Årets tio bästa album

2008 var ett bra musikår. Kanske inte lika fantastiskt som 2007, men ändå riktigt bra. De musikaliska trenderna - soulpop, Waldenpop och lågkonjunkturpop - var roligare än vanligt och det släpptes många bra album. Här är mina tio favoriter från det gångna året.

1. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Inte helt oväntat toppar Bon Iver den här listan. Jag tror aldrig att jag kommer sluta prata om det här albumets storhet. Skörhet och ensamhet har sällan låtit så bra och äkta. Har du inte upptäckt Bon Iver än är det hög tid att göra det nu. Jag har skrivit om honom tidigare här, här och här.

2. Fleet Foxes – Fleet Foxes
Med sina flanellskjortor och Waldenromantik är Fleet Foxes ganska lika Bon Iver. De gör musik som gör mig glad och får mig att längta till skogen. Stämsång har inte låtit så bra sedan Beach Boys glansdagar och Fleet Foxes är ett album som jag kommer lyssna på en lång tid framöver. EPn Sun Giant är också riktigt bra.

3. She & Him – Volume One
Jag har varit förtjust i Zooey Deschanel sedan jag första gången såg henne i filmer som Almost Famous och Elf. Hon har varit med i många dåliga filmer och är kanske inte världens mest skickliga skådespelerska, men hon har alltid haft något eget. Lite oväntat gör hon sin bästa prestation någonsin som sångerska i duon She & Him där också M. Ward ingår. Zooey har en underbar röst, texterna och melodierna är bra och musiken låter som ett romantiserat 60-tal. Volume One är årets mysigaste album, och jag håller tummarna för att Volume Two blir lika lysande.

4. Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Håkan sjunger om 30-åriga förbrytare som kör omkring på landsbygden i en stulen bil höga på LSD. De 14-åriga tjejerna jublar. Det finns ingen som har en så bred publik som Håkan och ändå har kvar så mycket credd och fortfarande vågar experimentera med sin musik på samma sätt. Försent för Edelweiss är årets bästa svenska album. Skevheten och det oputsade soundet är så mycket vackrare än perfekt pop, och flera av låtarna berör på djupet.

5. Conor Oberst – Conor Oberst
Conor Oberst gjorde ett soloalbum som låter väldigt likt Bright Eyes senaste album, som ju också är ett soloprojekt. Konstigt, men resultatet blev riktigt bra. Det är en fin och gripande skiva med några riktigt bra låtar. Conor Oberst låter som om han skulle kunna brista ut i tårar närsomhelst och det gör att nästan alla låtar berör.

6. The Last Shadow Puppets – The Age of the Understatement
The Last Shadow Puppets består av Alex Turner från Arctic Monkeys och Miles Kane från The Rascals och är bättre än något de båda unga männen har gjort tidigare. Tillsammans gjorde de storslagen och filmisk pop som regerade min värld under några fina vårveckor. Det är en samling låtar med bra texter och ett väldigt välproducerat 60-talssound, som påminner om The Walker Brothers. The Age of the Understatement är årets mest dramatiska album.

7. Jenny Lewis – Acid Tongue
Jenny Lewis fortsätter att briljera. På Acid Tongue var soundet lite mer oputsat än tidigare och Jenny blandade olika stilar på ett häftigt sätt. Årets duett är utan tvekan Carpetbaggars där Jenny sjunger med Elvis Costello. Höstens konsert på Kägelbanan var fantastisk från början till slut, och jag kommer aldrig sluta älska Jenny Lewis och hennes musik.

8. Frida Hyvönen – Silence is wild
Frida Hyvönen gör vackra låtar med fantastiska texter som spöar skiten ur alla sina svenska konkurrenter. Silence is wild är full av underbara låtar med egensinniga texter och lysande ”la-la-la”-partier. Jag såg Frida på Katalin i Uppsala för några veckor sedan och har ännu inte kunnat släppa hur fantastiskt det var. Har ni chansen att se henne live ska ni verkligen göra det!

9. Kanye West – 808s & Heartbreak
Kanye West är större än världen han lever i och gör som han vill. På 808s & Heartbreak övergav han helt den hiphop som gjort honom till en gigant och började sjunga pop genom Auto-Tune. Det lät konstigt till en början, men Kanye har full kontroll över sin musik och skulle aldrig spela in något dåligt, och albumet växte till ett av årets skönaste album.

10. Glasvegas – Glasvegas
Jag har fortfarande inte förstått hypen kring Glasvegas. De gör bra musik med starka socialrealistiska texter, men inget av det är sådant som inte har gjorts många gånger tidigare. Musikaliskt känns de ganska platta och varje år kommer flera lysande skivor med socialrealistiska och samhällskritiska texter. Kanske var det lågkonjunkturen som gjorde att alla ville ta del av Glasvegas, och kanske är det också därför de kniper den sista eftertraktade platsen på den här listan.