A drifting life – Yoshihiro Tatsumi

Som svensk kan den japanska mangakulturen te sig både konstig och svårförståelig. Jag har alltid haft ett enormt intresse för serier, men när man växer upp i Sverige stöps man i en väldigt västerländsk serietradition. De serier som görs och läses här är på många sätt annorlunda än de japanska, både i teckningsstil och berättarteknik. Den manga som har nått Sverige och översatts till svenska de senaste tio åren har nästan uteslutande varit riktad till unga läsare. Det har varit rätt dåliga serier, med fåniga handlingar och massproducerade teckningar. Det är lätt att ha fördomar om manga och att istället för att utforska mangakulturen fortsätter man läsa sina amerikanska ”vuxenserier”, eller – som i de flesta fall – titta oförstående på töntarna som överhuvudtaget bryr sig om serietidningar. Att hitta de bra mangaserierna är väldigt svårt – på gränsen till omöjligt – om man inte är helt insnöad på området. En bra riktlinje är att den manga som dyker upp bland vuxenserierna på biblioteken håller en viss kvalitet. Annars hade den inte stått på samma hyllor som de konstnärligt avancerade alternativserier som ingen har lust att läsa, men som bibliotekarierna ändå känner sig tvungna att köpa in. De senaste kvällarna har jag tagit mig igenom en stor mangavolym som innehåller den överlägset bästa manga som jag har läst. A drifting life av Yoshihiro Tatsumi är manga som passar alla som vill läsa något bra, välskrivet och intressant. Samtidigt lär man sig mycket om mangan som kulturell företeelse och dess historia, och därmed också mycket av japans nutidshistoria. A drifting life är resultatet av ett långt liv där mangan alltid har varit den centrala drivkraften.

Jag hade läst serier av Yoshihiro Tatsumi tidigare, och insett varför han hyllas som en av de största mangaskaparna. Den bok med samlade serier som jag läste då heter The Push Man and other stories (finns mycket sannolikt på ditt lokala stadsbibliotek) och innehåller korta, väldigt deprimerande berättelser som skildrar olyckliga människor som gör sig ännu mer olyckliga. De serierna gav mig en känsla av obehag som inte var lätt att skaka av sig. Tatsumi är berömd för den här typen av serier, som han började göra på 60-talet, men han hade varit med och revolutionerat mangakulturen flera gånger innan dess också. A drifting life är Tatsumis självbiografi där läsaren får följa hur han – och mangan – växer upp. Det är en mäktig bok, som sträcker sig över 800 sidor och ska ha tagit över elva år att färdigställa. Tatsumi har valt att ändra namnen på några av karaktärerna, bland annat sig själv, men annars verkar det som att A drifting life håller sig väldigt nära verkligheten. Boken tar sin början 1945. Tatsumi är tio år gammal, Japan ger upp Andra världskriget och landet börjar sakta byggas upp igen. Tatsumi och hans allvarligt sjuke bror älskar manga. De spenderar all sin fritid med att läsa – och tänka på – manga. Snart har de börjat göra sina egna serier. På små vykort skickar de in serier till mangatidningar. Till en början går det trögt, men efter en period av ihärdigt serieskapande får de båda flyt. Deras serier börjar publiceras i flera tidningar och de fattiga pojkarna får pengar för sin manga. För Tatsumi kretsar allt kring serier. Till en början är de väldigt simpla, men han har höga krav på sig själv och utmanar ständigt sig själv att utvecklas och berätta mer avancerade berättelser. Tatsumi växer upp och blir alltmer framgångsrik. A drifting life skildrar hur han utvecklar sina serier samtidigt som syskonrivalitet och förlagsbråk stormar runt omkring honom. Har man det minsta intresse för serier är det väldigt fascinerande läsning.

A drifting life är utsökt komponerad. Det är lika mycket en uppväxtskildring av Tatsumi som av mangan. Läsaren får lära sig mycket om konstformen och dess historia. Det känns som att jag har fått en ökad förståelse för mangan och seriernas kulturella betydelse i Japan efter att ha läst den här boken. Samtidigt är A drifting life en fascinerande skildring av efterkrigstidens Japan. Tatsumi uppdaterar hela tiden läsaren med vad som hände i Japan under de år som boken utspelar sig. Han tar upp viktiga politiska och sociala händelser – och deras effekter – men också vilken populärkultur som präglade tiden. Tatsumi inspirerades mycket av västerländska filmer i sitt serieskapande och myntade begreppet ”gekiga” (”dramatiska bilder”) för att skilja på sina serier och den mer barnvänliga manga som dominerade marknaden. Ibland tar han upp små – och till synes meningslösa – händelser och företeelser, men de bidrar alla till en förstärkt inblick i tiden. Jag behöver knappast nämna att A drifting life är konstnärligt fulländad. Tatsumi är en mästare och det är sällan jag kommer över serier som är lika välkomponerade och välskrivna som A drifting life. Det känns lite som om Haruki Murakami hade skrivit Kavalier & Clays fantastiska äventyr men hoppat över de övernaturliga inslagen. Om du vill lära dig mer om manga och kulturens förgrundsgestalter är A drifting life det bästa som du kan läsa. Den har något som facklitteratur i ämnet aldrig kan få. Nämligen ett bultande hjärta.