I’m Having Fun Now

Är hon verkligen lycklig nu? Jag trodde aldrig att hon skulle bli det. Och melankolin var ju faktiskt en av hennes styrkor. De där ledsamma sångerna kombinerade med de sorgsna ögonen under den röda luggen gjorde allting. På sin första soloskiva gjorde hon en låt om det där med lycka. Happy hette den och handlade – i alla fall som jag tolkade den – om att hon aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig. För det är bara idioter och överdrivet religiösa människor som kan hävda att de faktiskt är lyckliga. Den där fullständiga lyckan är ouppnåelig. Vi vet inte ens vad den innebär, eller om den överhuvudtaget finns. Ändå jagar vi den hela tiden. Hela våra liv handlar om att finna lyckan. Men om den inte finns, vad gör vi då? De där frågeställningarna har alltid varit centrala i Jenny Lewis musik oavsett om hon spelat tillsammans med Watson-tvillingarna eller Rilo Kiley. Och även om hon i skivtiteln hävdar att hon har det kul nuförtiden, och musiken faktiskt låter lite gladare, är det ingen solskensindie vi har att göra med här. Jenny Lewis låter som hon alltid har gjort. Att hon backas upp av pojkvännen Johnathan Rice gör inte någon större skillnad. Den här gången kallar de sig Jenny and Johnny och samspelet mellan dem är centralt i nästan alla låtar. Det nya albumet har definitivt varit värt den två år långa väntan.

Jenny Lewis tre senaste skivor (solo och med Rilo Kiley) har haft väldigt lång hållbarhet. Jag har lyssnat regelbundet på skivorna sedan de kom och tycker fortfarande att de håller. Jag hittar nya saker vid varje lyssning och jag tröttnar varken på Jennys röst eller hennes texter. Det gör henne till något av en unik person på den amerikanska indiescenen, där det mesta känns spännande och intressant någon vecka. Men det har alltid känts som att Jenny Lewis har kunnat stå för sig själv. Hon hittade sin egen stil för länge sedan. Hon vet vad hon gör bäst. Nu jobbar hon på att förbättra sitt sound till perfektion. I’m Having Fun Now är den tredje skivan som Jenny spelar in utan att Rilo Kiley backar upp henne. Jag älskar Rilo Kiley men tycker nog att hennes soloskivor har varit snäppet bättre än Rilo-skivorna. Till en början kändes inte den nya skivan särskilt kul. Det lät onekligen väldigt bekant och även om jag gillar Jenny Lewis av hela mitt hjärta kändes det inte livsviktigt att få ett nytt album med låtar snarlika de som jag har hört så många gånger tidigare. Men efter tre-fyra lyssningar började de nya låtarna sätta sig. I’m Having Fun Now framstår mer och mer som ett riktigt bra album ju mer jag lyssnar på det. Jenny och Johnny fungerar riktigt bra tillsammans. Johnathan Rice – som har gjort några hyggliga soloalbum – har ständigt backat upp Jenny ända sedan hennes första soloalbum, Rabbit Fur Coat, gavs ut 2006 och det känns bara naturligt att han får en mer central roll här. Hans röst är väldigt stark och särskilt på låten Animal kommer han till sin fulla rätt. Mycket känns bekant på I’m Having Fun Now men soundet avviker lite från den americana som i hög grad har präglat Jennys tidigare album. Det känns lite rockigare nu. Det är mer driv och refrängerna är mer catchiga. Jenny Lewis är en av vår tids största artister. Tyvärr kommer hon nog aldrig få det där riktigt stora genomslaget som hon förtjänar, men för de som tar sig tid att lyssna kommer det alltid vara uppenbart att hon är en av de bästa.