Till vildingarnas land

Ni vet hur det är när man har gått omkring och väntat och längtat efter något en längre tid. Tiden går långsamt och det känns som att man är en evighet ifrån det där efterlängtade. Sen är det plötsligt dags. Jag har väntat ihärdigt på Where the Wild Things Are i snart ett år, då jag för första gången fick se bilder från filmen. Förlagan, med Maurice Sendaks fantastiska illustrationer, låg mig väldigt varmt om hjärtat och tre små stillbilder från filmen gjorde mig orimligt förväntansfull. Dessutom skulle Spike Jonze regissera. Några månader senare kom den första trailern, och det var inte längre någon tvekan om att det var något fantastiskt som väntade. Jag har sett den där trailern uppåt hundra gånger. Förväntningarna har varit enorma, och inte ens Urban Outfitters tråkiga ”vintage” T-shirts med urtvättade motiv från boken har fått ner spänningen. Misstankarna om att filmen inte skulle vara lika bra som trailern har förstås alltid funnits där. Trailern är ett mästerverk, och det känns som att storyn egentligen kanske passar bäst i ett kortare format. När filmen hade premiär igår var jag självklart och såg den första visningen. Where the Wild Things Are är nästan lika bra som jag trodde att den skulle vara. Den överraskar genom att vara stillsam och ta sig flera friheter med att utveckla storyn från boken. Spike Jonze hade ju egentligen inte så mycket material att jobba med. Några få meningar och ett gäng snygga bilder skulle bli en långfilm med enorm budget. Jag är imponerad av resultatet. Where the Wild Things Are är en ovanlig barnfilm på flera sätt. Kanske framförallt för att den vågar ta de lite mörkare känslorna på allvar.

Max är ett ensamt men ganska vanligt barn. Han gillar att leka och vill ha saker på sitt sätt. Han blir lätt sårad och oroar sig över att skolläraren har pratat om att solen ska dö. Max är rätt snäll, men som nästan alla barn är han självisk och väldigt begränsad i sin syn på livet och verkligheten. Han har en galet snygg utklädningsdräkt som han gillar att ha på sig när han leker. Hans mamma har en ny kille, och det klarar inte Max av. Han saknar sin pappa. En kväll uppstår en konflikt med mamman och Max biter henne och springer ut i natten. Snart hittar han en liten båt. Han tar sig till The wild things som bor på en konstig ö. De är stora och klumpiga och vill äta upp Max. Men han lurar dem att han är en mäktig vikingakung och blir direkt utsedd till vildingarnas ledare. Vildingarna är olyckliga och ledsna. Varför framgår aldrig riktigt. De beter sig som barn och är väldigt känslosamma. Relationerna mellan dem knakar ordentligt i fogarna. Where the Wild Things Are är en sorgsen och vemodig film. Max lever med vildingarna och tillsammans gör de en massa konstiga saker. De krigar, bygger ett snyggt fort och sover i stora högar. Snart inser Max att det är dags att ta sig hem igen.

Where the Wild Things Are är inte alls så upplyftande som jag trodde att den skulle vara. Det är inte på några sätt en feel-goodfilm. Jag tror att barn kommer gilla den, men mycket av filmens budskap kommer förmodligen gå dem förbi. Det är grått och ledsamt, och det slutar på ett tveksamt sätt. Jag tycker att filmen är väldigt rörande emellanåt. Egentligen händer det inte så mycket. Spike Jonze tar sig tid att berätta den kortfattade berättelsen. Framåt slutet är det ganska svårt att hålla tillbaka tårarna. Vildingarna är mycket mer ensamma, ledsna och missförstådda än de var i boken. De passar inte ens in bland sig själva. Spike Jonze vidrör där flera viktiga ämnen som de flesta barnfilmsregissörer undviker. Where the Wild Things Are säger mycket mer än de flesta barnfilmer. Men framförallt är den visuellt imponerande. Filmen är otroligt snygg, och det är få gånger som man inte är hänförd över hur mäktigt och vackert allt är. Den första kvarten, innan Max lämnar verkligheten, är filmad med en ryckigt effektiv handkamera. Det är en av de bästa och mest lågmälda barndomsskildringar jag har sett på länge. Resten av filmen står i stark kontrast mot inledningen. Hos vildingarna är allt mäktigt och snyggt. Miljöerna är fina och varierade, och allt är filmat på ett utsökt sätt. Vildingarnas dräkter är det snyggaste som har setts på en bioduk på flera år. Max Records som spelar Max är perfekt i rollen och röstskådespelarna som gör vildingarna är alla riktigt bra. Filmen ramas in med ett smakfullt och roligt indiesoundtrack, specialskrivet av Karen O från Yeah Yeah Yeahs. Where the Wild Things Are var värd den långa väntan. Den här typen av barnfilmer görs inte ofta, och den förtjänar verkligen all uppmärksamhet.