Lights Out

Filmåret 2011 verkar inte särskilt kul. Det finns verkligen inte mycket att se fram emot. Kanske borde vi börja räkna med att det bara kommer några få bra filmer varje år, så att vi inte blir besvikna på det fruktansvärda utbudet. När jag tittar på listor över kommande filmer är det inte mycket som får mig upphetsad. Som filmnörd är det deprimerande. 2010 var kanske det sämsta filmåret som jag någonsin har upplevt, med ytterst få höjdpunkter. Skillnaden då var att jag dock kunde luta mig mot ett ganska trevligt utbud av TV-serier. Men 2011 verkar det tyvärr som att det tragiska filmklimatet har smittat av sig på TV-serierna. Jag vet inte om någon bryr sig, så länge de har Solsidan och På spåret verkar de flesta nöjda, men för mig känns det fruktansvärt tråkigt. Det finns dock en TV-serie som får mig att hoppas att alla ljus inte har slocknat än. Lights Out är en dramaserie från amerikanska kanalen FX, som ligger bakom Finpopfavoriter som Terriers och Sons of Anarchy, och handlar om en boxare som planerar sin comeback.

Att göra TV-drama om boxning är förstås ett genidrag. Jag har tidigare skrivit om min kärlek till boxningsskildringar. Det finns så mycket bra att göra med boxning på film. Underdogs, klasskamp, kärlek och knockouts. Att ingen har gjort TV om boxning tidigare är lite svårt att förstå, särskilt när det finns en massa tv-serier om kåta hemmafruar och knarklangare. Det känns som att det finns ett tomrum att fylla och Lights Out lyckas bra med det jobbet. Efter ett lite trevande första avsnitt visade det sig att serien står stadigt på sina muskulösa ben. Det är en riktigt trevlig TV-serie som faktiskt nästan lyckas leva upp till genrens absoluta mästerverk som The Boxer, Rocky, Raging Bull och nya The Fighter. Storyn är rak och enkel, men förstås lite mer invecklad än de flesta boxningsfilmer för att passa till TV-formatet.

Patrick "Lights" Leary är en tidigare tungviktsmästare i boxning. Han gav upp karriären för att hans familj skulle slippa oroa sig över hur mycket stryk han får ta emot i ringen. Efter fem år utan boxning och en livsstil långt över familjens tillgångar börjar det bli uppenbart att familjen inte kan fortsätta sin lyxiga livsstil. Lights kan inget annat än att boxas och det kliar i nävarna när en av hans tidigare motståndare försöker få till en ny fight mot honom. Han har aldrig riktigt kunnat ge upp boxningskarriären och mot familjens vilja går han upp i ringen igen. Samtidigt får vi veta att alla slag mot huvudet har gjort Lights ”punch drunk”. Han har problem med minnet, men låter inte familjen veta något. Han backas upp av sin brorsa och farsa, båda tidigare boxare, och i seriens första avsnitt gör de små övertramp på fel sida av lagen. Jämförelserna med Breaking Bad ligger inte långt borta, även om Lights Out aldrig blir lika extrem och mörk som den serien. Här blandas istället glädje och lycka med mörker och frustrationer på ett rätt balanserat och trevligt sätt. Lights Out är en spännande och underhållande serie som känns lika välgjord och kompetent som de andra dramaserier som jag har sett från FX. Huvudrollen görs av Holt McCallany som är helt lysande i rollen som den smått frustrerade familjepappa-boxaren. Han ser lagom dum i huvudet ut med sitt grova ansikte och den imponerande kroppshyddan. Hans skådespel är väldigt subtilt och enkelt och insikten om hur bra han faktiskt är kommer smygande. Men efter några avsnitt knockas man plötsligt av hans framtoning och sätt att läsa repliker. Det är så uttryckslöst att det på något konstigt sätt blir gripande och rörande. Jag är djupt imponerad och jag hoppas Lights Out blir den succé som den förtjänar så att vi får följa Lights och hans familj i flera år. Skippa Oscarsgalan ikväll och se några avsnitt av Lights Out istället för att påminna dig själv om att vissa ljus fortfarande brinner.

Evening’s Empire - Bill Flanagan

Ett ögonkast på Evening’s Empire och jag var såld. Omslaget talade till mig och jag kände mig genast tvungen att köpa och läsa. Evening’s Empire-omslaget lånar friskt från London Calling-omslaget men istället för Paul Simonons bas-smashande finns där en bild på en ung brittisk rockgrabb med näven i luften. Vid en närmare titt på omslaget ser man att boken rekommenderas varmt av självaste Bob Dylan. Och hur ofta har han rekommenderat böcker egentligen? ”Om du trodde att du visste något om rock’n’roll management, vänta bara tills du har läst den här boken”, säger han. Evening’s Empire visade sig mycket riktigt vara en bra bok. Den är stor, generös, rolig och riktigt intressant. Om man är intresserad av rockmusik och den vansinniga rockindustrin, som vi som konsumenter kanske aldrig får se men ständigt anar, är det en mycket givande och spännande bok. Författaren Bill Flanagan skriver i ett rasande tempo och på de 650 sidor som kvällsimperiet sträcker sig över har vi fått vara med om en omtumlande och rolig resa genom dryga 40 år av rockmusik, egotrippar och världshändelser.

Året är 1967 och London är världens mest spännande plats. Det är där det händer. Den nyutexaminerade juristen Jack Flynn märker dock inget av det där. Han har blivit anställd på en traditionstyngd advokatbyrå och ser ett tryggt och småtråkigt liv framför sig. Men så en dag får han ett ovanligt uppdrag. Och snart har han förlorat all trovärdighet som jurist och en helt oväntad framtid öppnar sig. Jack blir manager för ett stort rockband, The Ravons, och resten av hans liv kommer kretsa kring de egotrippade musiker han lär känna där i slutet av 60-talet. The Ravons påminner mycket om Rolling Stones och det sena 60-talets London är skildrat på ett trovärdigt och färgglatt sätt. Bandet åker på turné i Europa, tar en massa droger, säljer sina själar till rockmusiken och det blir Jacks jobb att fixa alla problem som dyker upp. Han får också se till att de får tillräckligt betalt, vilket inte var någon självklarhet i den tidiga rockindustrin. När 70-talet kommer splittras bandet och de olika medlemmarna startar sina egna, ganska olika rockprojekt, och det blir Jacks jobb att ta hand om deras karriärer.

Splittringen av bandet öppnar upp för Bill Flanagan att skildra rockmusikens utveckling både i England och USA. Vi får följa med till 70-talets Los Angeles, 80-talets New York och många andra platser. Flanagan har onekligen järnkoll på rockmusik och som överblick över musikindustrin från 60-talet och framåt är Evening’s Empire ovärderlig. Den är rolig, insiktsfull och smart. Dessutom har Flanagan läst en mängd rockbiografier. Rockstjärnorna i Evening’s Empire bjuder på en best of-blandning från alla andra rockbiografier som någonsin har skrivits. I Evening’s Empire beskrivs rockstjärnorna som en grupp förvuxna småpojkar och vi får följa dem genom dåliga äktenskap, missbruk, vansinniga egocentriska projekt och sell-outs. Det är oavbrutet rolig läsning. Att skildra ett fiktivt rockband är ett genidrag. Rolling Stones och många andra storheter förekommer i bakgrunden men att fokusera på det fiktiva The Ravons gör det möjligt att göra den ultimata rockbiografin. Det hade inte gått att skriva en lika bra bok om Stones. Att sedan skildra allt genom ögonen på bandets manager är ett ännu smartare grepp. Jack Flynn är en sansad kille från trygga irländska arbetarklassförhållanden och även om han snart drar in stora pengar som manager har han alltid distans till vad som sker omkring honom. Han gör det möjligt för Flanagan att smyga in smarta kommentarer och rockstjärnors beteende och musikindustrins utveckling. Det är alltid intressant och roande, från New Orleans till Sahara.

Bill Flanagan skriver väldigt bra. Han vet att han har en riktigt stark berättelse att berätta och sparar aldrig på krutet. Trots att det är en lång bok känns det aldrig långdraget eller tråkigt. Att boken utspelar sig över dryga 40 år och handlar om flera färgstarka människor gör att Flanagan hela tiden har något kul att berätta. Evening’s Empire skulle kunna göra succé i Sverige om den blev översatt till svenska. Alla som gillar klassisk rockmusik och rockstjärnors sviniga beteenden borde älska boken. Dessutom är den skriven på ett enkelt språk med ett sanslöst flyt som gör den till väldigt trevlig läsning. Det är ingen sensationell bok som jag kommer minnas resten av mitt liv men så länge jag läser älskar jag boken och vill inte att den ska ta slut. Evening’s Empire är en bra roman på flera sätt. Som en skildring av en tid som aldrig kommer tillbaka, som en skildring av vänskap och som en skildring av rock’n’roll. Läs den.

Bright Eyes på Debaser

För två veckor sedan fick jag reda på att Bright Eyes skulle spela på Debaser den 16e februari. Då var spelningen redan slutsåld. Jag blev ganska besviken. I vanliga fall har jag rätt bra koll på vilka som ska spela och när, och det kändes tråkigt att jag helt hade missat att Bright Eyes skulle spela i Sverige. Jag har bara sett dem en gång tidigare, på Accelerator 2007, och jag minns det som en riktigt bra spelning som på allvar triggade mitt intresse för Conor Oberst och hans musik. Oberst har en speciell närvaro på scen och det känns mycket roligare att gå och se honom än många andra artister. Med lite tur lyckades jag få tag på en biljett från en schysst kille på last.fm som inte kunde gå själv. Så jag fick se Bright Eyes i alla fall. Och det är jag väldigt glad för.

Den senaste veckan har jag hetslyssnat på Bright Eyes för att komma i rätt stämning inför spelningen. Jag har lyssnat igenom de flesta skivorna några gånger, men framförallt har jag spelat det senaste albumet The People’s Key, som jag skrev om förra veckan. Jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra skiva – tvärtom de flesta recensioner som jag har läst – och den har växt lite för varje lyssning. Ladder Song känns som en av de bästa låtarna som Conor Oberst någonsin har skrivit och de poppiga spåren med hitkänsla vägrar att släppa taget. Det är alltid kul att se ett band som precis har gett ut ett bra album och den här kvällen lägger Bright Eyes fokus på den nya skivan, men under de två intensiva timmar som de håller på hinner de förstås med mycket annat också. Det mesta är fantastiskt, men tyvärr blir det precis som på skiva lite ojämnt emellanåt.

Innan Bright Eyes går upp på scenen får svenska First Aid Kit agera förband. Att låta några andra vara förband när Bright Eyes spelar i Sverige hade varit kriminellt. First Aid Kit-tjejerna avgudar uppenbarligen Oberst och det är kul att de får öppna för honom. Jag lyssnade mycket på First Aid Kits debutalbum när det kom för något år sedan. Det var en skiva med många fina låtar och de fungerar mycket bra live. Särskilt bra blir det när de backas upp av tre rockiga killar, för när det bara är de två tjejerna ensamma på scen tenderar det att bli lite långsamt och segt. Ett slutsålt Debaser innebär otäckt låga syrenivåer och när musiken går ner i tempo blir den extrema värmen och svettlukten mer påtaglig och feberkänslorna är inte långt borta. Men när de rockar är de som sagt sjukt bra. När Conor sedan låter tjejerna komma upp på scenen och göra Lua tillsammans med honom är det omöjligt att inte le av lycka. Cirkeln känns sluten.

Conor Oberst och hans kompisar i bandet har ägnat hela sina liv åt musiken. Det hörs. De låter väldigt kompetenta och tighta. Men det är framförallt Conors speciella röst, nästan alltid på gränsen till en gråtattack oavsett vilket humör han verkar vara på, som gör Bright Eyes intressanta. Den här kvällen verkar han glad. Han är faktiskt rolig i mellansnacken och verkar både ödmjuk och sympatisk. Men det finns en sak som drar ner bandet ordentligt och det är det nya soundet. När jag såg Bright Eyes 2007 var Cassadaga nyutgiven och Conor hade fulländat sitt folkrocksound. Det lät fantastiskt. Jag förstår att man kan tröttna på att göra samma grej hela tiden och jag har egentligen inget emot soundet på The People’s Key. Men de lyckas inte få till samma sound live som på skiva. På scenen blir det mest skramlig indierock av ett ganska tråkigt och opersonligt slag, även om de har ovanligt mycket folk på scen. Trots att bandet onekligen är skitbra på det de gör blir det bara Conors röst och de fina texterna som särskiljer Bright Eyes från andra amerikanska rockband. Spelningen avslutas med att Conor, som verkar helt euforisk, hoppar från scenen i en imponerande stagedive – och misslyckas! Han hamnar på golvet och i 30 sekunder kunde jag inte se honom. Men han reser sig – som alltid – och går ut från scenen med näven knuten högt i luften. Bright Eyes kommer alltid tillbaka.



DN, SvD

The People’s Key

Conor Oberst fyller 31 år på tisdag. Han är inte äldre än så. Men det känns som att den unge, ångesttyngda Conor är en ganska avlägsen person. Och med så många skivor bakom sig borde han snarare vara 45. Mitt förhållande till Conor Oberst och hans musik är starkt. Jag har svårt att tänka på mitt musiklyssnande de senaste fem åren utan att samtidigt tänka på honom. Hans skivor är kanske aldrig helt fulländade men de vägrar att släppa taget och jag återkommer ständigt till dem. Den speciella rösten ekar nästan alltid i mitt huvud. Det är ganska få artister som man utvecklar ett personligt förhållande till. Men med Conor Oberst känns det alltid som att man har med en gammal kompis att göra. Det spelar ingen roll om skivorna inte är revolutionerande och helgjutna, det är alltid så kul att få höra av honom igen att jag inte kan göra annat än att le och lyssna. På det sättet påminner han mycket om Morrissey. De flesta förknippar Conor Oberst med Bright Eyes. Även om det verkar som att Conor nästan alltid har något nytt på gång har det varit tyst från Bright Eyes sedan 2007. Då släpptes skivan Cassadaga, som enligt mig är det bästa som Conor någonsin har spelat in. Det var en skiva med många fina låtar, ett riktigt trevligt sound och intressanta låttexter som väckte många tankar. Jag spelar den fortfarande regelbundet. När Conor nu fyller år firar han det med en ny Bright Eyes-skiva. Den heter The People’s Key och det har varit en del snack om att den skulle vara den sista Bright Eyes-skivan. Det vägrar jag att tro på.

När jag började lyssna på Bright Eyes som 18-åring var jag skeptisk. Jag hade fått höra att det skulle vara deppig självmordsmusik. Men när jag lyssnade på låtar som Lua och First Day Of My Life blev jag allt annat än deprimerad. Tvärtom blev jag upprymd och glad. Conor Oberst har alltid skrivit ledsamma och gråa texter, men nästan alltid har det känts som att det har funnits livsglädje och en tro på att allt kommer ordna sig tillsammans med det mörka. Livet är svårt och jobbigt, men aldrig värt att ge upp. Bright Eyes musik hjälpte mig igenom ensamma och tråkiga dagar och fick mig att se lite bättre på livet. Textraden ”It's not something I would recommend, but it is one way to live” från Lua blev ledord genom den gråa vardagen. Från och med Cassadaga har Conor varit en gladare kille och de projekt som han har sysslat med sedan dess har varit intressanta och mångbottnade. Det känns som att det Conor har gjort de senaste fyra åren utan Bright Eyes har färgat av sig på The People’s Key. Det är aldrig någon tvekan om att det är Bright Eyes som jag lyssnar på, men det känns aldrig deppigt.

The People’s Key är en bra skiva. Conor har likt kompisen Jenny Lewis släppt folkrocksoundet och gör istället något som känns som klassisk och ren rockmusik, men inte utan att vara spännande och intressant. Det börjar med några minuter flummigt snack som får skivan att kännas väldigt opretentiös och sen drar det igång med några riktigt starka låtar. Några av låtarna på The People’s Key är oväntat catchy och skulle mycket väl kunna fungera som P3-hits. Särskilt den fina Shell Games kommer älskas av såväl din lillebror som din mamma. Jag tycker bara det är positivt när Conor gör hittiga låtar som kommer gillas av många. Han kompromissar varken med integritet eller låttexter och det är omöjligt att inte falla för honom. För mig känns det lite som en högtidsstund att lyssna på The People’s Key. Det känns hemtrevligt och mysigt. Att det aldrig blir lika bra som på Cassadaga spelar ingen större roll. Jag kommer lyssna på den här skivan hela året. Textmässigt känns det som en naturlig fortsättning på Bright Eyes tidigare skivor. Conor skriver lika bra texter som vanligt. Jämförelserna med Bob Dylan känns ibland befogade. En konstig grej som alla som kommer lyssna på albumet kommer reagera på är de många rastafarireferenserna. I flera låtar sjunger Conor om ”I and I” och en av låtarna heter till och med Haile Selassie. Och det tar inte slut där. I den inledande låten sjunger han om motorcykeln från den gamla reggaefilmen Rockers! Det är ett kul och intressant inslag i låtarna som helt saknar inslag av baktakt och tröttsamma weedreferenser. Om en vecka spelar Bright Eyes på Debaser i Stockholm. Jag kommer vara där och skrika som en utflippad tonårstjej. Ni kommer nog få läsa en recension av spelningen. Till dess borde ny lyssna på The People’s Key och fylla era anteckningsböcker med hjärtan innehållandes Conors namn.

Skippy Dies – Paul Murray

Ibland kommer jag över böcker som känns skrivna direkt för mig. När det händer, och det är inte ofta, får jag ett slags lyckorus som inte riktigt kan jämföras med något annat. Hjärnan bubblar av läslust och entusiasm och jag vill bara ligga på min säng tillsammans med boken ifråga. Bra böcker får mig att känna mer och starkare än bra musik och film. När jag hittar en riktigt bra bok känns det bättre än nästan allt annat. Den senaste veckan har jag varit förtrollad av den irländska romanen Skippy Dies av Paul Murray. Jag fick höra talas om boken via Time Magazines lista över förra årets bästa skönlitterära böcker och blev genast sugen på att läsa den. Jag är otroligt svag för välskrivna ungdomsskildringar – man skulle nog kunna säga att det är den genre som jag föredrar framför alla andra – och att döma av den korta beskrivning som jag hittade om Skippy Dies verkade den vara något för mig. Jag började läsa Skippy Dies med höga förväntningar. Och den började väldigt bra. Språkligt påminner Paul Murray mycket om Nick Hornby och David Nicholls, det är oavbrutet välformulerat, snyggt och lättläst med grymt flyt. Till en början påminner boken just om en ovanligt bra Hornbyroman. Men när man har passerat 200 sidor, och det ställe där Nick Hornby hade slutat, inser man att Paul Murray vill mycket mer med Skippy Dies. Ju mer jag läser desto mer fortsätter boken att växa och det hela utvecklar sig till något mycket större än vad jag hade vågat hoppas på. Skippy Dies är en stor roman som jag nog alltid kommer bära med mig.

Skippy är dömd att dö. Så mycket fortstår man av bokens titel. Faktum är att han dör redan i bokens inledning. Resten av boken handlar om vad som hände innan, och vad som händer efteråt. Skippy är 14 år och går på en katolsk pojkskola i Dublin. Han är en liten blek kille som gillar TV-spel. En dag blir han kär i en frisbeekastande tjej som går på den närliggande skolan för flickor. Kärleken får allvarliga konsekvenser, både för Skippy och människorna i hans närhet. För Skippy Dies handlar lika mycket om Skippys vänner, fiender och lärare som om honom själv.

Paul Murray har skrivit en 650 sidor lång roman som tar anspråk på väldigt mycket. Framförallt är Skippy Dies en ungdomsskildring, och en väldigt bra sådan. Murray skriver lika trovärdigt vare sig barnen är glada och kära eller ledsna och trasiga.Men Skippy Dies är också en bok om vuxna desillusionerade människor som har tappat bort sig i tillvaron. Jag tycker att Murray har mycket vettigt att säga om tiden vi lever i. Det är en bok full av insikter. En bok om vår samtid. Den känns också oväntat episk, nästan som vi hade varit på Hogwarts istället för en tråkig katolsk pojkskola där ingen kan ha ett rent samvete. Murray skriver otroligt bra och gripande. Jag hade väldigt svårt att släppa boken och när jag inte läste i den fann jag mig nästan hela tiden tänkandes på den. Skippy Dies är på många sätt en tragisk bok. Jag skakade ofta oroligt på huvudet under läsandet, och inte sällan var det väldigt nära till tårar. Det är en roman full av ångest, piller, övergrepp och maktmissbruk. Men samtidigt är den också full av glädje och humor. Det är en svår balansgång men Paul Murray klarar av den på ett mästerligt sätt. Att som författare kunna gå från något tragiskt och fruktansvärt till något lättsamt och Inbetweeners-roligt måste ses som en stor bedrift. Jag är väldigt imponerad. Skippy Dies är en oväntat stark och omtumlande läsupplevelse. Filmatiseringen är på väg, och den kommer med största sannolikhet bli fantastisk, men du måste självklart läsa boken först. För mig är det en av de senaste årens starkaste romaner. En bok att älska.

Kaputt

Jag vet inte var ni hittar musiken som ni lyssnar på nuförtiden. När all musik som någonsin spelats in blev tillgänglig för vem som helst borde alla haft möjlighet att utveckla sin egen, unika musiksmak. Men det blev inte så. Förmodligen är vi för uttråkade och omotiverade för att orka leta efter ny och spännande musik själva. Resultatet är att de flesta verkar ha tråkigare musiksmak än någonsin tidigare. Som någon slags motreaktion på den enorma tillgängligheten. Jag brukade älska att läsa skivrecensionerna i de svenska dagstidningarna. Men det känns som att de svenska kritikerna är lika uttråkade som resten av det här landets befolkning. De senaste åren har jag hittat nästan all rolig musik via den amerikanska sajten Pitchfork. Jag älskar verkligen Pitchfork. De får alla musiktidningar och bloggar att kännas överflödiga. När det känns som att resten av världen inte bryr sig publicerar Pitchfork dagligen intressanta och uttömmande nyheter, recensioner och intervjuer. På Pitchfork kan man snappa upp alla trender och hajper långt innan de når den svenska pressen. För mig handlar det inte om att vara hipp. Det har aldrig handlat om det. Vad det handlar om är kärleken till musiken; att alltid vilja höra det senaste, när det senaste fortfarande är nytt. Pitchfork är lite av min bibel och när de sorterar en ny skiva under ”best new music” känns det som att det är min plikt att lyssna. Det är inte alltid jag fastnar för de skivor som hyllas av Pitchforkfolket men det är uteslutande intressanta skivor som får bra recensioner där. Den senaste skivan som har blivit belönad med en ”best new music”-stämpel är det kanadensiska bandet Destroyers nionde album Kaputt. Det är ett album som har växt enormt mycket för mig den senaste veckan.

Utan Pitchfork hade jag nog aldrig lyssnat på Destroyer. Först och främst för att Destroyer låter som bandnamnet på ett tråkigt hårdrocksband. Vid första lyssningen lät inte Kaputt särskilt kul, ungefär som motsatsen till hårdrock. Det kändes som en rätt tråkig skiva, med sövande sång och trista melodier. Men om Pitchfork hyllar något tvingar jag mig själv att lyssna mer än en gång. Sakta blev skivan bättre för varje lyssning för att slutligen, efter en dryg vecka tillsammans med albumet, börja kännas helt fantastiskt bra. Man kan undra om jag tvingar mig själv till att gilla Pitchforkhajpad musik eller om den verkligen är bra på riktigt? Idag har jag hursomhelst lyssnat på Destroyer nästan oavbrutet. Det är framförallt texterna som jag har fastnat för. De första gångerna kändes de inte det minsta speciella. Men nu känns det som att de innehåller väldigt mycket och de ger upphov till intressanta tankar. Sångaren Dan Bejar sjunger på ett försiktigt, men otroligt övertygande, sätt som får orden att fastna. Det känns som låttexter med djup och innehåll, och det är något mycket ovanligt i dessa tider. Musikaliskt är det väldigt varierat, oftast luftigt och fint, och influenserna är många. Jag får starka associationer till Belle & Sebastian när jag hör Dan Bejar sjunga. Destroyers musik är varken spännande eller direkt medryckande. Men den lyckas ändå kännas angelägen och viktig. Kaputt är en riktigt bra skiva. Jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till den gråa februarimånaden som pågår utanför våra fönster.