Stacy Peralta gör det igen

Stacy Peralta är en ikon och förebild. Han var en av de mest talangfulla killarna som fick skateboard att explodera som sport under 70-talet. Stacy var en del av det legendariska skategänget Z-Boys från Dogtown. Han var hur stor som helst under slutet av 70-talet. Hans långa blonda hår har för evigt blivit en del av allmänhetens bild av skaters. I början av 2000-talet gjorde Stacy en dokumentär om sig själv och sina polare. Dogtown and Z-Boys är förmodligen den bästa skatefilm som någonsin har gjorts. Den har attityd, snygga bilder, ett fantastiskt soundtrack och dessutom en riktigt gripande story. Jag har alltid varit svag för historier om unga fattiga grabbar som kommer från ingenstans och ändå lyckas förändra hela världen. Att de här grabbarna dessutom hade tidernas snyggaste stil och frisyrer gjorde mig helt besatt av hela Dogtowngrejen. Spelfilmen Lords of Dogtown blev inte mycket sämre. Efter Dogtown and Z-Boys gjorde Stacy Peralta den intressanta surfdokumentären Riding Giants, som nog står sig som den bästa surffilm jag har sett. Nu är han tillbaka med en ny dokumentär. Som titeln antyder handlar inte Crips and Bloods: Made in America om avslappnade amerikanska extremsporter. Den här dokumentären är betydligt blodigare. Men minst lika amerikansk.

Sena kvällar och nätter har jag ofta roat mig med att läsa om gängkultur och gängvåld på olika hemsidor. Jag skulle inte påstå att jag har en romantiserad bild av den livsstilen men det är väldigt fascinerande och chockerande saker som man får läsa. Den amerikanska gangstarap som jag alltid hade trott varit extremt överdriven visade sig vara väldigt realistisk och en ganska direkt skildring av det samhälle där rapparna hade växt upp. Det är svårt att greppa allt våld och misär och det hela känns väldigt främmande. När man läser om gäng är det omöjligt att missa Crips och Bloods. Blå och röda bandanas. Pistoler, crack och dresscodes. Det är de två största och mest ökända gängen i LA och hela USA. Alla har hört talas om Crips och Bloods. I Bloods: Made in America försöker Stacy Peralta skildra hur gängen uppstod och vilka förhållanden som får unga människor att dras in i gängkulturen. Det blir en politisk film som skildrar ett segregerat och rasistiskt amerikanskt samhälle. Bäst är de historiska tillbakablickarna där man får veta mycket om svarta områden i LA, raskravaller och hur gängen grundades. När Stacy försöker skildra dagsläget blir det lite mer ojämnt. Det är många gängmedlemmar som intervjuas och man får en rätt skrämmande bild av hur det är att växa upp i de områden där gängen har stort inflytande. Några av de gangbangers som intervjuas är extremt vältaliga och övertygande medan andra bara känns blåsta och farliga. Filmen har ett tydligt och samhällskritiskt budskap. Gängen är en produkt av ett land som inte vill veta av sin svarta befolkning. Stacy Peralta känns som en idealist och jag gillar honom mer och mer. Forest Whitaker är berättare och han passar verkligen perfekt i den rollen. Tyvärr är Crips and Bloods: Made in America en ganska ojämn historia och trots mitt genuina intresse för ämnet blir jag lätt lite ofokuserad efter att halva filmen har rullat. Den är långt ifrån lika bra som Stacys tidigare dokumentärer, men ändå sevärd. Särskilt om man är intresserad av amerikanska samhällsfrågor.

Om det finns någon röd tråd mellan Stacys tre dokumentärer är det utanförskapet. Dogtown and Z-Boys, Riding Giants och Crips and Bloods: Made in America skildrar alla outsiders som tar sin tillflykt i olika extrema sysselsättningar. De har ingen annan väg att gå. Oavsett om det är en pool tömd på vatten, en enorm våg eller en röd bandana så är utanförskapet den centrala drivkraften. Stacy är en begåvad dokumentärregissör och det ska bli spännande att se vad han gör härnäst.