Dinosaur Jr. på Ale House i Kingston

Kingston, Ontario är en död stad. Och inte ens en vacker sådan. Här finns tre saker som jag gillar: det underbara stadsbiblioteket som – om man bortser från svenskspråkig litteratur – har nästan allt som jag letar efter, den mysiga närradion CFRC som låter mig spela svensk musik och den fina alternativbiografen The Screening Room. Annars är det helt dött. Därför blev jag väldigt glad när jag såg affischerna som utannonserade att Dinosaur Jr. skulle spela i staden. Utan att ha hört en enda låt med dem. Men jag visste vilka de var. Jag visste att de hade varit banbrytande när det begav sig, att de fortfarande fick bra recensioner och att de var långhåriga och högljudda. Så jag köpte en biljett och började läsa på om bandet. Samtidigt som jag lyssnade på deras senaste album, Farm. Jag brukar inte gilla den sortens amerikanska alternativrock som Dinosaur Jr. spelar (ge mig Göteborgsångest!) men Farm var överraskande bra. Albumet innehåller en samling starka rocklåtar med fina riff och melodier. Och en jävla massa oljud. Sångaren J Mascis har en oväntat bra röst som gör låtarna mer medryckande än vad de egentligen borde vara. Omslaget till Farm måste vara ett av de mest pårökta och flummiga skivomslag som har sett dagens ljus sedan 60-talet. Och omslaget sätter delvis tonen för musiken. Efter spelningen är jag lite tveksam till om det egentligen finns någon substans i dinosauriernas musik. Men vad bandet saknar i djup och mening tar de igen när det gäller oljud och imponerande ljudmattor.

Ale House är inte mitt favoritställe i Kingston. Bland de som har bott här ett tag florerar myter om klubben. Det ska ha hänt mycket konstigt där. Bland annat ska någon ha blivit mördad inne på klubben, varpå de var tvungna att byta namn. I taket över scenen hänger ett flygplan, och det är nog det enda som är coolt med Ale House, som också ska ha lite respekt för det uppriktiga namnvalet. När jag kommer in den här kvällen har förbandet redan börjat spela, och jag hinner aldrig uppfatta deras namn. De består, hursomhelst, av ett gäng långhåriga män i 40-årsåldern som förmodligen jobbar som rörmokare eller snickare om dagarna. Man kan misstänka att de har en viss förkärlek till marijuana. Framförallt älskar de att spela högt. Och då menar jag riktigt högt. För första gången någonsin känner jag mig manad att använda öronproppar. Viljan att verka tuff (och alltså inte använda öronproppar) är betydligt mindre än viljan att överleva. Förbandet tillägnar en låt åt ”alla freaks”. Jag kan föreställa mig hur freaksen från Freaks and Geeks – tidernas bästa TV-serie – hoppar runt framför scenen. De hade älskat det här. Jag ställer mig mer frågande. Men när Dinosaur Jr. stiger på scenen – och spelar ännu högre – finns det inte längre någon tid att ifrågasätta. Det är digga eller dö som gäller. Och min dödslängtan har aldrig varit särskilt stark.

I strålkastarljuset är J Mascis en mäktig syn. Hans uppenbarelse, med vitt långt hår, säckiga jeans och färgglada sneakers, framstår som en magisk hybrid mellan Gandalf och The Dude. Det går inte att släppa blicken från honom, där han står framför en vägg av Marshall-förstärkare och med femtusen gitarrpedaler och effekter på golvet framför sig. Utöver Mascis består Dinosaur Jr bara av en trummis och en bassist. Men tillsammans skapar de här tre gubbarna mer oljud än vad som borde vara lagligt. Hade det här varit hemma i Sverige hade det nog inte fått fortgå. Även med öronproppar gör det nästan ont i öronen. Benen vibrerar konstant av den extrema basen. Distorsionen är total. Sången går sällan att höra under allt oväsen. Ändå känns det som en rätt storslagen konsertupplevelse. Musiken svänger och låtarna från Farm funkar riktigt bra live. Särskilt Over It och I Don't Wanna Go There bränner till ordentligt. För att få en uppfattning om hur Dinosaur Jr låter live kan du föreställa dig låtarna på Farm uppskruvade till obehagligt hög ljudvolym (det här bandets förstärkare går till tolv) och med sinnessjukt mycket dissade gitarrer och oljud. Det här är inget som jag ens hade övervägt att gå och se på hemmaplan, och det är väldigt annorlunda jämfört med det mesta som jag brukar lyssna på i vanliga fall. Just därför var spelningen väldigt kul. Det känns märkligt att utnämna det här till läsårets största kulturupplevelse. Men så är det. Det ska bli spännande att se vad Kingston har att erbjuda härnäst.