Monsters Of Folk

För några år sedan gjorde Conor Oberst och hans följeslagare Mike Mogis, M. Ward och Jim James från My Morning Jacket några spelningar tillsammans där de spelade varandras låtar. En av de spelningarna filmades och det är en av de bästa filmade konserter som jag har sett. Conor framförde sina låtar med otrolig inlevelse och känsla. Det var omöjligt att inte bli berörd på djupet. Jag är en stor beundrare av både Oberst och Ward och de är om möjligt ännu bättre när de samarbetar. Nu har samma gäng gjort en skiva tillsammans under bandnamnet Monsters Of Folk. Självklart blev jag väldigt upphetsad av nyheterna om det här skivsläppet, och resultatet blev faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig. Det var ingen tvekan om att albumet skulle bli bra men särskilt Conor har släppt många skivor på kort tid med varierande kvalité och risken fanns att Monsters Of Folk-skivan skulle kännas som ett hastigt hopplock från de olika bandmedlemmarnas skrivbordslådor. Men så blev det inte. Monsters Of Folk är en varierad och intressant skiva med många bra och gripande låtar. Som tur är begränsar sig inte bandet till folkrock utan vågar ta ut svängarna emellanåt. Det känns som att de har gjort en skiva med längre livslängd än det mesta som släpps idag.

Den inledande låten, Dear God (sincerely M.O.F.), låter inte alls som jag hade förväntat mig. Den är förföriskt vacker, okomplicerad men ändå ovanlig och märkligt beroendeframkallande. Där når Monsters Of Folk höjder som de inte riktigt kommer nära igen. Men de resterande fjorton låtarna är absolut inte dåliga. De olika sångrösterna avlöser varandra på ett bra sätt, de olika stilarna passar bra ihop och helheten känns väldigt naturlig och självklar. Det är uppenbart att kreativiteten har flödat och att samarbetet har fått bandmedlemmarna att nå väldigt långt. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Monsters Of Folk är ett matigt album laddat med många välskrivna texter och fina melodier. Ibland är det finstämt och lågmält, ibland slagkraftigt och intensivt. Det här är en supergrupp som är mer än en kul grej. Jag har fastnat ordentligt. Albumet ligger på samma nivå som M. Wards fantastiska Hold Time som kom i början av året, och när det gäller Conor Oberst är det här det bästa som han har gjort på flera år. Han gör en låt som heter Man Named Truth som är helt sinnessjukt bra. Monsters Of Folk spelar sig varma i min iPod och kommer få en hedersplats när det är dags att summera musikåret i december.