Jazz-Magnus

Högst upp på min önskelista står det ”en ny svenskspråkig skiva med Magnus Carlson”. Weeping Willows-sångarens två soloalbum från det tidiga 2000-talet, Allt är bara du, du, du och Ett kungarike för en kram, är två av mina favoritalbum och bland det bästa som någonsin har spelats in på svenska. De två skivorna är helgjutna och innehåller bara starka låtar. Magnus Carlson var nästan mer Morrissey än Morrissey själv. Hans låtar om olycklig kärlek, tomhet och alltings jävlighet blir bara bättre ju mer man lyssnar på dem. Jag lyssnar fortfarande på de båda skivorna regelbundet och har alltid önskat att Magnus ska göra flera album på svenska. Men det tror jag inte kommer hända. Han steg åt sidan för Håkan. Även om Håkan är den starkast lysande stjärnan som ingen egentligen kan jämföras med tycker jag att Magnus fyllde något slags tomrum. Det hade funnits plats för de båda. Jag förstår hans val att ge upp den svenskspråkiga musiken och han kommer alltid ha min fulla sympati. Magnus verkar vara en genuint snäll person med en äkta och brinnande kärlek till den popmusik som han alltid har vårdat så ömt. Ändå tycker jag att Moz-poppen på svenska var hans rätta element.

Efter några år är nu Magnus Carlson tillbaka med en ny soloskiva. Det är inte svenskspråkigt och han har inte ens skrivit låtarna själv. Men Magnus Carlson är Magnus Carlson och Magnus Carlson är alltid jävligt bra, så jag har all anledning att vara upphetsad och exalterad. Det han gör på Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet påminner lite om det man har kunnat se på de spelningar som har gjort med Sigge Hill och hans band, bland annat i Norrköping, de två senaste somrarna. Fast ännu bättre, och mer sofistikerat. Bara en vecka innan releasen av albumet släpptes en skiva där Willie Nelson gjorde jazzcovers. Den skivan fick lysande recensioner, men jag tycker att Magnus gör samma grej bättre. Han närmar sig jazzen på ett mer spännande, och definitivt roligare, sätt. När jag lyssnade på Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet de första gångerna för snart två veckor sedan var det några låtar som kändes fantastiska medan jag var lite ljummet inställd till helheten. Efter ytterligare lyssningar och lite tid har albumet växt och jag har sakta börjat tycka att det är suveränt album. Min längtan efter svensk musik är större nu än någonsin, när jag bor utomlands, och Magnus röst lindrar hemlängtan mer effektivt än något annat. Arrangemangen är snygga och proffsiga, låtarna är aldrig onödigt utdragna utan håller sig runt tre-fyra minuter och Magnus sjunger fantastiskt. Han verkar älska de låtar som han tolkar, och jag tycker faktiskt att han lyckas göra något eget av materialet och samtidigt hedra originalen. Skivan ger mersmak och jag hoppas verkligen att Magnus och bandet ger sig ut på turné med materialet. Låtvalet känns genomtänkt och att Magnus inte bara håller sig till uråldriga jazzlåtar utan bland annat ger sig på The Zombies Time Of The Season – en av de låtar som jag älskar mest – känns kul och uppfriskande. Andra låtar som står ut är de fantastiska If You Live och Sea Lion Woman. Jag fick inte en ny svenskspråkig Magnus Carlson-skiva men det spelar inte någon större roll. Magnus gör vad som känns rätt för honom och så länge som han gör det kan inget gå fel. Kärleken till musiken lyser igenom i allt han gör, och hans musik träffar allt rätt i hjärtat.



Spotify, Aftonbladet, DN, SvD