What I Talk About When I Talk About Running – Haruki Murakami

Jag har aldrig varit den atletiska typen. Jag hatade skolgymnastiken och har förutom lite patetisk skateboardåkning och några hårda förluster på judomattan aldrig sysslat med någon idrott eller träning. Men jag har alltid gillat att röra på mig. Vad jag inte gillar är att bli tvingad till att motionera och delta i sporter. De senaste två månaderna har jag sprungit regelbundet, flera gånger i veckan. Det är kul och mina framsteg imponerar på mig själv. Det gör inte längre ont i benen och jag kan utan problem springa en mil. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sedan hade jag inte trott det. Jag bestämde mig för att börja springa, utan några egentliga ambitioner, och har sedan fortsatt med det. Det är kul att springa och det känns som att det ger mycket. Särskilt ruset, där inga egentliga tankar existerar, som man börjar känna efter några kilometer är mäktigt. Men ibland känns det som man har sålt sig lite. Som att man har blivit ännu en inskränkt och hälsohetsande människa. Det är inte rock’n’roll att springa. Eller är det?

Faktum är ju att Joe Strummer sprang flera maratonlopp och är inte Dustin Hoffman i Maratonmannen en av tidernas coolaste filmhjältar? En annan av mina förebilder som springer – och han springer mer än de flesta – är författaren Haruki Murakami. Jag älskar hans böcker och har läst det mesta som han har skrivit. Men självbiografin What I Talk About When I Talk About Running har jag väntat med att läsa. Den har inte känts särskilt ängelägen. Förrän jag började springa själv och självklart ville läsa den.

Haruki Murakami är inte en vanlig författare och hans självbiografi är inte heller någon vanlig självbiografi. Den handlar lika mycket om att springa som att skriva. Man får en rätt bra bild av Murakami som person. Han verkar vara en blyg, fokuserad och målmedveten och mycket sympatisk man. I vintras fyllde han 60 år och i våras kom hans senaste roman 1Q84 – som är den bok jag ser fram emot mest just nu – på japanska. Förmodligen springer han fortfarande. Steg för steg, varje dag.

När Murakami hade avslutat sina universitetsstudier öppnade han en jazzbar. Han levde om nätterna och hade fullt upp med att sköta baren. Det var inte förrän han var över 30 som han bestämde sig för att skriva en roman. Han började skriva på lediga stunder och hans första böcker – som inte finns utgivna på engelska, men enligt Murakami själv ska ha varit väldigt fragmentariska och röriga – fick positiva recensioner. Han insåg att han kanske kunde leva på skrivandet och bestämde sig för att satsa allt. Jazzbaren såldes och livsstilen ändrades helt och hållet. Dygnsrytmen ändrades och Murakami började gå upp klockan fem på morgonen för att kunna fokusera på skrivandet och gick till sängs klockan tio på kvällen. Hans framgångar blev enorma och idag är han en av de största internationella författarna. Ungefär samtidigt som Murakami började skriva seriöst började han springa. Liksom skrivandet är det något han har fortsatt med och något som han gör lika fokuserat och motiverat. Han springer ett maratonlopp om året och i boken får vi följa honom när han värmer upp inför New York Marathon. Han skriver om sitt förhållande till springandet och filosofin bakom springandet.

What I Talk About When I Talk About Running är inte en lång bok. Den är intressant, och bitvis väldigt fascinerande, men efter ett tag blir det lite tråkigt att läsa om allt springande. Språkligt är den inte lika fulländad som Murakamis romaner och formen är inte helgjuten. Men man lär känna författaren Murakami på ett annat sätt än tidigare, och därför är boken väldigt värdefull. Springandet blir en metafor för hans skrivande, där disciplin och rutiner verkar vara det viktigaste för att det ska fungera. Utan springandet skulle nog inte Murakami kunna skriva som han gör, och tvärtom. Det ena förutsätter det andra. ”Six miles a day, six days a week.”