Tankar kring första säsongen av Treme

Jag måste tillbaka. Jag vet inte när, men någon gång innan det här livet tar slut måste jag vandra på New Orleans gator igen. För två månader sedan skrev jag om den nya HBO-serien Treme. Jag var entusiastisk och lycklig. För första gången någonsin såg jag en TV-serie där jag kände igen mig nästan överallt. Efter dryga två veckor i NOLA hade jag täckt större delen av staden till fots, besökt caféer, restauranger och jazzklubbar och fått se världens vackraste stad från sina bästa sidor. När jag skrev det förra Treme-inlägget hade jag sett tre avsnitt. Sen lämnade jag Kanada, reste runt lite i USA och kom hem till Sverige igen. Och av någon anledning kändes inte Treme lika angelägen längre. Jag kastade mig inte över de nya avsnitten. Kanske blev jag motvilligt påverkad om den oförståeligt negativa kritik av serien som har förekommit på nätet, inte minst på min svenska favorit-TV-blogg Weirdscience. Det dröjde fram till förra helgen innan jag tog mig samman och såg det fjärde avsnittet. Jag tvivlade aldrig på Tremes storhet och när jag tog upp serien igen var jag återigen fast. Jag såg de resterande avsnitten i en följd. Nu när LOST-finalen har hunnit sjunka in och den effektiva säsongsavslutningen av Breaking Bad hamnat någonstans i bakhuvudet framstår Treme alltmer som TV-årets hittills största händelse. Treme är ett mästervek och förtjänar en stor publik. För alla som någonsin har drömt om New Orleans borde Treme var det finaste och mest angelägna som man kan se. Serien kommer tydligen börja visas på Canal+ i slutet av augusti, vilket känns lite tråkigt. Jag vill att alla ska kunna se den här serien. Det är på tiden att SVT rycker upp sig och börjar ha koll på vilka amerikanska TV-serier som de borde köpa in. För mina föräldrar och alla andra som inte tar det för givet att ladda ned alla TV-serier blir det allt svårare att få se bra TV. Det känns lite tråkigt att se hur SVT har slarvat bort de senaste årens allra bästa serier. De missade Mad Men, Sons of Anarchy och Breaking Bad som istället har visats på kanaler och sändningstider där ett fåtal hade möjlighet att upptäcka dem. Och nu missar de alltså Treme. Om de inte gör som med True Blood (som jag av uppenbara skäl har slutet följa) och visar Treme efter att Canal+ redan har visat alla avsnitt, något år för sent.

Men tillbaka till Treme. Mitt hjärta bultar för den här serien. Den kritik som har förekommit mot serien är framförallt att karaktärsgalleriet är för stort för att man ska kunna ha en överskådlig blick över händelserna och de olika rollerna. Några tycker att serien känns splittrad och oengagerande. Jag håller inte med. Treme är minst lika engagerande som LOST, som ju också hade en mängd olika karaktärer. Det stora antalet karaktärer är snarare en av seriens stora styrkor. Treme skildrar staden New Orleans och det finns karaktärer som representerar stadens olika sidor. De är musiker, restaurangägare, akademiker, advokater, arbetare och vanliga människor. Karaktärerna får serien att kännas levande. Dessutom är de alla otroligt välskrivna. Det är sällan deras öden korsas utan alla rör sig i sina egna små världar i den ganska lilla staden där döden ses som en självklar del av livet. Det har inte funnits en enda karaktär som inte har känts intressant och det har varit lika gripande att följa dem alla. Skådespelarna gör uteslutande lysande prestationer. Det är svårt att välja ut några favoriter, jag gillar dem alla lika mycket. Men det är särskilt svårt att värja sig mot Steve Zahns pårökta, NOLA-vurmande mångsysslande rollfigur Davis McAlary. Mitt hjärta slår extra hårt för honom. Men det jag har gillat mest med Treme är förstås möjligheten att få återbesöka och minnas New Orleans - den häftigaste stad som jag någonsin har varit i. New Orleans-borna älskar sin egen kultur och hade det varit någon annan stad som det handlade om hade kanske Treme känts kitschigt. Men alla jag träffade där nere vara lika entusiastiska över jazzklubbarna, maten och stadsdelarna. Som tittare är det otroligt kul att känna igen caféer, musiker, parkeringsplatser, färjeterminaler, gator och torg. Jag älskar New Orleans. Och jag älskar Treme.