Årets bästa höstmedicin

Jag antar att hösten har anlänt till Uppsala. Att det blir mörkare och kallare för varje dag. Att ångesten växer. Det brukar vara så den här tiden på året. Och det är likadant här i Ontario. Hösten är både mysig och otäck. Samtidigt som den är vacker och fascinerande är den obarmhärtig och kan trycka ner vem som helst. Man behöver bra musik för att överleva. Den bästa höstmusiken är alltid enormt melankolisk och ångestladdad. Förra hösten var det Nordpolen som gjorde mig sällskap genom de grå och ensamma veckorna. Den här hösten ser det ut att bli Richard Hawley och [ingenting] som får ta det största ansvaret för min överlevnad. De har gjort årets hittills bästa höstdeppskivor och med deras hjälp kommer jag ta mig långt.

Richard Hawleys senaste skiva, Lady's Bridge, kom för två år sedan. En av mina bästa last.fm-vänner blev alldeles till sig och jag blev uppmanad att lyssna. Jag lyssnade och uppskattade det jag hörde. Men 2007 var ett alldeles för bra musikår för att Richard Hawley skulle få min odelade uppmärksamhet. Jag hade snart gått vidare till annat och glömde bort Hawley. Men nu är han tillbaks med en ny skiva, Truelove's Gutter. Jag vet inte om den i någon mening är bättre än föregångaren men den här gången lyssnar jag på ett annat sätt. Jag låter Richard Hawley svepa in mig i sina dandyfiltar och ta med mig på promenader på den brittiska landsbygden. På 90-talet var Richard en av de största britpopparna och han har gjort rätt mycket imponerande grejer under sin musikaliska karriär. Men av britpoppen finns det inga som helst spår på hans två senaste soloalbum. Den musik han gör nuförtiden är mycket mer elegant. Det är melankoliskt och mycket gripande. Låtarna är långa, drömska och litterära. Det finns mycket att gilla med Richard Hawleys sätt att göra musik. Särskilt en höst som denna. Truelove's Gutter är ett album som man helst lyssnar på från början till slut. Det är ett album som fungerar lika bra på den långsamma söndagspromenaden som hemma i sängen. För den som vill bli absorberad av något smakfullt och brittiskt är Truelove's Gutter det enda vettiga valet den här hösten.

[ingenting] har fått rätt mycket uppmärksamhet av mig de senaste månaderna. Ända sedan jag hörde Halleluja! i juli har jag gått omkring med känslan av storverk och bomber. Men ändå har det tagit lite tid att smälta deras musik. Tomhet, idel tomhet har varit ute några veckor men det är egentligen först nu som jag har kunnat ta in hela albumet. Jag har insett hur otroligt bra det faktiskt är. Till en början tyckte jag att det lät för mycket Kent om [ingenting]. Den känslan har släppt helt nu, och istället gör jag jämförelser med storheter som Anna Järvinen och Olle Ljungström. Ljudbilden är perfekt på nästan alla låtar. Christopher Sanders låttexter träffar precis där de ska. Det är väldigt rörande och medryckande. Förutom Halleluja! har jag blivit besatt av låtarna Satans högra hand och Dina händer är fulla av blommor. På Satans högra hand använder sig bandet av ett barn i refrängen. De lyckas där med något som Kent aldrig kunde få till. Det låter sinnessjukt bra och effektfullt. På Dina händer är fulla av blommor tar bandet hjälp av Sibille Attar. Det är första gången som jag hör något med henne, men jag räknar redan låten som en av de bästa nya låtar som har släppts i år. Sibelle känns som en rakare Anna Järvinen och jag hoppas verkligen att hon kommer göra flera låtar på svenska. Även om de nämnda låtarna står ut så är hela Tomhet, idel tomhet ett riktigt bra album. Det finns inte en dålig låt där. Det är deppigt och grått, och det är precis vad som behövs för att stärka mig. Vi går aldrig ensamma.



Lyssna på Truelove's Gutter på Spotify.
Lyssna på Tomhet, idel tomhet på Spotify.