Zigenarromantik

Jag har alltid gillat zigenare. Jag vet inte hur eller varför det började, men så länge som jag kan minnas har jag alltid haft varma känslor för det resande folket. Kanske var det när jag såg den gamla TV-serien om Katitzi som barn. Mitt zigenarintresse eskalerade någon gång på högstadiet. Jag brukade glida omkring i en glittrig ”zigenarskjorta”, lånade skivor med Django Reinhardt på biblioteket, memorerade Svart katt, vitt katt, försökte smyga in zigenarrelaterade saker i alla mina skolarbeten och drömde om att någon söt zigenartjej, typ Esmeralda från Ringaren i Notre Dame, skulle ta mig långt bort från Norrköping. Jag minns att jag en fredagskväll gick och såg en romsk konsert. Jag gick själv – vem hade velat följa med? – och jag var den enda svensken där. Jag kände mig väldigt speciell – och lite rädd. Även om jag på många sätt ville vara en av dem var det en önskan som aldrig skulle kunna bli verklighet. Det är därför man har romantik. Ska man göra en amatörmässig psykoanalys av min zigenarkärlek kommer man förr eller senare fram till det alltid lika angelägna ämnet ”utanförskap”. Det finns inte många sammanhang där jag har känt mig hemma eller delaktig. Större delen av mitt liv har jag gått omkring och känt mig utanför. Och finns det några som kan förstå den där utanförskapen är det zigenarna, tänker jag. De har aldrig riktigt passat in någonstans, även om gemenskapen med de egna säkert är tillräckligt stor för att i många fall kompensera för utanförskapen från samhället och resten av världen, och jag har alltid sympatiserat med dem. Samtidigt är den romska kulturen väldigt fascinerande och lätt att fastna förr. Där finns egentligen allt som jag tycker om: medryckande musik, häftiga kläder, ständig rörelse och levande legender. Den här våren har min zigenarromantik blommat upp igen.

Bob Dylan är och kommer alltid vara nummer ett. Han är den störste och mest fascinerande musiker som har vandrat på den här jorden. Hans Never Ending Tour kan mycket väl vara inspirerad av zigenarnas kringflackande livsstil. Dylan verkar vara rotlös, och spelningarna blir en ursäkt för honom att kunna vara i ständig rörelse. Jag lyssnar på hans musik hela tiden. Olika perioder är det olika album som står i fokus. Det senaste året har jag lyssnat allra mest på Desire från 1976, skivan som innehåller klassiska låtar som Hurricane och One More Cup of Coffee (Valley Below). Där finns också den elva minuter långa romantiska skildringen av gangstern Joey Gallos liv och den underbara Sara, som mer och mer ter sig som det vackraste som Dylan någonsin har skrivit. Och därmed också det vackraste som har skrivits av någon överhuvudtaget. På Sara öppnar han sitt hjärta och låter alla känslor komma ut. Det är otroligt gripande och fint. Jag önskar att han hade skrivit fler renodlade kärlekslåtar, men något får mig att känna att han har passerat ett stadium där det inte längre är möjligt för honom att skriva lika känslosamma texter. Sara är på alla sätt en fantastisk låt, men det var inte det jag ville skriva om egentligen. Jag ville skriva om hur Desire känns som den perfekta skivan för zigenarromantiker. Det hade egentligen räckt med skivomslaget. På omslaget ses en solbränd och glatt tårögd (?) Dylan i full zigenarmundering. Vinden har tagit tag i hans sjal och man kan nästan höra hur han tyst sjunger ”äntligen på väg, luften bor i mina steg” (ja, på svenska). Han poserar som en gypsystereotyp och ser uppriktigt glad ut – på ett sätt som han sällan har blivit fångad på bild. Låtarna på Desire har ett väldigt speciellt sound, och jag tycker inte det påminner om hur någon av hans andra skivor låter. Desire spelades in med samma musiker som Dylan hade åkt runt med på den beryktade Rolling Thunder Revue- turnén (som finns förevigad på volym fem av The Bootleg Series där man man bland annat kan höra den bästa och mest levande versionen av Sara som någonsin har spelats in) året innan. När Desire skulle spelas in var de väldigt samspelta och tighta och som ett resultat av det låter låtarna väldigt luftiga och naturliga. Melodierna är mer framträdande än vad de brukar vara på Dylans skivor och fler instrument får göra sina röster hörda. Jag vill gärna beskriva det som ett zigenarsound. Det låter som dammiga landsvägar, lägereldar, dans och glädje. Desire är en skiva som känns väldigt vårig och som framkallar ett starkt flyktbegär. Jag tycker att du ska spela Desire på hög volym tills du förstår vad jag yrar om.

En annan som får till det där perfekta zigenarsoundet är Hindi Zahra. På hennes nyligen utgivna debutalbum Handmade låter det som att hon har varit precis överallt och hämtat inspiration. Hon är född i Marocko och rör sig mellan olika språk och stilar på ett lika självsäkert som självklart sätt. Hennes röst är fantastisk och det finns inte en enda låt på Handmade som inte är medryckande och vacker. På några spår får hon till den där perfekta zigenarkänslan och då känns det inte som att Django är långt borta. Handmade är en riktigt bra skiva som nästan är värd den femma som den fick i DN tidigare i veckan. Hindi Zahra framstår som en enormt cool tjej som är kapabel att göra precis vad som helst. Handmade är en av vårens finaste skivor och den känns väldigt levande och äkta. Zigenarliv dreamin, som en annan legend hade uttryckt sig.