Svenskt gånger sex

Det enda som kändes bra med att komma tillbaka till Kanada var all ny musik som hade släppts sedan jag åkte därifrån, och som jag nu hade tid att lyssna på. Nuförtiden är jag inne på svensk musik mer än någonsin tidigare. Dels för att Sverige plötsligt känns mycket roligare när man inte är där. Dels för att jag gör ett radioprogam på den lokala närradion (community radio låter oändligt mycket coolare) där jag spelar uteslutande svensk musik. Jag kallar programmet SWEPOP! och sänder 90 minuter varje vecka. Det tvingar mig att hålla mig uppdaterad med den svenska popscenen. Jag har alltid gillat svensk musik, men nu har det blivit alltmer uppenbart att vi faktiskt har en av världens bästa och mest spännande popscener. Det släpps förvånansvärt många bra skivor av svenska band och artister. De flesta av dessa kommer aldrig nå någon större publik. Här är sex svenska skivor som jag har lyssnat på – och gillat – den senaste veckan. Några av skivorna är inte helt nya, men har inte fått den publicitet de förtjänar. Det här är musik som förtjänar att lyssnas på.


Daniel Gilbert - New African Sports, Soul Café Club No 1
När jag tidigt i höstas fick ett mail om att Daniel “Hurricane” Gilbert snart skulle släppa sin första soloskiva blev jag glad. Hurricane har alltid verkat spännande och sympatisk. Om man blir tillägnad en låt som Hurricane Gilbert – som tillsammans med Clash-låten Stay Free är det finaste som någonsin har skrivits åt en vän – måste man vara en fantastisk person. Och Daniels gitarrspel är i många fall det som gör Håkans låtar fulländade. Det var mycket som talade för att hans solodebut skulle bli en storartad popskiva. Men efter första lyssningen kände jag nästan för att instämma i de ljumna recensionerna. Det var bara den utvecklade och översatta Håkan-låten Evert Taube med titeln Borderline som kändes oumbärlig. Men jag gav Daniel några chanser till. Det känns som att hela Popsverige och alla Håkanfans är skyldiga honom det. Och när man ger New African Sports, Soul Café Club No 1 några lyssningar börjar det sakta låta riktigt bra. Det är inte den perfekta popskiva som jag hade hoppats på, men helheten känns både gripande och ärlig. Jag ser fram emot att höra mer från Daniel. Han sjunger bra. Det skulle vara kul om han tog steget fullt ut och började sjunga på svenska. Och i höst kommer han återigen backa upp Håkan, när dennes nya album äntligen kommer.

Spotify

Hästpojken – Från där jag ropar
Jag gav aldrig Hästpojken en ärlig chans förra gången, för två år sedan, när deras debutalbum Caligula släpptes. Då tyckte jag bara att det lät skrikigt och krystat. Jag försöker ta igen den tid jag har missat med Hästpojken nu. För Från där jag ropar är nämligen ett helgjutet popalbum på svenska. Låtarna är välskrivna och behandlar de klassiskt vemodiga Göteborgstemana som jag älskar. Det är märkligt upplyftande att lyssna på hur män som för länge sedan passerat 30 skriker ut sin tonårsångest. Sången är – som sig bör – skev och okonstlad. Men jag tror att Hästpojken har potential att nå en större publik än de flesta band i samma skola. Arrangemangen är nämligen ovanligt storslagna och melodiösa, och refrängerna är smäktande vackra och catchiga. Jag tycker mig höra Fisherman’s Blues och de mest poppiga Cure-låtarna uppblandade med det fulaste som finns – schlager och dansband. Det märkliga är att det funkar. Och att det funkar så jävla bra. Från där jag ropar innehåller inga svaga låtar. Allt har fallit på plats. Martin Elisson träder fram som en riktig pophjälte, och Från där jag ropar kommer gå på högvarv hemma hos mig under hela våren.

Spotify

Hanna Hirsch – Tala svart
Tala svart släpptes för ett drygt år sedan. Jag hade missat Hanna Hirsch helt och hållet, och när jag för några veckor sedan såg dem i flera ”Årets bästa skivor”-listor var jag självklart tvungen att kolla upp dem. Hanna Hirsch är ett band som aldrig kommer kunna nå ut till en stor publik. De gör musik för en liten grupp människor. Den stora publiken varken kan eller vill förstå musik av den här typen. Men den lilla skara lyssnare som faktiskt lyssnar kommer älska Hanna Hirsch av hela sina hjärtan. Gruppens musik är en unik mix av punk och typisk svensk pop. Det är bara ett fåtal av låtarna som sträcker sig över två minuter. Det går snabbt och det låter både aggressivt och vackert. Låttexterna är nästan uteslutande kolsvarta. Det handlar om död, ångest och mörka känslor. Men det är inte musik som gör lyssnaren deprimerad. Snarare tvärtom. Hanna Hirsch gör musik som kan rädda liv. Och samtidigt lyckas de fånga mycket av dagens Sverige i sina texter. Tala svart är ett fynd, och jag tycker att alla borde lyssna. Jag är övertygad om att Hanna Hirsch är ett fantastiskt liveband och jag skulle ge mycket för chansen att få se dem live. Till dess skruvar jag upp volymen och lyssnar på Tala svart några gånger till.

Spotify

Skriet – Skriet
Jag lyssnade rätt mycket på Pascal för ett par år sedan. Deras musik sprängde gränser, lät desperat och ärlig och ibland sjöng Isak Sundström läskligt likt Olle Ljungström. Då var det länge sedan som Olle hade släppt något nytt, och att höra en liknande röst var väldigt upplyftande. Pascal gjorde inte några glada låtar, men jämfört med de låtar som Skriet samlat ihop på den självbetitlade debuten är allt extremt soligt och glatt. Tillsammans med Jacob Frössén – som förra året gjorde den suveräna dokumentären En film om Olle Ljungström (en märklig, men bra, gemensam nämnare) – gör herr Sundström fruktansvärt mörk och kylig musik. I höstas när jag för första gången försökte lyssna på Skriet kändes albumet lite för mörkt och jobbigt, men nu har det fått växa, och jag gillar vad jag hör. Det finns något stort i den avtrubbade sången och de smygande arrangemangen, som kan ta tid att förstå, men när man väl har fastnat finns det inte mycket annat att göra än att lyssna på albumet från början till slut, medan man stirrar upp i taket. För att citera Isak (den jävla galningen): ”Arkebusera mig/ Sug blodet ur mig/ Skär upp mig/ Begrav mig.”

Spotify

Dag för dag – Boo
Dag för dag är det amerikansk-svenska syskonparet Sarah och Jacob Snavely som med Boo gör sin debut på den svenska popscenen. Som jag har förstått det växte de upp i USA men har bott i Sverige sedan några år tillbaka. Det var i Sverige som de bildade bandet, och de senaste åren har de turnerat flitigt tillsammans med bland annat Lykke Li och Shout Out Louds. Tidigare i veckan fick jag ett mail om bandet med en länk där man kan lyssna på debuten. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare. Dag för dag är överraskande bra. Det är omöjligt att inte dra paralleller till White Stripes, men jag tycker Dag för dag låter mer intressanta än det som Jack White har skramlat ur sig de senaste åren. Duon gör stämningsfull psykadelisk musik som är otroligt skön att lyssna på. Och Sarah sjunger riktigt bra. Jag tycker deras sound påminner mycket om gruppen White Magic – som jag verkligen älskar – och jag skulle rekommendera Boo till alla som vill ha en skön skiva att slappa till. Boo släpps i februari, men fram till dess kan ni lyssna på Dag för dag på bandets hemsida.

Babian - Hälften dör av fetma
Om Bob Hund fortfarande lät bra och angelägna skulle de låta som Babian. Musiken som de spottar ur sig känns rolig, svängig och röjig. Samtidigt som den är tänkvärd. Sångerna framförs på bred skånska och det känns som att de kan göra låtar om precis vad som helst. Det är mindre än ett år sedan debuten Fullproppad, Listtoppad, Livrädd & Uppstoppad! (finns på Spotify) hade release, men nu är det alltså dags för ett nytt album. Uppföljaren har den småroligt provocerande titeln Hälften dör av fetma, och känns inte det minsta framstressad. Babian verkar vara ett band som jobbar i ett snabbt tempo. Alla låtar känns inte helgjutna, och jag tror att Babian gör sig bäst på scen, men Hälften dör av fetma är ändå värd att lyssna på. Mina favoritlåtar från den nya skivan är Oh la la la, Öppna ögonen och Skitungar. Hälften dör av fetma har release den 3e februari, men redan nu kan du lyssna på albumet i sin helhet på den här promosajten. Jag lyssnar hellre på Babian än Vampire Weekend alla veckans dagar. Det här bandet är på riktigt.