Världens bästa TV-serie

“Riding through this world, all alone. God takes your soul, you're on your own.”

Finpop är bloggen där jag skriver om saker jag älskar. Där jag kan hylla saker och utbrista ”det här är världens bästa” film, skiva eller bok. Ofta är hyllningar något som känns mest angeläget i stunden man skriver dem. En månad senare är det något annat som är ”världens bästa” (förutom The Clash som alltid, alltid kommer vara världens bästa band). Jag vet inte riktigt om den här bloggen handlar om världens bästa TV-serie. Men den här hösten har faktiskt Sons of Anarchy varit bättre än något annat. Serien har verkligen varit ”världens bästa” och en av veckans absoluta höjdpunkter.

Jag har skrivit om – och hyllat – Sons of Anarchy tidigare. Jag var upp över öronen förälskad i serien redan efter den första säsongen. Inte minst därför att tonårsidolen Charlie Hunnam från brittiska Queer as folk (som på den tiden var ”världens bästa TV-serie”) gjorde huvudrollen. Den första säsongen var fantastisk. Den hade verkligen allt. Det var skitigt, våldsamt, engagerande och spännande. Som Sopranos fast ännu bättre. För de som inte har hört talas om Sons of Anarchy handlar serien – väldigt kortfattat – om ett kriminellt motorcykelgäng i norra Kalifornien och deras inre och yttre konflikter. Den andra säsongen fortsätter i samma anda som den första. Jag tankar inte spoila för er som inte har sett serien, men vill bara konstatera att den andra säsongen är många gånger bättre än den första. Kurt Sutter har tagit allt som var bra med serien och förstärkt det på alla tänkbara sätt. Våldet är grövre, konflikterna och intrigerna är mer spännande och det är ännu mer opretentiöst befriande än tidigare samtidigt som släktskapet med Hamlet känns tydligare. Alla karaktärer känns levande och trots deras amoraliska beteende känner man för de flesta. Skådespelarna är genomgående lysande. Serien är så bra att centrala intriger och hemligheter som man trodde att hela serien skulle bygga på kan kastas bort och avslöjas i ett och samma avsnitt. Dialogen är sjukt välskriven och det finns ett driv som ingen annan serie kommer i närheten av. De olika karaktärerna slits fram och tillbaka mellan olika läger, och deras känsloliv är otroligt intressant och engagerande. Till och med montagen är snygga och genomtänkta. Har man bara sett ett avsnitt eller två kan man få för sig att Sons of Anarchy är en uteslutande genomgrabbig serie, men ser man bortom motorcyklarna och smutsen är det framförallt ett otroligt fascinerande familjedrama som borde tilltala de flesta. Ingen annan serie kan skryta med lika varierade och välskrivna kvinnoroller. Här finns mamman, pappan och de många sönerna. Och alla de yttre som hotar att förstöra familjen.

Säsongsavslutningen är TV-perfektion och det är svårt att avgöra om det är den här finalen eller LOST-avslutningen som är årets stora TV-ögonblick. Varenda minut är perfekt komponerad. Man sitter på helspänn hela tiden och hur det hela slutar gör att jag kommer ha svårt att fortsätta leva mitt liv tills jag får reda på hur det fortsätter. Det är vansinnigt spännande. Men det dröjer nästan ett år innan vi får se fortsättningen. För er som inte har sett serien finns det mycket att se fram emot. I Sverige går serien på TV400. Jag tycker egentligen att det känns som att Sons of Anarchy är en given SVT-serie, men SVT har varit slappa och dumma när de har köpt in amerikanska kvalitetsserier de senaste åren. De har gått miste om Mad Men, Dexter, Breaking Bad och många andra kritikerrosade serier. Kanske tror de att alla som är intresserade redan har sett serierna via nätet, och att de istället kan bränna hela budgeten på smaklösa galor och ändlösa Melodifestivaler. När Sons of Anarchy finns tillgänglig som svensk DVD-box ska mina föräldrar få serien. De måste se det här. Alla måste se det här. Jag älskar Sons of Anarchy.