Två grymma fotbollsfilmer

Du är ingen riktig man om du inte gillar fotboll. När jag var fem år gammal anmälde min pappa mig till Skrattis Fotbollsskola i Norrköping. Tanken var god, men jag blev inte den fotbollsälskande pojkvasker som han hade tänkt sig. Ibland tycker jag synd om honom. Han har tre söner men ingen av oss har något som helst fotbollsintresse. Han får se alla EM-finaler själv. Mitt fotbollsintresse dog under de där sommardagarna när jag var fem år gammal. Jag blev förvirrad av den hetsiga stämningen, och förstod absolut ingenting. Sedan dess har jag inte lyckats förmå mig själv att ens uppskatta Zlatan. Några som däremot kan det där med fotboll är britterna. Det känns som att fotboll är en så fundamental del av den brittiska kulturen att det inte hade funnits något England om det inte varit för alla huliganer och leriga fotbollsplaner. Den gångna veckan har jag sett två nya brittiska filmer som kretsar kring fotboll. Det är inte några vanliga sportfilmer med träningsmontage och unga män med fattiga bakgrunder som blir stora namn i de största fotbollsligorna. De två filmerna har haft svensk premiär, men visas förmodligen bara i ett fåtal orter. Det är två fantastiska filmer som jag kan rekommendera till alla, vare sig man gillar fotboll eller inte. Se dem tillsammans med era farsor.

The Damned United
Michael Sheen har - på några få år - blivit en av vår tids största skådespelare. Han gör den ena fantastiska prestationen efter den andra, och är alltid väldigt övertygande. Första gången jag lade märke till honom var när han spelade Tony Blair i The Queen för några år sedan. Förra året knockade han mig som David Frost i Frost/Nixon. I The Damned United spelar han återigen en fascinerande person som har funnits på riktigt. Det förvånar mig att Michael Sheen kan göra så olika roller, och han är verkligen rätt man för jobbet när det ska göras välgjord biografisk film. Den här gången spelar han Brian Clough, en legendarisk engelsk fotbollstränare. Jag hade aldrig hört talas om Brian Clough innan filmen och trots mitt ointresse för fotboll satt jag som fastklistrad efter några minuter. Brian Clough var en märklig man som gjorde många imponerande saker, men också gjorde en del dumma val. Han tog bottenlaget Derby County till toppen och blev omåttligt populär. Men han ville ännu längre, och när Derby County inte passade honom gick han vidare med Leeds United och på 44 dagar körde han ett av Englands bästa lag i botten. Brian Clough var en fascinerande man, och Michael Sheen gör ett fantastiskt jobb med rollen. Konflikterna, stoltheten och de stora ambitionerna gör The Damned United till en av årets mest fascinerande filmer. Fotbollen är långt ifrån central, utan är snarare det som har håller saker samman. Hela filmen kretsar kring Brian Clough, och det gör den väldigt stark. Att The Damned United dessutom är en löjligt snygg film med skönt bildspråk och stiligt upplägg gör det inte sämre. Alla biroller är också grymma och som Brian Cloughs stora fiende – och Leeds tidigare tränare – ses min farsas favoritskådis Colm Meaney. Nej, det blir inte bättre än så.

Looking for Eric
Ken Loach har gjort film sedan 60-talet. Ändå har han aldrig tappat greppet om arbetarklassen. Han fortsätter göra angelägna och rörande filmer om arbetslösa, förlorare och pundiga kids utan att tappa skärpan. Det ska han ha respekt för. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen tycker om hans senaste film, It's a Free World... från 2007. Den hade sina poänger, men kändes aldrig helgjuten. Med Looking for Eric har han dock gjort ett litet mästerverk. Jag är uppriktigt sagt förälskad i den här filmen. För att vara en Ken Loach-film är Looking for Eric ovanligt mycket feel good, men eftersom Loach har gjort den innehåller den också en hel del misär. Huvudpersonen Eric Bishop – spelad av en fantastisk Steve Evets – är en medelålders brevbärare som inte mår särskilt bra. Han genomgår en livskris, och i filmens inledning kraschar han med sin bil. Han är frånskild, men tar ändå hand om sina två pundiga och stökiga styvsöner. Hans första fru har han inte pratat med på många år. Erics liv rasar samman och för att hålla sig kvar i verkligheten börjar han prata med en annan Eric – den stora idolen Eric Cantona. Deras inbillade samtal gör att Eric kommer igång med sitt liv igen, men innan allt blir bra måste allt gå åt helvete. Det här är en Ken Loach-film och det hade inte varit rätt att bryta mot de regler som faktiskt finns. Looking for Eric är varm, rolig och väldigt träffande. Ken Loach skildrar på ett kul sätt hur man kan ha en nära – och närande – relation till sina idoler. För brevbäraren Eric är fotbollsspelaren Eric Cantona Gud. Eric Cantona är grymt underhållande som sig själv och kärleken till fotbollen genomsyrar hela filmen. Det är nästan så att jag önskar att jag också kunde hysa så varma känslor för en sport. Filmens final hör till det mest sanslösa och roliga som jag har sett på film i år. Looking for Eric kommer kanske inte bli ihågkommen som Ken Loachs bästa film, men förhoppningsvis som hans mysigaste.