The Marriage Plot - Jeffrey Eugenides

En del författare spottar ur sig böcker. De skriver i rasande takt och avverkar hundratals sidor varje år. Karl Ove Knausgård har uppenbarligen inte haft några problem att fylla tusentals sidor med berättelser om sig själv och Joyce Carol Oates ger ut en ny version av samma bok varje år. Andra jobbar väldigt långsamt. Ibland så långsamt att man undrar om författarna överhuvudtaget skriver längre, eller om de har hittat något bättre, mer meningsfyllt, att göra. Trots att man får vänta länge på deras böcker tror jag att jag föredrar de långsamma författarna. De långa perioderna man tvingas vänta på nya böcker kanske bara beror på skrivkamp, personliga problem eller ett sammanbrott men när man väl håller den efterlängtade boken i sina händer känns det som att man har med något mer genomtänkt att göra. Som att de här författarna bara skriver när de har något att berätta, och inte för skrivandets skull. En författare som jobbar extremt långsamt är Jeffrey Eugenides. Efter debuten med The Virgin Suicides 1993 dröjde det till 2002 innan hans nästa bok, Middlesex, släpptes. Middlesex är en av de bästa böcker som jag har läst, en bok som fullständigt slog knockout på mig och som jag fortfarande går omkring och tänker på. Eugenides belönades med ett Pulitzerpris för boken och fick senare en tjänst på Princeton. På den litterära fronten har det dock varit tyst och när hans nya bok The Marriage Plot släpptes för någon månad sedan blev jag förstås otroligt entusiastisk. Det måste vara jobbigt att som författare följa upp en bok som Middlesex och jag har full förståelse för att Eugenides har tagit sig god tid att få klart den nya boken. Alla som har läst Middlesex vet att en bok knappast kan vara bättre, och jag tror att Eugenides också är medveten om det. Man skriver bara en roman som Middlesex i sitt liv och egentligen skulle det vara rimligt att lägga ner sin författarkarriär efter att ha skrivit en sådan bok. Men Eugenides har ändå lyckats få till en riktigt bra roman med The Marriage Plot, som imponerar från början till slut med sitt intressanta innehåll och fantastiska språk.

The Marriage Plot är mer blygsam i omfånget än Middlesex, som ju var en otroligt ambitiös skildring av det moderna USAs historia. Men i likhet med både The Virgin Suicides och Middlesex handlar det mycket om det här med att växa upp och hitta sig själv, som mycket möjligt är Eugenides favoritämne att skriva om, och kanske det ämne som jag helst läser om. The Marriage Plot tar sin början en tidig försommarmorgon 1982 på Brown University (där Eugenides själv studerade vid samma tid) där vi får stifta bekantskap med bokens tre huvudpersoner som alla ska ta examen denna morgon. Det är Mitchell, en förvirrad religionsstudent, som är förälskad i Madeleine, en smått naiv litteraturstudent, som i sin tur älskar Leonard, en splittrad och märklig biologistudent. Vi får följa de här tre unga människorna deras första år efter att de har tagit sina universitetsexamina. Vi får läsa om vilsna backpackerresor, jästforskning, religiöst tvivel, manodepression och mycket annat. Men framförallt handlar det om kärlek, vad man gör med kärleken och hur man ska förhålla sig till den. Bokens titel, The Marriage Plot, syftar på hur en av lärarna i litteraturvetenskap vid Brown hävdar att det som gjorde 1800-talets litterära klassiker så levande och viktiga var att bröllopet var det centrala i dessa verk, och att litteraturen dog i början av 1900-talet när bröllopet förlorade sin kulturella betydelse. Det är en lite konstig diskussion, och jag vet inte om någon håller med, men Eugenides har lite löst byggt upp sin bok som en halvtragisk 1800-talsromans. Det är kärlekstriangel värdig Jane Austen eller någon av Brontësystrarna placerad i ett pulserande 1980-tal med new wavemusik och hög arbetslöshet.

The Marriage Plot är inte en ny Middlesex, men det är från första sidan uppenbart att det inte heller är syftet med boken. Jeffrey Eugenides har skrivit en riktigt bra och angelägen bok med karaktärer som känns levande och äkta. Han får mig att känna för och bry mig om personerna i boken och trots att storyn är enkel och rak går det aldrig att veta hur det ska sluta. Det är en berättelse som känns äkta och viktig, och på ett snyggt och ganska lättsamt sätt låter Eugenides sina karaktärer diskutera religion, litteratur och vetenskap som ger boken ett djup som många moderna böcker helt saknar. Han skriver dessutom otroligt bra, med ett sanslöst driv i språket som får mig att vilja fortsätta läsa. Det är jobbigt att vänta flera år på nya böcker från sina favoritförfattare men när resultatet blir så här bra känns det som att det var värt väntan. När Jeffrey Eugenides således släpper sin nästa bok om nio år kommer jag ha väntat förväntansfullt och tålmodigt.

Min kamp 3 – Karl Ove Knausgård

Snart ges den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds mästarepos Min kamp ut i Norge. Efter att ha skjutit upp deadlinen flera gånger har boken tydligen landat på dryga 1100 sidor. Knausgård vet onekligen hur man skriver och han har en oöverträffad förmåga att skriva sinnessjukt mycket på kort tid. Nu har han dock påstått att han ska sluta skriva, att han efter Min kamp är klar som författare. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det, jag tror inte att en person som Knausgård kan sluta skriva, men samtidigt kan man ju fråga sig vad han ska skulle kunna skriva nu, när han har skrivit om allt. Här i Sverige är vi hursomhelst bara halvvägs i utgivningen av Min kamp och har således mycket att se fram emot. Den tredje delen av serien har precis släppts och Knausgård framstår fortfarande som en av de största författarna av vår tid. I Min kamp 3 går han, lite oväntat, så långt tillbaka i tiden som hans minne tillåter och ger sig på en noggrann och ganska långsam barndomsskildring. Det är radikalt annorlunda jämfört med de två tidigare delarna och till en början känns det nästan lite tråkigt att inte få ta del av Knausgårds ibland ganska trasiga liv. Men snart har jag fastnat ändå. Han har ju den förmågan, Knausgård, att fullständigt förtrolla läsaren oavsett vad han skriver om.

För ni som har missat de tidigare delarna av Min kamp (och därmed missat de senaste årens häftigaste, bästa och mäktigaste skönlitterära projekt) är det en serie böcker där Karl Ove Knausgård i extrem detalj går igenom sitt eget liv. Han är rak och direkt och skonar varken sig själv eller någon i hans närhet. Jag har recenserat de två första böckerna också, för den som är intresserad av att läsa mer om dem. I den tredje delen ger sig Karl Ove alltså på sin egen barndom, åren mellan sex och tretton, en period som han minns med ovanlig skärpa. ”Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Boken, som är helt fristående från de tidigare böckerna men nog helst ska läsas efter att man plöjt dem, tar sin början i slutet av 60-talet när den lille Karl Ove och hans familj flyttar till Tromøya, en stor ö vid den norska sydkusten.

Det är en på samma gång ovanlig och vanlig barndomsskildring som vi får läsa. Ovanlig på så sätt att Knausgård skriver om sig själv och sin egen barndom, men ändå har skrivit hela boken ur ett barns ögon. Här finns inga eftertänksamma reflektioner från den vuxna Karl Ove och det är imponerande hur han lyckas måla upp ett litet barns värld och verklighet, särskilt med tanke på hur de tidigare böckerna har gestaltat sig. Vad som har triggat honom att skriva om sin barndom på detta sätt är svårt att veta. Kanske är det hans egna barn, som är i samma ålder, som fått honom att minnas hur det var att vara barn. För Min kamp 3 är mer än något annat än vuxen mans försök att sätta sig in i ett barns tankar. Och det är här allt det vanliga kommer in i bilden. Knausgård hade en på alla sätt normal och vanlig barndom. Alla män och killar har varit med om liknande saker som de han skriver om här. Han skriver noggranna redogörelser om hur det känns att bli bestulen på sitt lördagsgodis av andra barn, skita i skogen, hitta gamla porrtidningar och simma i simhallen. Det är hur bra som helst, otroligt starkt och välskrivet. Ett stycke handlar om hur han kryper genom en smal tunnel under en väg och fastnar, och den panik som uppstår i den situationen. Boken rymmer många känslor som bara ett barn kan känna och Knausgård återger dem med ett nästan kusligt gehör. Inledningsvis känns det dock inte särskilt kul att läsa Min kamp 3, den är lite seg och tråkig. Men till slut lossnar det ändå, det är trots allt Knausgård vi har att göra med, och framåt slutet vill man inte att det ska ta slut. På ett skickligt sätt fortsätter han att måla upp den ansträngda och obehagliga relationen mellan honom och fadern, vilket också får Min kamp 3 att skilja sig från de flesta andra barndomsskildringar. Bland alla vanliga, och ganska lyckliga, barndomsminnen finns också ett ständigt närvarande mörker. Vi som vet vad som händer sen kan därför läsa in mycket i barnet Karl Oves konfrontationer med sin kontrollerande och oberäkneliga pappa. Min kamp fortsätter att fascinera och det känns tryggt att veta att det finns tre böcker till som väntar på att översättas.

Kvällarna i Arkham City

I de flesta avseenden börjar jag faktiskt känna mig ganska vuxen, men det finns fortfarande en del saker som jag förhåller mig till med barnslig entusiasm. Hela året har jag exempelvis gått omkring och varit otroligt förväntansfull och spänd inför ett visst TV-spel. När det har funnits andra, allvarligare och betydligt viktigare, saker som jag borde ha tänkt på har jag, minuterna innan jag somnat, legat och tänkt på Batmanspelet Arkham City. Att känna sig så upphetsad av ett kommande TV-spel är kanske inte helt vuxet och moget, men de starka känslorna var inte heller helt obefogade. Framförallt är spelets föregångare Arkham Asylum, där Batman tog sig an skurkar och galningar på ett enormt sinnessjukhus, ett av de roligaste och häftigaste spelen som jag någonsin har spelat. Superhjältar är egentligen de perfekta huvudpersonerna i TV-spel, men ofta blir spelen baserade på populära seriehjältar taffliga och medelmåttiga. Arkham Asylum var istället ett fulländat actionspel med bra story, cool atmosfär, snygg grafik och perfekt kontroll. Spelet var inte heller baserat på någon nyligen utkommen film som behövde lite extra marknadsföring utan var djupt förankrad i de allra bästa Batmanserierna. Arkham Asylum var ett fantastiskt spel och enligt alla trailers och förhandsartiklar verkade det som att Arkham City skulle bli ännu bättre. Under sommaren kom det regelbundet nya tunga trailers och nyheter om spelet, och väntan blev smått outhärdlig. När spelet sedan släpptes och det visade sig att den sajt där jag hade förhandsbokat spelet strulat till min order och att jag skulle få vänta ytterligare en vecka på att få spela spelet blev det ännu jobbigare. Alla spelkritiker skrev om Arham City som ett av årets bästa spel och när jag äntligen fick slita upp fodralet och börja spela var det med känslor av barnslig lycka och glädje. Arkham City är verkligen så bra som jag hade hoppats och klår föregångaren på alla punkter.

Storyn i Arkham City är otroligt cool och mäktig. Precis som i Flykten från New York, av mina absoluta favoritfilmer, har en stor del av Batmans hemstad Gotham City (som ju förstås är kraftigt inspirerad av New York) spärrats av och inhägnat av höga murar har man skapat ett slags superfängelse där såväl galningar, kriminella och politiska motståndare har spärrats in. Det är Hugo Strange, en klassisk Batmanskurk, som ligger bakom fängelset, som fått namnet Arkham City, och självklart är det något skumt med hans plan att utplåna alla kriminella element i Gotham City. Bruce Wayne protesterar mot vansinnet och blir själv inspärrad. Därefter följer en spännande berättelse där de flesta populära Batmanskurkar dyker upp under spelets gång. Det är en otroligt lyxig, välgjord och generös spelvärld som öppnar sig. Förutom att följa spelets story, där man också får spela som Catwoman, kan man göra mycket annat och det finns flera stora sidouppdrag som är valfria att slutföra. Spelets manus är välskrivet och mycket mer engagerande än de flesta nyare TV-spel. Spelets skapare har varit serierna trogna men har ändå skapat en fräsch och spännande Batmanberättelse som mycket väl kan mäta sig med några av de bästa serierna. Röstskådespelarna gör ett grymt jobb och filmsekvenserna är otroligt snyggt regisserade. Spelet andas kvalitet från början till slut. Kontrollen är perfekt och spelets till synes enkla och avskalade fightingsystem blir djupare och mer komplicerat ju längre spelet fortgår. Man uppgraderar sina attacker, skaffar sig nya föremål och blir hela tiden lite bättre, samtidigt som fienderna blir starkare och svårare. Svårighetsgraden är perfekt balanserad och när man klarat av spelet öppnar sig nya spellägen och fler möjligheter. Det är ett fantastiskt spel, helt enkelt.

Det som är bäst med spelet är ändå Arkham City, platsen där det hela utspelar sig. Det är en otroligt häftig spelvärld och jag tror aldrig jag har sett lika snygga och stämningsfulla miljöer i ett spel. Estetiskt är spelet och staden fulländade. Det är ständig skymning i Arkham City och de skitiga New York-miljöerna har aldrig gjorts snyggare i ett spel. Det är mörkt, dunkelt och hårt men samtidigt otroligt inbjudande och mysigt. Snön faller lätt och nyonskyltarna lyser stämningsfullt upp de mörka gatorna. Det känns nästan som att man spelar Flykten från New York, men med Batman i huvudrollen istället för Snake Plissken. Efter att ha vant sig vid kontrollen rör man sig snabbt fram genom staden och det är en fröjd att klättra upp på ett högt beläget hustak och sen flyga fram över Arkham Citys gator för att sedan hitta ett gäng kriminella och landa en väl riktad flygspark i någons ansikte och sedan påbörja århundradets häftigaste fight. Jag älskar det här TV-spelet och trots att jag under mina 24 år har spelat ett oräkneligt antal TV-spel, och borde vara van och erfaren, måste jag ofta stanna upp för att hämta andan. För de som har blivit inspärrade i Arkham City är det säkert helvetet på jorden, men för mig är det en liten himmel av fantastiska möjligheter som målas upp på min TV. Det kommer dröja innan jag känner mig redo att lämna fängelset.