Snart hemma igen

Det här med avsked är problematiskt. Som många av er vet har jag spenderat det här läsåret på ett universitet i Kanada. Jag bytte livet i Uppsala mot något annat. Efter tre år i Uppsala började min tillvaro där kännas sliten och tråkig. Jag ville därifrån. När jag flyttade dit för att plugga var jag 19 år gammal. Jag lämnade Norrköping och började plugga på det stora Universitet. Det fanns inget annat val. Tillvaron i Norrköping var allt annat än hel, och att fortsätta plugga kändes som det enda vettiga jag kunde göra. Åren i Uppsala känns rätt bra i efterhand. Men där och då var det mycket ångest och ensamhet. Jag pluggade hårt och ägnade nästan all min fritid åt film, musik och böcker. Jag hade inte många kompisar och alla kickar kom från pop. Det var en självvald isolering och livet liknade de finaste Smiths-låtarna. Vissa helger åkte jag hem till Norrköping där det fanns ett visst socialt liv. Jag vet inte om jag hade gjort något annorlunda om jag hade fått göra om de där åren. Jag fann mig själv rätt tidigt, och de senaste åren har inte handlat om något sådant. Jag söker inte efter någonting. Att jag valde att plugga utomlands handlade ändå om att försöka bryta vanor. Jag var trött på mig själv och livet jag levde.

Det här året har varit fullt av blandade upplevelser. Jag har pluggat hårdare än någonsin och ibland har det inte varit så jävla roligt. Jag har inte levt något typiskt utbytesstudentliv med ”brudar och weed” utan har offrat rätt mycket för skolan. Ändå har jag på flera sätt levt ett ”bättre” liv än det som jag levde i Uppsala. Jag har tvingat mig själv att gå på fester, umgåtts med människor som jag annars hade ignorerat och aktiverat mig socialt på flera sätt. Utan att lägga poppen åt sidan. Jag har lyssnat otroligt mycket på musik det här läsåret, och jag börjar nästan känns mig trött på popmusik vid det här laget. Ipoden har varit min närmaste följeslagare och den har pumpat världens bästa pop flera timmar varje dag. Jag har tagit mig till New Orleans och New York på egen hand, och jag har gjort saker som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Bland det roligaste som jag har gjort är att sända radioprogrammet SWEPOP! där jag har spelat och snackat svensk musik i 90 minuter varje vecka. Jag har aldrig varit lika insnöad på svensk musik, min engelska är grym och reaktionerna på programmet har varit uteslutande positiva. Förra veckan blev programmet utnämnt till ”årets bästa nya program” på radiostationen, vilket kändes otroligt kul. Jag har satt ihop en Spotifylista med svensk musik som jag tycker att alla borde lyssna på. Vi har trots allt en av världens mest intressanta popscener.

Nu är dock det oundvikliga slutet här. Imorgon lämnar jag Kingston, Ontario och jag kommer nog aldrig komma tillbaka. Det känns otroligt bisarrt att säga adjö till alla människor som jag har lärt känna och hängt med det senaste läsåret. Jag är medveten om att jag aldrig kommer träffa de flesta av dem igen. Such is life, antar jag, och de senaste åren har sett likadana ut i mitt liv. Även om man bor i samma stad är risken ganska stor att man aldrig kommer träffas igen. Men den här gången känns det mer påtagligt än vanligt. Det är en märklig känsla, och avskeden känns absurda och konstiga. Det är lite sorgset att behöva säga hej då, och tankarna kretsar kring sakerna som man aldrig gjorde tillsammans och allt som kunde ha varit men aldrig blir. Mycket märkligt. Jag tror att Plura Jonsson har beskrivit det där bäst, i låten Blues för Bodil Malmsten: ”Det är konstigt hur folk som står en nära helt plötsligt utan ett ord bara är borta, som mannen med trumpeten, vi brukade ses mer än ofta.”

Om dryga två veckor är jag hemma igen. Jag ska resa runt lite innan dess. Känslorna är blandade och ni lär få höra mer om det när jag kommer hem. Det känns skönt att snart vara hemma igen. Norrköping och familjen kommer alltid finnas där. Trasiga och på gränsen till undergång, men ändå ganska älskvärda, och det är det enda som jag riktigt vet. Jag kommer fortsätta skriva Finpop. Det finns alltid skivor, böcker och filmer att tipsa om. Till hösten är jag tillbaka i Uppsala igen. Jag är tveksam till om jag verkligen lyckades förändra något. Vi får vänta och se.