Conor Oberst är snäll och smart

Conor Oberst är en populär indiemusiker mest känd från Bright Eyes. Nu i sommar kommer han med en soloskiva som heter just ”Conor Oberst”. Det där med soloskiva är lite mystiskt eftersom ju också Bright Eyes är ett ganska utpräglat soloprojekt. Bandet Conor spelar med här kallas för The mystic valley band.

I sann Waldenpop-anda (se tidigare blogg om waldenpop) bodde Conor med sitt band i en villa i ödsliga bergstrakter i Mexiko under inspelningen av skivan. Många ser ju Conor som en deprimerad och svårmodig kille, men på den senaste Bright Eyes-skivan, ”Cassadaga”, som kom för ett drygt år sen var han betydligt gladare. Vi som såg honom på förra årets upplaga av Accelerator kan intyga att han var mycket gladare än vad man hade förväntat sig. Conor var vitklädd och långhårig och texterna var betydligt mer positiva än tidigare, men inte helt utan svärta. Cassadaga var ett av förra årets helt klart bästa album. Det kändes som att Conor hade hittat hem.

Conor Oberst är inte dum i huvudet och vet att de flesta kids som gillar indie är rätt duktiga på att tanka hem all musik de vill ha. Därför gör han ett väldigt smart drag som gör att han stiger i aktning hos alla fans. Två veckor innan det nya albumet släpps lägger han ut hela skivan på sin hemsida. Alla låtar kan streamas och lyssnas på i sin helhet hur många gånger som helst. Självklart kan alla kunniga (och okunniga) människor också ladda ner alla låtar i mp3-format på mer eller mindre lagliga vägar. Att han gör så här tyder ju på att han har stor respekt för sina lyssnare och att han vet vad som ligger i tiden. Alla som vill lyssna på skivan genom att streama låtarna kan göra det här, http://www.conoroberst.com/album/.

Den där lite gladare Conor som vi fick stifta bekantskap med förra året är fortfarande kvar på den här skivan. Glad kanske inte är rätt ord, men allt verkar i alla fall inte vara nattsvart. Han verkar kunna tillåta sig att vara glad ibland, och det märks på musiken. Albumet kan grovt delas in i två delar, en del bestående av ganska typiska singer/songwriterlåtar och en del bestående av pop/rocklåtar med lite folk- och countryinslag. Egentligen skiljer sig inte låtarna på albumet särskilt mycket stilmässigt från de på den senaste Bright Eyes-skivan. Skillnaden är väl att han jobbar med lite annat folk den här gången. Texterna är genomgående bra, och soundet känns helt rätt. Conors röst känns igen sen tidigare, den är spröd och det låter som att han skulle kunna börja gråta närsomhelst, men låter samtidigt ganska självsäker. Conor är unik och en av få manliga amerikanska indiesångare som jag verkligen tycker behövs. Han fortsätter köra sig egen grej, och fortsätter trösta en stor grupp deppiga lyssnare. Detta självbetitlade album är faktiskt ännu bättre än vad jag hade väntat mig och alla som gillar Bright Eyes kommer garanterat att gilla det här.

Bildan nedan föreställer skivomslaget till det nya albumet, riktigt smakfullt i min mening.