Profeten

Fängelsefilmer har en särskild dragningskraft. Kanske därför att vi alla kan känna oss inlåsta ibland. Skolan, jobbet och livet i allmänhet kan kännas som ett fängelse vissa dagar. Det är tungt, förnedrande och smutsigt. Men friheten är aldrig lika långt borta som för de som sitter inspärrade på slutna anstalter. Hur jävligt vi än har det kommer killarna på kåken alltid ha det värre. Fängelsefilmen blir någon slags metafor för livet och dess begränsningar, men allt drivs till den yttersta punkten. Trots att fångarna sällan är några schyssta killar kan vi sympatisera med dem, för i våra självupptagna hjärnor är vi precis som dem. En bra fängelsefilm griper tag på ett sätt som få filmer förmår. Igår blev jag knockad av den franska fängelsefilmen Un prophète. Den är det bästa som jag har sett i genren sedan I faderns namn. Un prophète är rå och äcklig. Den anstränger sig inte för att göra huvudpersonen – Profeten – till någon hjälte. På ett stilsäkert sätt skildras livet bakom murarna, som vi aldrig har sett det förut. Det är en stark och omtumlande film, som jag kommer bära med mig en lång tid.

Den 19-årige araben Malik El Djebena har åkt fast. Vi får aldrig veta särskilt mycket om honom. Hans ansikte vittnar om att han har varit med om jobbiga grejer. Han har inga vänner vare sig utanför eller innanför murarna. Och nu ska han tillbringa sex år på en tuff anstalt. Han försöker ta det lugnt. Leva sitt eget liv och undvika bråk. Men det tänker inte de andra fångarna tillåta. Ett korsikanskt gäng erbjuder honom beskydd. Men tjänster kräver gentjänster och Malik måste mörda en annan arab som snart ska skickas vidare till ett annat fängelse. Han har inget val, om han inte gör det kommer han bli mördad av korsikanerna istället. I en scen som är det våldsammaste och äckligaste som jag har sett sedan Viggos nakenfight i Eastern Promises skär Malik av halspulsådern på sitt offer. Blodet sprutar. Och Malik kommer hemsökas av den mördade genom hela filmen. Han fortsätter springa äranden åt korsikanerna, samtidigt som han försöker lära sig att läsa. Han lär känna en pundig kille och tillsammans börjar de styra upp en haschverksamhet utanför murarna. Efter några år i fängelset får Malik några endagspermissioner. I tolv timmar är han fri att göra vad han vill. Och han säljer sin själ bit för bit. Han förnedrar sig och gör saker som han inte vill göra. Finns det någon möjlighet till glädje och lycka efter ett sådant liv?

Un prophète är otroligt välgjord. Regissören Jacques Audiard har gjort ett mästerverk, och den här filmen hör till det bättre som jag har sett de senaste åren. Den är perfekt på alla nivåer. Skådespelarna är otroligt bra och trovärdiga. Särskilt Tahar Rahim som spelar Malik imponerar. Han gör en riktig Daniel Day-Lewis-prestation. Scenerna när han kommer ut från fängelset till den grå verkligheten är fantastiska. Att se hur han reagerar när han kommer in i en vanlig mataffär eller flyger till Marseille är otroligt rörande. Malik begår många fruktansvärda handlingar, men ändå är det omöjligt att inte sympatisera med honom. Bakom den sköra och samtidigt hårda fasaden finns det fortfarande något att älska. Och Tahar Rahim gestaltar detta på ett enastående sätt. Fängelset i Un prophète är det mest trovärdiga som jag har sett på film. Skildringen av livet i fångenskap och fängelsemiljön känns äkta och skitig. Filmen är filmad på ett suggestivt och snyggt sätt med en kamera som rör sig nära skådespelarna. De drömlika scenerna när Malik antingen är skadad eller drogad är smarta och drabbande. Jacques Audiard låter oss komma nära Malik. Det är inte meningen att vi ska gilla det vi ser, men vi ska ändå kunna relatera till det. Un prophète är en film som kommer leva vidare. Det är en film som folk kommer kunna se om 70 år och ändå ta till sig. I en tid när det inte längre görs några klassiker har Jacques Audiard lyckats med det omöjliga.