Aspergers, matematik och en död hund

Det händer emellanåt att man träffar tjejer som behandlar en på ett trevligt sätt. Som är snälla, omtänksamma och sympatiska. Man skulle kunna få för sig att de har fattat tycke för en. Men det handlar snarare om någon slags välgörenhet. De vill vara snälla. För att de tror att man har Aspergers. Men jag har inte Aspergers och det där kan kännas väldigt hårt. Ganska förnedrande och så. Nästan så att jag hade föredragit att ha Aspergers på riktigt. Det är ju trots allt det kanske mest fascinerande av alla ”neuropsykologiska funktionshinder” och jag har alltid förundrats och förskräckts av människor med Aspergers. Jag har nyss läst en alldeles fantasisk bok där huvudpersonen har just Aspergers syndrom. Den heter The Curious Incident of the Dog in the Night-time och är skriven av Mark Haddon. Det är en av de mest välskrivna och medryckande böcker jag har läst i år. Formen är fulländad och den inblick och förståelse man får för Aspergers är ovärderlig. Och extremt rolig.

Christopher Boone är 15 år gammal och har Aspergers syndrom. Han är otroligt begåvad när det gäller matematik och logik. Men det finns nästan inget annat som han klarar av utan problem. Han förstår inte ironi och skämt och kan inte läsa av människors ansiktsuttryck och miner. Man får inte prata för snabbt med honom för han bryter ned alla meningar och ord till sina enklaste beståndsdelar och tolkar allt ordagrant. När det händer för mycket blir han orolig och rädd. Då gör han konstiga höga stönande läten och ibland blir han väldigt våldsam. Det finns saker som Christopher gillar (sin råtta, röd mat, vetenskap och dataspel) och det finns saker som han hatar (färgerna gult och brunt och mänsklig beröring). Han går på en skola för barn med ”särskilda behov”. Men ingen av de andra barnen där är som han. De äter sin avföring, får epileptiska anfall och slår sina huvuden blodiga med väggen. Christopher är ensam och utanför. Och han trivs ganska bra med det. En dag hittar han sin grannes hund mördad. Det blir upptakten på 2000-talets mest unika deckare där deckarhistorien är väldigt sekundär.

Mark Haddon skriver fantastiskt. Hela boken berättas av Christopher och det känns så trovärdigt och äkta att man skulle kunna tro att Haddon själv har Aspergers. Det har han tydligen inte, men den förståelse och kunskap han har i ämnet är imponerande. Han har även förståelse för Christophers logiska tankelekar och matematiska begåvning och med stor finess slänger han in matematiska problem i boken utan att förlora glöden. The Curious Incident känns väldigt brittisk i språk och berättarteknik. Lite som något av Nick Hornby. Fast bättre. Mark Haddon skrev boken för en vuxen publik, men när den kom 2003 (Finpop är alltid up-to-date) lanserades den främst som en ungdomsbok. Som sådan är den perfekt. Haddon förenklar ingenting. Han är grov i sitt språk och hymlar inte med någonting. Här är familjerelationerna ordentligt söndertrasade och ingen är helt sympatisk. Särskilt inte Christopher. Som han är skriven går han inte att beskriva som sympatisk eller osympatisk. Han har inte känslor som vanliga romanfigurer. Han är logisk och beräknande. Ibland blir han rädd och osäker när han ställs inför svåra situationer. Och han ställs inför många kniviga problem innan the curious incident of the dog in the night-time har blivit utrett.