Min kamp 4 – Karl Ove Knausgård

Våren är här och med den en ny del av Karl Ove Knausgårds mäktiga romansvit Min kamp. Ni som brukar läsa Finpop vet att jag har varit väldigt entusiastisk över de tre tidigare delarna och den fjärde boken är definitivt inget undantag. Inte sedan Harry Potter har jag varit så spänd och förväntansfull på en ny del i en bokserie. Med den fjärde delen har vi passerat mittpunkten av Min kamp och det är bara två böcker kvar. Sex tjocka böcker om en och samma man är onekligen mycket, men när det gäller Knausgård känns det inte som att det är för mycket och jag räds nästan den dag då jag kommer ha avslutat den sjätte boken. För faktum är ju att Min kamp hör till det bästa som jag har läst. Knausgårds levande språk och förmåga att få de där små händelserna i livet att kännas viktiga och betydelsefulla – vilket de ju faktiskt är – gör honom till en av vår tids främsta författare. Den fjärde delen av Min kamp är lysande rakt igenom. Där de två första böckerna var intensiva och fyllda av stora och jobbiga inslag var den tredje boken en lugnare och mer stillsam roman där Knausgård gick tillbaka till sin barndom och skildrade åren mellan fem och tolv med noggrann skärpa och lyhördhet. Det var en bok skriven ur barnet Karl Oves ögon, utan direkt inverkan från den vuxne författaren. Del tre kändes som en paus för andhämtning och även om jag gillade det lugna tempot, den suveräna barndomsskildringen och skildringen av hur pappan kvävde hela Karl Oves uppväxt såg jag fram emot något rappare och mer händelserikt i den fjärde boken. Den här gången handlar det om Knausgård i 18-årsåldern och det är, som väntat, betydligt roligare att läsa om en kåt och sexuellt frustrerad ung man med författardrömmar än om en sjuåring som springer runt i skogen och leker. Den fjärde boken känns som ett mellanting mellan de två första böckerna och den tredje och det visar sig vara en perfekt balans.

Min kamp 4 tar sin början när den 18-årige Knausgård, just klar med gymnasiet, flyttar till Nordnorge för att jobba som lärare på en skola i ett litet samhälle. Det är skola där lärarna byts ut nästan varje år och där de flesta som undervisar inte har någon större erfarenhet eller intresse av undervisning. Många av dem är bara några år äldre än barnen och ungdomarna de undervisar och har ingen avsikt att stanna någon längre tid. En fantastisk skola, med andra ord. Karl Ove har inte heller några tankar på att stanna i byn längre än ett år. Han ser det som en chans att tjäna lite pengar och fritiden tänker han använda till att skriva. Det är här han börja nära sina författardrömmar och han börjar med att skriva noveller. Han är övertygad om att han kan bli något stort och försöker hitta en egen stil. Han är dock inte helt fokuserad på skrivandet eftersom det som främst upptar hans tankar är sex, sex och sex. Karl Ove vill inget hellre än att förlora sin oskuld och hans sexuella frustration är nästan av sådana proportioner att den bryter ned hans psykiska hälsa. Tydligen har han inga som helst problem med att stöta på tjejer, han verkar vara ganska populär, och väldigt ofta får han med sig tjejer in på rummet. Det är mycket naket hångel i boken, men när han ska komma till själva sexet blir det problem. Det är pinsamt och jobbigt att läsa om hans många samlagsförsök och självklart är Knausgård lika öppet självutlämnande som vanligt. I byn dit han kommit är de flesta i hans ålder fiskare och helgerna ägnas åt ett oavbrutet supande. Knausgård har problem med supandet. Han älskar att vara full och dricker ofta för mycket. Han har många minnesluckor men kan inte sluta dricka när han väl börjat. Hans supande skrämmer honom efter det påminner honom om den hatade fadern. Han har det inte helt lätt alltså, Karl Ove.

Efter dryga hundra sidor spolar Knausgård tillbaka tiden och vi får ta del av åren innan han åker till Nordnorge. Det är en fängslande och intensiv skildring av gymnasieåren med många fyllor, svinigt beteende och tafatta försök att bli av med oskulden. Den unge Knausgård beter sig ofta som ett svin men han är ändå väldigt sympatisk och jag tappar aldrig intresset för honom. Precis som i de tidigare böckerna är han onådig mot sig själv och skriver om alla sina brister och de många pinsamheter han utsatte sig själv och sin omgivning för under de år som boken skildrar. Han är som vanligt hårdast mot sig själv men många av de människor han stod nära får sig en törn också. Han berättar många utlämnande grejer om gymnasiekompisar, tjejer han (nästan) haft ihop det med och lärarkollegor som runkar på skoltoaletten. Det är förstås kul läsning men som vanligt förbluffas jag över att Knausgård verkligen vågat skriva allt han skriver och fantiserar om hur det måste kännas att dels utlämna sig själv men också alla andra i ens närhet på det här grova, osminkade sättet. Som i de andra böckerna har Knausgårds demoniska pappa en stor roll och hans närvaro ligger som en obehaglig skugga över stora delar av boken. Vid den tid som boken tar upp separerar Karl Oves föräldrar på allvar, pappan hittar en ny kvinna och börjar supa. För oss som vet vad som kommer hända med pappan senare är det obehaglig läsning när Knausgård skildrar pappans tidiga supande och hans läskigt snabba förfall. Det bjuds till och med på några utdrag ur pappans dagböcker från tiden och det är obehagliga inlägg präglad av långt gången alkoholism som vi får ta del av.

Framförallt är Min kamp 4 en fenomenal roman. Knausgård skriver med sitt vanliga flyt och läsningen tar aldrig emot. Det är levande, starkt och fängslande. Rebecca Alsbergs översättning är som vanligt lysande den också och när jag avslutat boken blir jag genast sugen på att ta mig an den femte delen. Min kamp är onekligen något stort och har du inte bekantat dig med Karl Ove Knausgård än rekommenderar jag att du tar en sväng förbi bokhandeln eller biblioteket redan idag. I en tid av urvattnad och menlös kultur finns det inget större, mäktigare eller viktigare än det här. 

Mer Min kamp på Finpop:

Min kamp 1

Min kamp 2

Min kamp 3