Livet – Keith Richards och James Fox

Rolling Stones är kanske inte längre världens största och viktigaste rockband, men de kommer alltid finnas där. Det är omöjligt att vara intresserad av rockmusik och samtidigt förneka Stones storhet. En gång i tiden var de störst, häftigast och bäst. Utan dem hade rockmusiken inte låtit likadan. Och det är inte Mick Jagger, frontmannen med de spastiska rörelserna och den enorma munnen, som vi kommer minnas längst. Den som alltid kommer finnas i våra rockmedvetanden är Keith Richards – pundaren, ligisten och rockstjärnornas rockstjärna. Hans nya självbiografi Livet borde rimligtvis vara den ultimata rockbiografin och letar man efter en bok full av knark, utflippade människor och sinnessjuka händelser har man hittat rätt. Keith Richards har ”skrivit” boken tillsammans med den nästan lika gamla journalisten James Fox och det är en överraskande levande och spännande rockhistoria som de har fått till. Språkligt är det riktigt bra och det märkliga livet presenteras med ett fint flyt över bokens dryga 500 sidor. Det är en fascinerande resa genom rockmusiken som sträcker sig över 50 år och man behöver inte gilla Keith Richards som person för att ryckas med i hans berättelse.

Keith Richards föddes i arbetarstaden Dartford utanför London 1943. Hans barndom är skildrad på ett oväntat fint och starkt sätt. Självbiografin Livet börjar alltså som en ganska gripande barn- och ungdomsskildring. Keith berättar om den första kontakten med rocken och hur han började spela gitarr, och det hela är nästan lite rörande. När han blir lite äldre flyttar han till London och bildar Rolling Stones tillsammans med Mick Jagger och några andra legender. De första åren med Stones är inte särskilt glamorösa. Det är skitigt, snuskigt och allmänt äckligt. Ingen har några pengar och Keith och de andra är mer eller mindre kriminella. Moralfrågor och etik har aldrig varit något som de har brytt sig om. Men de brinner för musiken och den drivkraft som Keith beskriver är onekligen imponerande. Snart har det tagit fart på allvar. Plötsligt är Rolling Stones världens största rockband. De får spela överallt, börjar dra in stora pengar och umgås med kända människor. Samtidigt blir drogerna allt tyngre. Keith har snart blivit en missbrukare av rang. Om det är något Livet handlar om mer än något annat så är det knark. Boken är full av jobbiga knarkanekdoter och ibland känns Keith nästan obehagligt romantisk. Samtidigt är det väldigt fascinerande att läsa om de här svinrika människorna som lever så tragiska och pinsamma liv. Även om Rolling Stones var världens största band och samtliga bandmedlemmar var mångmiljonärer känns det ändå som att Keith har levt större delen av sitt liv i misär. Det finns inget romantiskt, ädelt eller häftigt i den här livsberättelsen. Och på så sätt blir Livet en ganska viktig bok. Det är chockerande att läsa om alla äckliga fester, jakten på droger, Anita Pallenbergs förfall, den kanadensiska premiärministerns fru som var en mycket påstridig groupie eller om hur Keiths sjuåriga son fick följa med på en katastrofturné. Allt är skildrat på ett väldigt sakligt och rakt sätt som gör att det äckliga och vidriga i situationerna känns extra påtagligt. Jag tror inte att det var syftet med boken, men Keith Richards lyckas döda rockstjärnemyten en gång får alla.

För två veckor sedan recenserade jag den lysande Evening’s Empire av Bill Flanagan. Den handlar om ett fiktivt rockband och deras manager. Bandet i boken är starkt inspirerat av Rolling Stones och boken utspelar sig över samma långa period som Keith Richards skildrar i Livet. Det var väldigt kul att läsa Keiths självbiografi direkt efter Evening’s Empire. Det är två böcker som handlar om samma tid och om samma saker. Men de är skrivna ur två mycket olika perspektiv. Där Evening’s Empire är en ganska smart skildring av rockindustrin och rockstjärnors äckliga beteenden är Keiths självbiografi en vild skröna av en man som överlevt ett mycket hårt liv. Han har inte särskilt mycket självdistans, och jag skulle aldrig anklaga honom för att vara intelligent. Samtidigt är det en oavbrutet spännande och fascinerande berättelse. Och det är Keith väl medveten om. Som gitarrspelande tonåring var jag väldigt inspirerad av Keiths enkla och snygga gitarrspel, där känsla alltid går före teknik. Därför blir jag glad när jag i Livet får läsa långa utläggningar om hur Keith tänker på musik, gitarrspel och studioinspelningar. Det är de enda gångerna i boken där det känns som att Keith har några insikter och kunskaper att dela med sig av. Knarkberättelserna gränsar ofta till att vara skrytsamma och ibland framstår Keith som en mycket osympatisk man, trots att han måste haft full kontroll över allt som skrevs i boken. Keith är en åldrad rockstjärna av ett slag som jag tror att vi aldrig kommer få se igen. Band som Rolling Stones kommer aldrig finnas igen och de laglösa liv som de levde tror jag inte att några rockstjärnor kommer ha möjlighet att leva igen. Livet blir därför ett monument över rockmusiken och rockstjärnan, så som jag vill komma ihåg dem. It's only rock'n'roll, som det heter i Dressman-kampanjen.