lördag 10 december 2011

Finpop om den gångna TV-hösten

När man kommer hem halvdöd om kvällarna gör man sällan mer än att slå ihjäl några timmar framför TVn innan det är dags att sova. Det är inget glamoröst liv och inte heller särskilt givande. Men det är alltid man orkar mer än så. För att det ska kännas lite ljusare krävs förstås en massa bra TV-spel, filmer och serier. Den gångna TV-hösten har faktiskt varit ganska rolig, i den bemärkelse att det främst är komediserier som har känts sevärda. Idag tänkte jag gå igenom de serier som jag gillat mest.

Först och främst, när jag snackar om TV pratar jag nästan aldrig om serier och program som sänds på de svenska kanalerna. Jag har inte ens ställt in kanalerna på min TV och har inte heller haft en tanke på att göra det. Med en HDMI-kabel är det hur lätt som helst att spela upp allt från datorn på TV-skärmen och det gör att de svenska kanalerna blir helt och hållet överflödiga.

När det gäller dramaserier den här hösten är det bara nykomlingen Homeland, som sedan några veckor tillbaka också sänds på SVT, som har lyckats fånga mig. Homeland är alltså en thrillerserie om en CIA-agent (Claire Danes) som misstänker att en amerikansk soldat som nyligen kommit tillbaka till USA efter flera år som krigsfånge i Irak inte alls är någon hjälte utan i själva verket en farlig terrorist. Homeland är en välgjord och spännande serie som under säsongen har tagit flera oväntade vändningar. Att fokusera lika mycket på den kvinnliga agenten och den hemkomna soldaten och hans familj är ett smart grepp och med två avsnitt kvar av säsongen känns det hela väldigt spännande. Skådespelarna är riktigt bra och manuset är välskrivet och intressant, men Homeland har ändå inte blivit någon ny favorit för mig. Detta beror nog mest på att karaktärerna är ganska osympatiska och svåra att tycka om. Det finns ingen i serien som jag faktiskt bryr mig om och vill att det ska gå bra för – en förutsättning för att jag ska kunna engagera mig hundraprocentigt i en serie. Efter att ha sett Homeland känner jag istället ofta en saknad efter förra årets lysande Rubicon, som byggde på ett liknande koncept, men tyvärr lades ned efter en säsong. Homeland kommer åtminstone tillbaka nästa år och det ska bli spännande att se vad den andra säsongen får för upplägg.

Mina tidigare favoritserier Dexter och Sons of Anarchy har inte känts särskilt intressanta den här säsongen och jag har halkat efter med flera avsnitt. Dexters stora problem är väl att serien borde ha lagts ned för flera säsonger sedan. Nu vet vi att Dexter klarar av allt, överkommer alla hinder och överlever alla katastrofer. Och därför känns det inte längre lika intressant och spännande att följa Dexters nattliga äventyr. Han är oövervinnlig och ganska uttjatad. Men jag kommer garanterat se klart säsongen, för helt värdelöst är det ju förstås inte. När det gäller Sons of Anarchy så började mina problem med den serien redan förra året, under den tredje säsongen, då motorcykelgänget drog till Nordirland – och fullständigt mördade allt som var bra med serien. Jag tyckte den andra säsongen av Sons of Anarchy var fullständigt lysande TV. Då hade serien allt som en bra serie ska ha och jag satt på helspänn varje avsnitt. Det var spännande, gripande och välspelat. Men sen kändes det som att luften gick ur serien totalt och manusförfattarna gjorde flera riktigt usla val. Den fjärde säsongen har fått bra kritik på många bloggar och TV-sajter men jag har haft svårt att hitta något bra i de avsnitt jag har sett. Jag är halvvägs in i säsongen och har insett att jag hatar samtliga karaktärer. Det är svårt för mig att se en serie där alla är fullständiga svin som beter sig totalt omoraliskt och vidrigt hela tiden. Jag blir lite äcklad av att se Sons of Anarchy och känner mig besviken på den riktning som serien har tagit. Men jag ska ge serien ännu en chans, det kan den trots allt vara värd.

När det gäller amerikanska serier är det istället komediserierna som har briljerat. Av de nyare komediserierna har jag dock inte sett något som har känts det minsta intressant. De senaste fem åren har det kommit många grymma amerikanska komediserier som har känts nya och fräscha. Förmodligen var det succén med The Office som gjorde att TV-bolagen vågade satsa på nya grepp vilket ledde till en våg med riktigt roliga serier. Men nu verkar den tiden vara förbi och de nya serier som har börjat visas under hösten har i de flesta fall varit gammeldags sitcoms med skrattmaskiner, dåliga skådespelare och usla skämt. Det är förstås en oroande trend, men om man som jag är övertygad om att de flesta människor faktiskt är idioter som inte klarar av att uppskatta bra humor är det förstås förståligt att alla bra komediserier kommer försvinna. Precis som med allt annat kommer TV-humorn bli alltmer utslätad och tråkig.

Motsatsen till utslätad och tråkig är dock serien It’s always sunny in Philadelphia som under sin sjunde och pågående säsong aldrig har varit bättre. Jag har visserligen sett de tidigare säsongerna också, men tidigare har jag alltid varit något reserverad när det gäller den här serien. Nu känner jag istället ren och fullständig kärlek till It’s always sunny in Philadelphia. Det är en serie helt utan spärrar och begränsningar och nästan varje avsnitt känns helt hysteriskt. Charlie Day (bilden ovan) skriker med sin gälla röst och Danny DeVito är fullständigt obscen. Det är vansinnigt, omoget och jävligt kul. Som i avsnittet när gänget anordnar en skönhetstävling för barn på sin skitiga pub och allt självklart urartar. Jag älskar It’s always sunny in Philadelphia och den känns alltmer som en nödvändig motpol till såväl smart gubbhumor som mainstreamsitcoms.

De andra amerikanska komediserierna som har fått mig att skratta under hösten har främst varit Bored to the Death och Parks and Recreation. Bored to the Death har haft en småmysig tredje (och förmodligen sista?) säsong där huvudpersonens sökande efter sin biologiska far stod i fokus. Det hände många galna grejer och de vackra Brooklynbilderna gjorde mig sugen på att ta planet till New York. Bored to Death har med sin lågmälda humor, dreamteam av skådisar och snygga foto varit en väldigt trevlig bekantskap under de senaste åren och om inte serien kommer tillbaka kommer jag minnas den med värme. Parks and Recreation fortsätter att övertyga, men i takt med att serien har blivit allt gulligare (tjejigare?) är det inte längre någon av mina favoritserier. Jag tror inte att serien kommer nå upp till samma höjder som under den fantastiska andra säsongen igen, men det kommer nog dröja innan jag tröttnar på Ron Swanson och de andra. Likt den amerikanska varianten av The Office (som fullständigt har fallit samman efter att Steve Carell hoppade av och nu mest känns som en pinsam skugga av sitt forna jag) är Parks and Recreation en serie som helt och hållet kretsar kring karaktärerna och där det egentligen inte finns någon story eller handling överhuvudtaget, men så länge karaktärerna och skådespelarna klarar av att bära upp serien och dialogen kommer det nog fungera. Jag ger serien några säsonger till, men förhoppningsvis har de vett att sluta innan luften har gått ur serien totalt.

Brittiska Channel 4 har som vanligt stått för några av höstens bästa timmar framför TVn. Jag har ingen aning om hur Channel 4 är som kanal i allmänhet men att döma av de serier som har kommit därifrån de senaste åren känns det verkligen som den perfekta TV-kanalen. Den här hösten blev det tyvärr inte någon ny säsong av Finpopfavoriten Peep Show, vilket jag och min flickvän har kompenserat genom ett Peep Show-maraton där vi kollat igenom samtliga sju säsonger av serien under några veckor. Peep Show står sig fortfarande som en av mina absoluta komedifavoriter och alla som ännu inte har sett serien vet alltså vad de borde göra under den kommande julhelgen. Skaparna av Peep Show har dock inte varit helt inaktiva och den här hösen hade deras nya serie Fresh Meat premiär på Channel 4. Fresh Meat handlar om ett gäng unga människor med väldigt olika bakgrund som delar ett hus för studenter i Manchester. Det är en väldigt rolig serie och den första säsongens åtta avsnitt bjöd på många pinsamma och galna ögonblick. Manuset och dialogen är väldigt välskriven och rolig och varje nytt av avsnitt av Fresh Meat kändes därför som en liten högtidsstund. Skådespelarna i serien är också duktiga och särskilt roligt var det att återse Joe Thomas från världens roligaste serie The Inbetweeners.

En annan rolig Channel 4-serie är Pete versus Life som under sin andra säsong har fortsatt bjuda på förstklassig brittisk pinsamhetshumor, alltid kommenterat av två sportkommentatorer. Huvudrollen i Pete versus Life görs av den roliga Rafe Spall som under hösten också har setts i filmatiseringen av One Day (som jag tyckte var oväntat bra och gripande, men helt klart gjord för de som redan läst och älskat boken), där han spelar Emmas komikerpojkvän. Den coolaste serien på Channel 4 är utan tvekan Misfits om ett gäng struliga ungdomar som efter en märklig storm upptäcker att de har superkrafter. Serien är inne på sin tredje säsong och även om jag gillade de två tidigare säsongerna också tycker jag att serien har blivit betydligt bättre under sin tredje säsong. Misfits består av en märklig blandning av humor, ungdomsdrama och superhjälteaction och de tidigare säsongerna kändes ofta omogna och alltför skrikiga. Det hela påminde lite för mycket om den populära Channel 4-serien Skins som jag aldrig förmått mig själv att gilla. Men under den tredje säsongen tycker jag att Misfits har hittat sin egen stil. Det har blivit en intressant och välskriven serie som faktiskt tar upp vettiga frågor och tankar, utan att göra avkall på sitt grova språk och barnsliga humor. Att jag gillar Misfits mer nu kan också ha att göra med att det mest störande inslaget, den jobbiga och uppkäftiga Robert Sheehan, har försvunnit från serien och ersatts av den överlägsna Joseph Gilgun som gjort sig känd som Woody i This is England. Han förgyller serien på ett märkligt men uppenbart sätt med sin blotta närvaro och jag blir alltid glad när han är i bild. Nästa vecka kommer Channel 4 dessutom visa den efterlängtade This is England '88 i tre avsnitt och jag känner mig väldigt förväntansfull.

Det blev en ganska lång blogg det här, och då har jag inte nämnt några svenska serier. Tyvärr har jag inte sett några bra svenska serier under hösten, men innan jag slutar måste jag däremot tipsa om den norska komediserien Dag som visas på SVT. Det är en fullständigt sinnessjuk, men väldigt smart, serie om en parterapeut som bara vill vara själv men ständigt blir störd av sina märkliga kompisar. Det blir ofta roligt, konstigt och underhållande. Dessutom har svenska Tuva Novotny en stor roll, som hon spelar väldigt bra och övertygande.

Det där var alltså min TV-höst. Har jag missat något fullständigt lysande tar jag tacksamt emot tips.

5 kommentarer:

Hank sa...

Håller med dig på de flesta punkter. Skulle dock vilja slå ett slag för The League, IASIP:s systerserie skulle man väl kunna säga. Den är inne på sin tredje säsong och handlar om ett kompisgäng i Chicago som har en fantasy football-liga tillsammans. Ofta mycket grabbig humor, men också ofta sjukt kul och helt klart serien som jag tyckt om mest i höst.

En annan serie som du inte nämnt är Black Mirror, också den på Channel4. Iofs svårt att rekommendera en serie efter en ett avsnitt, men det var helt fenomenalt tycker jag.

Henrik Valentin sa...

Hej och tack för tipsen! Har varken sett The League eller Black Mirror men ska kolla in de båda snart :)

rotve sa...

Ja, visst har det hänt nåt med IASIP? Tycker tonläget är ett helt annat den här säsongen, och det är positivt. Plötsligt har allt blivit mer nasty och gränslöst på alla vis. I sista avsnittet med klass-reunion var alla så himla vidriga. Även Danny de vito som jag inte gillade först, har smält in i rollen, en flottigare och mer dvärglik uppenbarelse än nånsin förr

Stekspaden sa...

Boss från Starz är faktiskt ganska bra även om det inte är HBO-klass. Kelsey Grammer i huvudrollen som hårdför borgmästare i Chicago i en roll väldigt olik hans mest kända som Frasier Crane.

Hell on Wheels går ju också att se även det är långt ifrån en ny Deadwood som ju satte en helt ny standard för westernserier. Men eftersom jag inte har för mig att du sett Deadwood än så föreslår jag du gör det först. Artisten Common som jag vet att du har koll på har en ganska stor roll i HoW.

Henrik Valentin sa...

Tjenare Stekspaden!

Jag har funderat på att ta mig en titt på Boss faktiskt. Hell on Wheels tror jag att jag avvaktar med tills vidare, även om det skulle kunna vara kul att se Common i en sådan serie.

Har du sett brittiska Top Boy, som mitt senaste inlägg bland annat handlar om? Det är en serie som jag tror skulle passa dig utmärkt. Riktigt bra och väldigt starkt ghettodrama.