Harry Potter släpper inte taget

Det är tio år sedan jag läste den första boken om Harry Potter. Jag var med i en bokklubb och brukade köpa böcker (rättelse: mina föräldrar brukade köpa böcker till mig) genom den. På det sättet fick jag ett exemplar från den första upplagan av Harry Potter och de vises sten. I England var Harry Potter den nya Stora grejen men i Sverige var det ännu ingen som visste vem han var. Harry var elva och jag var tolv. Jag fastnade direkt och vi upplevde våra tonår tillsammans. Jag och Harry. Efter den andra boken orkade jag inte vänta på svenska översättningar utan köpte de engelska utgåvorna så fort de kom ut. På det sättet lärde jag mig engelska mycket bättre än vad jag någonsin hade gjort i klassrummet. Jag gillar Harry Potter extremt mycket. Vad som gör J.K. Rowlings böcker så speciella kan vara svårt att sätta fingret på. Men jag antar att de har det mesta. De är spännande, roliga, rörande och engagerande. Och – viktigast av allt – välskrivna och genomtänkta. Filmerna som baseras på böckerna är inte alls lika bra, men jag tycker faktiskt att alla Harry Potter-filmer håller måttet. De är snygga, underhållande och har en skön atomsfär. Ändå har jag alltid extremt låga förväntningar på filmerna. Jag tror att de ska vara High School Musical-versioner av böckerna och jag får tvinga mig själv till biografen. Men jag blir aldrig besviken utan alltid väldigt positivt överraskad. Den nya Harry Potter-filmen, Harry Potter och Halvblodsprinsen, som förstås bygger på den sjätte boken i serien, är inget undantag.

Du kan storyn sedan tidigare. Jag vet att du har läst boken. Kanske flera gånger. Du vet hur filmen kommer sluta. Du vet att Dumbledore kommer dö. Ändå sitter du där i biofåtöljen, förtrollad och fascinerad. Med fel regissör och skådespelare hade det kunnat bli skittråkigt, men det här gänget vet vad de gör. Det är den andra Harry Potter-filmen som regisseras av David Yates. Innan han gjorde den förra Potterfilmen, Harry Potter och Fenixorden, hade han mest gjort småskaliga TV-produktioner. Jag är grymt imponerad av honom och har fullt förtroende för att han kommer göra den sista boken – som ska göras som två filmer – rättvisa. Det är med säker hand han gör en komprimerad filmversion av Harry Potter och Halvblodsprinsen. För även om det är en lång film kan han omöjligt få med allt som berättades i den mäktiga boken. Ibland går det väldigt snabbt och det gäller att ha koll på sitt Harry Potter-universum för att få ut mesta möjliga av filmen. Stora biroller som Hagrid får bara några minuters speltid och favoriten Neville Longbottom skymtar bara förbi som hastigast. Filmens största styrka är att den är fantastiskt snygg. Det var länge sedan jag såg så vackra och dunkla gothmiljöer. Tim Burton hade kommit i byxorna tusen gånger (förresten, har du inte sett teasern för hans kommande Alice i Underlandet-filmatisering bör du göra det nu!). Skulle man mot förmodan tröttna på handlingen kan man alltid vila sina ögon på de vackra bilderna. Det är så pampigt och mäktigt att jag nästan blir lite tårögd.

Harry Potter och Halvblodsprinsen är den hittills mörkaste filmen i serien. Hade jag varit yngre hade jag nog blivit rädd av filmen. Färgskalan går enbart i nyanser av grått och det är mycket hemskheter som händer. En högre åldersgräns hade kanske varit lämpligt? När jag ser filmen är biografen full av småbarn som inte kan läsa texten och ständigt måste ta hjälp av sina föräldrar (som uppenbart har överskattat sina gulliga småttingars intelligens). Hade jag varit i deras ålder hade jag både kissat på mig och tvingats sova i mamma och pappas säng i flera veckor. Ibland blir det så otäckt att jag också hoppar till. Men det blir aldrig för läskigt och domedagsstämningen luckras emellanåt upp med ungdomlig kärlek och andra tokigheter.

När den första Harry Potter-filmen kom var jag tveksam till valet av skådespelare. Såg de inte lite töntiga och opassande ut? Sådär skulle ju inte Ron se ut! Men för varje film har det blivit alltmer uppenbart att skådespelarna passar utmärkt i sina roller. Idag känns Daniel Radcliffe, Rupert Grint och de andra löjligt självklara i sina roller. De har nästan helt tagit över den mentala bild jag hade av karaktärerna efter att ha läst böckerna. Samtidigt som de har växt in i sina roller har de också mognat som skådespelare. Men jag kan inte låta bli att undra om inte Ron är sponsrad av H&M? Jag har inget emot hans klädstil, den är charmig och lufsig, men jag tycker mig ofta känna igen kläderna från alla H&M-butiker jag har besökt de senaste åren. I en filmvärld där allt annat känns autentiskt och äkta förstör det lite av illusionen. Överlag är jag dock imponerad av den sjätte Harry Potter-filmen. Jag är väldigt förväntansfull inför de två avslutande filmerna. Harry Potter-serien måste vara en av de längsta filmserier som har gjorts med samma skådespelare. Helheten känns imponerande och finalen kommer garanterat vara fullständigt magisk.



SvD, DN, Aftonbladet