Likt en nioårig bokslukare som kastar sig över Oliver Twist blir jag lika glad när jag kommer över bra manga. Jag har nyligen läst två ungdomsskildringar som har gjort väldigt starka intryck på mig. Den första, Red Colored Elegy, skriven av Seiichi Hayashi, utspelar sig i början av 70-talet medan den andra, Solanin av Inio Asano är en mer nutida historia. Den japanska kulturen verkar onekligen vara väldigt annorlunda jämfört med den svenska, men att vara ung innebär nog samma slags problem, bekymmer och glädjeämnen var man än råkar växa upp. En del tankar och frågeställningar är universella. Jag älskar ungdomsfilmer och skildringar av det tuffa livet i gränslandet mellan barn och vuxen. Snart börjar jag dock bli för gammal för att kunna kalla mig ungdom. Jag fyller 23 snart och kan känna att det finns alldeles för få bra filmer och böcker som skildrar den här perioden av livet. Det är alldeles för mycket fokus på de tidiga tonåren (svensk film) eller high-schooltiden (amerikansk film). Därför blir jag väldigt glad av de här två serieromanerna. De skildrar nämligen unga människor i min ålder vars tankar och liv är sådana som man kan relatera till. Dessutom är de båda berättade och tecknade på ett otroligt snyggt och imponerande sätt. Japan kanske inte är så annorlunda från Sverige i alla fall, men det verkar mer extremt. Ungdomarna har mer ångest, självmordsfrekvensen är betydligt högre och deras hipsters är oändligt mycket hippare än de svenska motsvarigheterna. Det här är bra serier som verkligen berör. De är båda skrivna av unga människor, och inte av gamla författare som ser tillbaka på sina ungdomsår. I backspegeln tenderar allt att te sig ljusare, men de här serierna visar hur jävligt det faktiskt kan vara att vara ung. Särskilt Solanin, med en story som är starkare och mer tänkvärd än de flesta ungdomsfilmer, är en bok som borde kunna omvända vilken seriehatare som helst.
Seiichi Hayashis Red Colored Elegy är en väldigt okonventionell serie. Den är väldigt konstnärlig och de svartvita bilderna är i många fall fantastiska, och Hayashi tar sig friheter i sättet att berätta sin historia. Jag har aldrig sett något som liknar hans upplägg tidigare, och även om det finns en ganska tydlig ramberättelse känns det som att hans främsta ambition har varit att göra seriepoesi. Näst efter att skildra sin egen generation förstås. Hayashi föddes 1945 och tillhör samma generation som min favoritjapan
Haruki Murakami. Vi som har läst Murakamis böcker har förstått att det som pågick bland unga människor i Japan under slutet av 60-talet är något som har färgat hela deras generation. Vi skulle kunna jämföra det med den svenska proggrörelsen – en massa unga människor som samlades och ville förändra och påverka sin samtid – men till skillnad från i Sverige verkar det inte anses fult eller knäppt för japaner att romantisera den tiden. Hayashi var med när det begav sig och han skrev Red Colored Elegy mellan 1970 och 1971. Vid den tiden började det gå upp för många av de unga japanerna att de drömmar som de hade haft aldrig skulle kunna gå i uppfyllelse. Red Colored Elegy handlar om ett ganska olyckligt ungt par som kämpar med sina liv och försöker leva med tryck från olika håll. Det är en melankolisk berättelse om att vara ung och inte riktigt veta var man är på väg. Som sagt jobbar Hayashi på ett väldigt ovanligt sätt. Red Colored Elegy fick ett ganska stort genomslag när den först gavs ut i undergroundtidningen Goro och var början på Hayashis karriär, men det känns som att hans unika berättarteknik snarare kommer i vägen för berättelsen än berikar den. Det är en intressant och riktigt snygg serie, men jag skulle aldrig våga rekommendera den till någon som inte är van att läsa serier.
Solanin är däremot en serie som alla kan – och bör – läsa. Det är en väldigt träffande och rörande serie om unga människor i dagens Japan. I centrum står den 24-åriga Meiko som nyligen har tagit sin universitetsexamen och nu jobbar med meningslösa sysslor i ett grått kontor. Hon hatar sitt jobb, och en dag bestämmer hon sig för att säga upp sig. Serien handlar därefter om vad som händer under det år då hon inte jobbar. Solanin är inte en särskilt märkvärdig historia. Den känns trovärdig och handlar förutom Meiko om hennes kompisar, hennes pojkvän och hans rockband. Alla driver runt hela dagarna utan något egentligt mål eller mening. Många av dem är arbetslösa och utan hopp att kunna ta sig in på arbetsmarknaden. De ställer alla de jobbiga frågor om framtiden och livet som alla andra unga människor plågas av. Det är mycket ångest och depp. Men också en del glädje. Det är väldigt lätt att känna igen sig och relatera till karaktärerna. Författaren och tecknaren Inio Asano har gjort ett otroligt bra jobb. I efterordet skriver han att han skrev Solanin när han också var 24 år och precis hade tagit sin universitetsexamen. Att han tvivlade på sig själv och sin förmåga, och bestämde sig för att skildra sin generation på ett trovärdigt sätt. Solanin är en berättelse utan hjältar och något tydligt slut. Det är en berättelse från livet och att den känns så äkta gör den väldigt gripande. Asanos teckningar är otroligt snygga och serien är väldigt välskriven. Trots att serien handlar om allvarliga saker drar han sig inte för att vara rolig, och han slänger in väldigt absurda inslag i annars seriösa situationer. Jag gillar verkligen Solanin och kan rekommendera den varmt till alla som vill läsa en riktigt bra serieroman i vår.
Seiichi Hayashis Red Colored Elegy är en väldigt okonventionell serie. Den är väldigt konstnärlig och de svartvita bilderna är i många fall fantastiska, och Hayashi tar sig friheter i sättet att berätta sin historia. Jag har aldrig sett något som liknar hans upplägg tidigare, och även om det finns en ganska tydlig ramberättelse känns det som att hans främsta ambition har varit att göra seriepoesi. Näst efter att skildra sin egen generation förstås. Hayashi föddes 1945 och tillhör samma generation som min favoritjapan Haruki Murakami. Vi som har läst Murakamis böcker har förstått att det som pågick bland unga människor i Japan under slutet av 60-talet är något som har färgat hela deras generation. Vi skulle kunna jämföra det med den svenska proggrörelsen – en massa unga människor som samlades och ville förändra och påverka sin samtid – men till skillnad från i Sverige verkar det inte anses fult eller knäppt för japaner att romantisera den tiden. Hayashi var med när det begav sig och han skrev Red Colored Elegy mellan 1970 och 1971. Vid den tiden började det gå upp för många av de unga japanerna att de drömmar som de hade haft aldrig skulle kunna gå i uppfyllelse. Red Colored Elegy handlar om ett ganska olyckligt ungt par som kämpar med sina liv och försöker leva med tryck från olika håll. Det är en melankolisk berättelse om att vara ung och inte riktigt veta var man är på väg. Som sagt jobbar Hayashi på ett väldigt ovanligt sätt. Red Colored Elegy fick ett ganska stort genomslag när den först gavs ut i undergroundtidningen Goro och var början på Hayashis karriär, men det känns som att hans unika berättarteknik snarare kommer i vägen för berättelsen än berikar den. Det är en intressant och riktigt snygg serie, men jag skulle aldrig våga rekommendera den till någon som inte är van att läsa serier.
Solanin är däremot en serie som alla kan – och bör – läsa. Det är en väldigt träffande och rörande serie om unga människor i dagens Japan. I centrum står den 24-åriga Meiko som nyligen har tagit sin universitetsexamen och nu jobbar med meningslösa sysslor i ett grått kontor. Hon hatar sitt jobb, och en dag bestämmer hon sig för att säga upp sig. Serien handlar därefter om vad som händer under det år då hon inte jobbar. Solanin är inte en särskilt märkvärdig historia. Den känns trovärdig och handlar förutom Meiko om hennes kompisar, hennes pojkvän och hans rockband. Alla driver runt hela dagarna utan något egentligt mål eller mening. Många av dem är arbetslösa och utan hopp att kunna ta sig in på arbetsmarknaden. De ställer alla de jobbiga frågor om framtiden och livet som alla andra unga människor plågas av. Det är mycket ångest och depp. Men också en del glädje. Det är väldigt lätt att känna igen sig och relatera till karaktärerna. Författaren och tecknaren Inio Asano har gjort ett otroligt bra jobb. I efterordet skriver han att han skrev Solanin när han också var 24 år och precis hade tagit sin universitetsexamen. Att han tvivlade på sig själv och sin förmåga, och bestämde sig för att skildra sin generation på ett trovärdigt sätt. Solanin är en berättelse utan hjältar och något tydligt slut. Det är en berättelse från livet och att den känns så äkta gör den väldigt gripande. Asanos teckningar är otroligt snygga och serien är väldigt välskriven. Trots att serien handlar om allvarliga saker drar han sig inte för att vara rolig, och han slänger in väldigt absurda inslag i annars seriösa situationer. Jag gillar verkligen Solanin och kan rekommendera den varmt till alla som vill läsa en riktigt bra serieroman i vår.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar