Gustaf Hammarsten är ünderbar

Där står han! Iklädd beige jacka, ryggsäck och ful frisyr. Den underbara Lutz! Varför har vi inte hört mer om honom? Det här är förmodligen det största som har hänt Sverige i år! Den stolthet jag känner över Gustaf Hammarstens fenomenala prestation i Brüno är enorm. Det här är magnituder större och mer imponerande än Alexander Skarsgårds snygga hår i True Blood eller Malin Åkermans dräkt i Watchmen. Gustaf Hammarsten kommer nog alltid bli stämplad som ”han som knullade Brüno” men det var det verkligen värt. Med sin blyga och bleka uppsyn fick han mig på fall och han är nästan bättre än Sacha Baron Cohen själv.

Jag har alltså varit och sett Brüno. Jag antar att du redan har sett den. Om inte bör du sprinta till närmsta biograf och hosta upp de 95 kronor det kostar att se spektaklet. För det är riktigt jävla kul. På många sätt. Jag fick med mig båda mina bröder för att se filmen. Det var evigheter sen vi gjorde något tillsammans alla tre och det är lite kyligt och spänt emellan oss. Sacha Baron Cohens nya film var det enda som kunde bryta isen. Min yngsta brorsa förstod inte att filmen var filmad med ”dold kamera”-approach. Jag måste medge att han är lite blåst men samtidigt är det förståeligt. Det mesta i filmen känns otroligt och man undrar hela tiden om det är iscensatt eller ”på riktigt”. Men egentligen spelar det ingen roll. Låt oss tro att allt har hänt i verkligheten. Det viktiga är att det är underhållande och roligt. Och det är det hela tiden.

Jag kan omöjligt bli upprörd av något jag ser i Brüno. Allt är väntat, även om det ofta blir väldigt extremt. Sacha Baron Cohen går ”över gränsen” i nästan varje scen, men det är aldrig provocerande eller smaklöst. Satiren är ganska tam. Jag vet att det finns människor som ogillar bögar. Det kommer det alltid finnas. Tolerans är inte detsamma som acceptans, och ännu svårare är det att acceptera utåtagerande och extrema människor. För Brüno är helt enorm på alla sätt. Det här är inte en tillbakahållen bög som släpper loss på Pridefestivalen en gång om året. Sacha Baron Cohen går in i rollen på ett fantastiskt sätt och hans prestation förtjänar alla priser i världen. Han är barnslig, tramsig och jättekul. Det är få scener i Brüno som inte får mig att skratta högt. Med en speltid på 83 minuter är Brüno perfekt avvägd. Ingenting dras ut för länge och galenskap efter galenskap visas i ett rasande tempo. Jag kommer behöva se filmen flera gånger för att riktigt greppa alla dumheter. Men jag bär med mig många roliga minnen från den första titten. Som när Brüno söker barn till en fotosession och intervjuar föräldrar som är villiga att låta sina barn genomgå vilka hemskheter som helst för en stund i strålkastarljuset. Eller när han stöter på en amerikansk konservativ politiker. Men mest av allt kommer jag komma ihåg Gustaf Hammarsten och den makalösa slutscenen.



DN, SvD, Aftonbladet