Runnin’ with believers

Jag har väntat i evigheter och nu är den äntligen här. Den snurras på repeat och jag har inte någon lust att bryta med någon annan musik. Jamie T’s nya EP Sticks ’n’ Stones har landat och den är allt som jag hade hoppats på. Och lite till. Jag har aldrig känt någon egentlig oro för att Jamie inte skulle kunna förvalta sin talang på ett bra sätt. Men lite rädd har man ju varit. Och förväntningarna har ju varit enorma. Det var som upplagt för att jag skulle bli besviken. Att jag inte blev besviken, utan istället glad och lycklig, känns förstås bra. Jamie T är fortfarande ett geni som träffar rätt med varje låt. Sticks’n’Stones är en försmak av det nya albumet, Kings and Queens, som ännu inte har fått något releasedatum. Det förväntas komma i slutet av sommaren och till dess är Sticks’n’Stones precis vad som behövs för att överleva. EPn består av fyra låtar som efter intensiv lyssning känns lika självklara som hans tidigare låtar. Mycket känns igen men Jamie verkar inte – på gott och ont - vara i lika stort behov av panic prevention som tidigare. Han verkar trygg och bekväm i sin roll som arvtagare och förvaltare av den finaste brittiska musiken. Den officiella releasen av EPn är imorgon, den 29e juni, men sedan i fredags har man kunnat lyssna på den på Spotify. Lite nördigt hade jag tänkt skriva några rader om varje låt, let’s go:

1. Sticks ’n’ Stones
Sticks ’n’ Stones var den första låten från EPn som släpptes. Den har spelats konstant i mer än en månads tid. Det är den mest lättlyssnade av de fyra låtarna och den som kommer tilltala störst publik. Sticks ’n’ Stones är en rockig Jamie-låt med en skön melodi, en grym refräng och en typisk Jamie-text om fyllor, ånger och minnen. DIY-videon är smått fantastisk och Sticks ’n’ Stones är det självklara soundtracket för den här sommaren. Runnin’ with believers!

2. St Christoper
Tanken var att Jamie skulle frångå den musik han hade gjort tidigare och göra ett folkalbum. Efter några månader övergav han de idéerna. Men St Christopher borde rimligtvis vara en av de låtarna som överlevde från den perioden. Den spelades för första gången i Lauren Lavernes musikprogram på BBC 6 förra helgen där Jamie också intervjuades (värt att lyssna på!). Efter några lyssningar känns den helt fantastisk. Jag älskar verkligen den här sidan av Jamie. Han gör något helt eget men det går också att höra ekon från storheter som Billy Bragg och Joe Strummer. St Christopher har en fin text och akustisk gitarr har inte låtit bättre det här året. En framtida Jamie-klassiker!

3. On The Green
En genial text, avslappnad sång och ett avskalat komp visar en sida av Jamie som man bara har kunnat ana tidigare. Det känns lite ovant till en början men snart inser man storheten. Jamie är här för att stanna. Han går inte utanför sina ramar men utvidgar dem på ett sätt som åtminstone inte jag trodde var möjligt. On The Green släpptes på Jamies MySpace förra helgen och har diggats hårt sedan dess.

4. The Dance Of The Young Professionals
Lergökar och öststatsdisco känns lite konstigt i Jamie-sammanhang. Men han lyckas faktiskt med det som fjantarna i Gogol Bordello aldrig har fixat. The Dance Of The Young Professionals svänger hårt och texten är fantastisk. Det är en udda, men på sitt eget sätt självklar, låt. Jag kan knappt bärga mig tills releasen av Kings and Queens. Det kommer med största sannolikhet bli årets bästa album.