Kick-Ass

Ibland – det är inte ofta, men ibland – ser man helt hjärndöda filmer som lyckas göra en väldigt glad. Jag är inne i en ganska påfrestande tre veckor lång tentaperiod. Dagarna spenderas i biblioteket och på kvällarna är jag helt slut i huvudet. Då lyssnar jag på musik och ser på TV-serier eller filmer som passar mitt tillstånd. Den senaste tiden är det den fullständigt lysande tredje säsongen av The Sarah Silverman Program som har fått mig på bäst humör. Ibland gillar jag att slappna av med idiotkomedier eller actionfilmer, men det finns alldeles för få som är sevärda. Superhjältefilmen Kick-Ass lyckas kombinera det bästa av de båda världarna. Tänk dig en blandning av Superbad och Kill Bill. Det fanns mycket som talade för Kick-Ass. Jag följde – och uppskattade – serietidningen från att den gavs ut och jag har sett trailern fler gånger än vad som borde anses hälsosamt. Därför måste jag medge att jag blev lite frustrerad när filmen hade premiär hemma i Sverige innan den gick upp i Nordamerika. En av de få fördelarna med att bo här borta är ju att de amerikanska filmerna vanligtvis går upp på bio flera månader tidigare än i Europa. Jag gillar att vara först, men den här gången tvingades jag läsa flera halvdana svenska recensioner innan jag fick möjlighet att se filmen själv. Hemkommen från biografen känner jag mig dock mest glad. Kick-Ass är en riktigt härlig film. Hysterisk, rolig och våldsam. Och sin förlaga trogen.

Kick-Ass har en enkel story. Alla kan följa med och det finns inget i filmen som tvingar en att tänka. Det är bara att göra sig beredd på två väldigt underhållande timmar av våld, coola repliker och high school-kids. Serien bygger på en serietidning av Mark Millar som började ges ut av Marvel Comics för två år sedan. Planerna på en film fanns redan från första numret, och vi som har följt serien har kunnat följa filmprocessen sedan dag ett. Millars serie utspelar sig – till skillnad från de flesta andra Marvelserier - i en värld fri från superhjältar där en kåt high school-kille får för sig att bli världens första superhjälte. Han får ordentligt med stryk, men ger sig inte. Han kallar sig Kick-Ass och blir snabbt väldigt populär. Snart gör superhjälteduon Big Daddy och Hit-Girl entré och allt blir ännu roligare – och våldsammare.

Jag tycker att Kick-Ass är sjukt underhållande. Filmen fungerar faktiskt bättre än serien. När jag läste serien kunde jag ibland känna att Mark Millar kändes lite väl självgod och förutsägbar i sitt sätt att skriva. Han var väl medveten om att serien var otroligt cool på alla sätt – och det sken igenom. Den stora behållningen med serien är John Romita Jr.s fantastiska teckningar. Han är en av mina favorittecknare och har bland annat tecknat några av mina favoritserier med Spider-Man. Filmen är också väldigt snygg. Jag har inte sett så välgjort underhållningsvåld sedan Inglourious Basterds och Watchmen förra året. Det är snyggt och skickligt genomfört, och läskigt njutbart. Filmen är omtalad för att vara väldigt våldsam, men så farlig är den faktiskt inte. Jämfört med koreanska Thirst som jag såg för någon månad sedan är det här ingenting. Det är snarare det faktum att de grövsta våldsamheterna utförs av Hit-Girl – en tjej i mellanstadieåldern - som kan vara ett problem för många. Hon spelas av Chloe Moretz och är filmens absoluta höjdpunkt. Hit-Girl är så häftig som alla säger och när hon dödar gangsters på löpande band till tonerna av Joan Jetts Bad Reputation känns Kick-Ass som världens för stunden bästa film. Förutom Hit-Girl bjuder förstås filmen på Kick-Ass själv som spelas av den framtida storstjärnan Aaron Johnson, gangsterungen Red Mist som gestaltas av ingen mindre än McLovin (Christopher Mintz-Plasse) och Nicolas Cage i sin bästa roll på evigheter som den psykotiske Big Daddy. I genren superhjältefilmer är Kick-Ass ett extremt underhållande litet mästerverk. Skådespelarna är hyfsade, storyn är rolig och allt är väldigt skickligt utfört. Slutscenerna utlovar en eller flera uppföljare och jag borde kanske inte vara entusiastisk, men det är precis vad jag är. Kick-Ass var precis det som jag behövde, och jag säger inte nej till mer av samma vara.



DN, SvD, Aftonbladet