Något att titta på

Jag insåg häromdagen att Finpop har fyllt tre år. Tiden går fort, särskilt på internet. Det känns som att bloggvågen har ebbat ut totalt. Många av de intressanta bloggar som jag brukade läsa har försvunnit eller stagnerat. Det beror sannolikt på flera saker. Kanske främst att det faktiskt inte är så många som läser bra bloggar. De flesta bloggläsare är uppenbarligen ute efter något annat. Det är en utmaning att komma på nya saker att skriva om, när det mesta redan känns avverkat och det inte finns så många som bryr sig. Finpop riskerar att gå samma öde till mötes som många andra popkulturella bloggar. Jag skriver inte alls lika mycket som tidigare och det krävs allt mer av en skiva, film, bok eller TV-serie för att jag ska känna mig motiverad att skriva om den. Samtidigt finns det ju ett behov av bloggar som tipsar om den popkultur som de flesta tidningar och andra medier fullständigt skiter i. Så länge jag känner att det där behovet finns, och ingen annan är villig att skriva angelägna bloggar, kommer Finpop finnas kvar. Idag hade jag tänkt tipsa om några bra och nya filmer och TV-serier som kan förgylla dina tråkiga sommardagar. Det här året har varit osedvanligt tråkigt på TV- och filmfronten men den senaste tiden har jag faktiskt sett en hel del bra grejer som jag känner att jag borde tipsa om.

Vi börjar med tre filmer, som alla har fått svensk biodistribution men som vi förmodligen inte kommer få läsa eller höra så mycket om. Tyvärr är det ju så att det i Sverige bara finns utrymme för extrema blockbusters, typ Harry Potter, eller groteska och övertydliga ”alternativfilmer”, typ överskattade skräpfilmen Dog Tooth, medan de bästa och finaste filmerna alltid hamnar i skymundan.

Den första filmen jag hade tänkt tipsa om är årets hittills bästa film, den italienska La prima cosa bella. Den lanseras med originaltiteln även i Sverige, vilket kan tyckas lite lustigt och dömt att misslyckas. Och jag måste medge att jag först var lite skeptisk. Modern italiensk film känns sällan särskilt roligt eller upphetsande. Men vet vad man oftast har att vänta: klyschiga berättelser med alldeles för många karaktärer och sjukt skrikiga skådespelare. Men La prima cosa bella är en ovanligt smakfull och gripande italiensk film om en instabil mamma och hennes två barn. Skådespelarna är suveräna, storyn är riktigt stark och berättad på ett imponerande enkelt sätt. Du missar La prima cosa bella på egen risk. Visas den inte på bio där du bor, vilket den förmodligen inte gör, får du helt enkelt ta saken i egna händer.

Film nummer två är den mysiga Beginners med den alltid duktige Ewan McGregor i huvudrollen. Hans pappa, som spelas av en mycket övertygande Christopher Plummer, kommer ut som homosexuell vid 75 års ålder. Några år senare har han dött i cancer. Sonen försöker komma över pappans död, och bearbetar sorgen tillsammans med pappans söta hund och en fransk skådespelerska som han förälskar sig i. Beginners är en bra film med bra skådespelare och hel del trevliga, och ovanliga, inslag men avsaknaden av en stark story gör att den inte stannar kvar i minnet särskilt länge. Men det är definitivt en film som är värd att ses.

Den tredje filmen är den charmiga Submarine, som baseras på en bok av Joe Dunthorne. Filmen handlar om en ganska udda walesisk 15-årig pojke och hans första romans, men också om hans kamp att rädda föräldrarnas äktenskap. Det är lätt att döma ut Submarine som ”quirky” och substanslös, men det är faktiskt en helt okej film. Storyn är hyfsat stark, skådespelarna är bra och soundtracket av Alex Turner från Arctic Monkeys är fint. Men framförallt är det en väldigt snygg film, med många vackra bilder och en hel del roliga bildlösningar. Närmast till hands ligger Wes Andersons genomslag, och hittills bästa film, Rushmore men Submarine känns ändå som en fräsch och rolig film. Det urbrittiska och finstämda samsas med bisarra karaktärer som hämtade från Napoleon Dynamite. Finns det någon rättvisa blir Submarine en framtida indieklassiker och regissören och manusförfattaren Richard Ayoade borde ha en lysande karriär framför sig.

Finpop har alltid handlat om långa, informativa inlägg. Redan från starten ville jag få till den där fanzinekänslan. Syftet var att besökaren snarare skulle få känslan av att läsa en intressant tidning än en tråkig och självupptagen blogg. Därför finns det ingen anledning att sluta än och härnäst kommer ett gäng heta TV-tips.

Vi börjar med dramaserierna. Under vintern och våren var jag svältfödd på bra dramaserier och jag tycker egentligen bara det var Lights Out som höll måttet. Men under den sena våren och tidiga sommaren har det faktiskt visats en hel del bra grejer. Treme hade till exempel en mycket stark andra säsong. Jag kan inte riktigt förstå varför, men det känns inte som att det finns någon annan i Sverige som har hyllat Treme. Jag tycker däremot att den andra säsongen var lika lysande som den första. Treme är en mycket engagerande serie med ett stort och fascinerande karaktärsgalleri där ingen känns mindre intressant än någon annan. Några avsnitt in i säsongen satt jag som klistrad framför teven varje vecka. Bra skådespelare, välskrivna karaktärer med intressanta livsöden och sjukt bra musik gör Treme till en av mina absoluta favoritserier. Jag är oerhört glad över att serien får en tredje säsong och hoppas att jag någon dag ska kunna återvända till New Orleans, städernas stad.

Men of a Certain Age hade också en mycket stark andra säsong. Jag vet inte riktigt hur de får till det, men Men of a Certain Age är en sjukt effektiv och välgjord serie som verkligen får tittaren att känna för karaktärerna. Varje avsnitt bjuder på många skratt och lika många starka känslor. Det är synd att serien, likt de flesta andra amerikanska höjdarserier från de senaste åren, har slarvats bort fullständigt i de svenska TV-tablåerna. Jag vet inte riktigt hur de tänker på de svenska kanalerna (varför köper SVT aldrig in hyllade amerikanska serier, det kan ju inte handla om pengar när serierna istället slarvas bort på konstiga tider sena vardagskvällar på TV6 och Kanal 9?) men Men of a Certain Age hade verkligen kunnat bli hur stort som helst här i Sverige. Det är synd att serien tvingas gå det här ödet till mötes när man vet hur många som verkligen hade älskat serien.

Den senaste veckan har de hett efterlängtade fjärde säsongerna av Finpopfavoriterna Damages och Breaking Bad börjat visas i USA. Säsongspremiärna lovade extremt gott och jag tror inte att de här serierna kommer göra mig besviken det här året heller. Särskilt Damages hade ett ruggigt spännande första avsnitt där säsongens story började byggas upp på ett otroligt effektivt och snyggt sätt. Otroligt tight berättande.

TV-tittande vore dock inte mycket utan några sköna komediserier och lyckligtvis finns det några nya sådana att följa också. Min absoluta favoritserie för tillfället är den brittiska dramakomediserien Sirens, och det efter endast fyra sända avsnitt. Sirens handlar om tre ambulansförare i Leeds och deras liv på och utanför jobbet. De avsnitt som visats hittills har varit väldigt roliga och mysiga. Karaktärerna är älskvärda och roliga och när varje avsnitt är slut längtar jag genast efter mer. Den första säsongen får sex avsnitt, som nästan alla andra grymma brittiska komediserier, men det lär komma mer.

En annan rolig serie som är inne på sin första (och förmodligen enda) säsong är den australiensiska Angry Boys som görs av samma geni, Chris Lilley, som gjorde den suveräna Summer Heights High, en av de roligaste TV-serier som jag någonsin har sett. Liksom i Summer Heights High spelar Lilley en rad olika karaktärer, den här gången kretsar det kring unga arga män (och deras jobbiga mammor och övervakare), och karaktärerna är betydligt fler än senast. Det bidrar till att Angry Boys är betydligt ojämnare än Summer Heights High och inte alls lika kul. Några av karaktärerna är lysande och allt de säger och gör är skitroligt, medan andra karaktärer inte fungerar särskilt bra. Har du inte sett Summer Heights High än tycker jag att du ska se den först, men Angry Boys är också väl värd att se. Chris Lilley är en sjukt begåvad komiker och jag kommer aldrig sluta imponeras över alla hans olika roller, och hur han lyckas få väldigt olika karaktärer att kännas roliga och trovärdiga.

Till sist måste jag också påminna om att Larry David är tillbaka med en åttonde säsong av Curb Your Enthusiasm, en av mina absoluta favoritserier och bland det roligaste jag vet. Den åttonde säsongen har hittills varit väldigt bra och bjuder på klassiska Larry David-eskapader och missöden. Som vanligt blir det pinsamt, jobbigt och ohållbart för den stackars Larry.

Nu har du ganska många anledningar att stanna hemma framför teven istället för att gå ut i solen. Det ska bli spännande att se hur Finpops fjärde år gestaltar sig. Klicka dig hit någon gång i veckan så lovar jag att inte sluta skriva. Jag kommer nog alltid ha något att tipsa om.