvete och till synes små och obetydliga scener utvecklas till melodramatiska explosioner. De avsnitt där det fokuseras på enstaka karaktärer och deras bakgrund är de allra bästa och framåt slutet av serien består avsnitten av mer eller mindre oavbruten dialog för att alla trådar ska kunna knytas ihop. Det är konstigt, men av någon anledning blev jag väldigt berörd av Mawaru Penguindrum och de känslor som jag utvecklade för karaktärerna under seriens gång är starkare än de jag brukar känna när jag ser bra amerikanska serier. Ibland blev jag nästan lite blödig och seriens tema, att offra allt för de man älskar, kändes så otroligt fint och vackert att det var omöjligt att inte investera känslomässigt i karaktärerna och deras öden. Kanske krävs det att man har sett en del anime tidigare och är bekant med formen för att man ska kunna uppskatta Mawaru Penguindrum fullt ut men jag skulle uppmana alla som vill se något nytt och bra att ge serien en chans. Nedladdning av anime verkar vara lite av en gråzon, och har så varit hela tiden jag varit intresserad av anime, och så länge serierna inte har blivit licenserande av något amerikanskt bolag är det väldigt enkelt att hitta och ladda ned serier med engelska undertexter översatta av fans (så kallade fansubs). Vill du se Mawaru Penguindrum är det således bara att ge sig ut på Google och leta. Survival strategy!