torsdag 12 maj 2011

Baby’s in Black

Baby’s in Black är en av Beatles mindre kända låtar. Jag har aldrig ägnat den någon större uppmärksamhet. Som många av Beatles tidigare låtar är den inget som står ut ur mängden. En fin låt med vemodig text, men inte så mycket mer. Men det är också titeln på ett av de häftigaste seriealbum som jag har läst de senaste åren. Den tyska tecknaren Arne Bellstorfs skitsnygga serie ger hela historien bakom låten. Först var det omslaget som attraherade mig. Jag har sällan sett något snyggare. Då visste jag inte ens att serien handlade om Beatles. När jag sen fick reda på lite om handlingen blev det en omedelbar beställning. Baby’s in Black visade sig mycket riktigt vara en väldigt stark läsupplevelse som jag redan är sugen på att återvända till.

Baby’s in Black utspelar sig i Hamburg under det tidiga 60-talet och handlar om hur några hippa ungdomars liv för alltid förändras när de lär känna det unga Beatles, som på den tiden harvade på skitiga rockklubbar på Reeperbahn. Alla som någon gång har intresserat sig för Beatles har sett den här bilden:Den togs av den unga fotografen Astrid Kirchherr, tjejen som låten Baby’s in Black syftar på. Hon kunde knappt någon engelska men när hon träffade Beatles förälskade hon sig genast i Stuart Sutcliffe (längst till höger i bilden ovan), bandets femte medlem. Han var en kompis till John Lennon som köpte sig en bas och hakade på när bandet drog till Tyskland. Framförallt var han intresserad av konst och när han träffade Astrid visste han att han hade hamnat på rätt ställe, trots att Hamburg annars kanske inte var så trevligt som han hade väntat sig. Arne Bellstorf tecknar en levande och vacker kärlekshistoria. Det är sällan som jag har upplevt en serieskildring av den stora kärleken som känts lika äkta och omvälvande. Samtidigt är Baby’s in Black också en fascinerande skildring av efterkrigstidens Hamburg och stadens unga kulturintresserade invånare. Dialogen är fantastisk och flytet i berättandet är mästerligt. Bellstorf är onekligen en otroligt begåvad serietecknare. Bäst av allt är hans svartvita teckningar. Bellstorf sparar inte på svärtan men det mesta ser ändå ganska rent och mysigt ut. Linjerna är grova, men ändå mjuka. Karaktärerna är ganska gulliga och enkla, medan miljöerna och bakgrunderna är väldigt detaljerade. Skuggningen är gjord på ett medvetet slarvigt sätt med kluddrig blyerts. Bilderna är så snygga att jag ofta stannar upp i läsningen och bara sitter och tittar på teckningarna. Alla som har hört Baby’s in Black vet att den här berättelsen omöjligt kan sluta på ett lyckligt sätt. Det här är en historia med ett oundvikligt tragiskt slut. Och Bellstorfs sätt att hantera det fruktansvärt sorgliga slutet är både imponerande och smakligt. Plötsligt har Baby’s in black växt i mina öron. När jag hör låten ser jag Bellstorfs teckningar framför mig och kan inte, trots att jag vet hur sorglig den är, undvika att le.

lördag 7 maj 2011

Ett skivtips

Fleet Foxes är tillbaka. Ingen kan ha missat det. Jag har lyssnat mycket på deras nya skiva, Helplessness Blues, den senaste veckan. Jag gillar den. Jag skulle till och med gå så långt att säga att den är mycket bättre än den tre år gamla debuten, som ju ändå var en av 2008 års allra bästa skivor. Helplessness Blues har mer substans och känns mindre pretentiös. Det är helt enkelt en väldigt stark skiva. Om man har någon som helst känsla för vad som är ”bra musik” kommer man gilla den. Jag tycker dock att många av de hyllningar som jag har läst den senaste tiden är helt obefogade. Po Tidholm kallade Helpness Blues för ”millenniets hittills bästa skiva” och det är ett uttalande så befängt och bisarrt att jag inte ens tänker kommentera det. Däremot tycker jag att det blir störande när vissa skivor ska få orimligt mycket uppmärksamhet. Ungefär som att de flesta inte skulle vara intresserade av att lyssna på fler än tre skivor per år, att de inte har plats för mer i sina liv, och så kanske det är. Men det innebär att det är så mycket bra som bara sopas åt sidan och glöms bort.

Idag tänkte jag tipsa om Cass McCombs som för mig har gjort en av årets allra starkaste skivor med sin Wit’s End. Jag tror att det är en skiva som de flesta har missat och jag känner därför att den förtjänar lite Finpop-uppmärksamhet. Det är trots allt en mycket bra skiva som jag tycker att alla borde lyssna på. Wit’s End är första gången jag stiftar bekantskap med Cass och under de två veckor jag har spenderat i hans sällskap har hans musik växt sig till något stort och betydelsefullt. Hans tidigare album finns på Spotify. Till en början var det den inledande County Line som jag fastnade för. Det är årets enskilt bästa låt och jag förmår inte att sluta lyssna. Den är vacker, vemodig och helt fantastisk. När det gäller den tätt befolkade singer-songwriter-genren är det särskilt svårt att beskriva varför en artist skulle vara bättre än en annan. Men när det gäller Cass McCombs känner man direkt, i hjärtat, att han är bättre än nästan alla andra. Wit’s End är det bästa singer-songwriteralbum jag har hört sedan Peter Dohertys Grace/Wastelands. Det berör på djupet och jag tycker att alla låtar har något speciellt som får mig att vilja lyssna igen. Några av Cass sånger får mig att känna på ett sätt som det var länge sedan någon musik lyckades med. Memory’s Stain känns som en försvunnen Anna Järvinen-låt, framförd på ett väldigt ärligt sätt. Cass McCombs låtar ställer sig utanför allt vad pretentioner heter. De känns bara raka och ärliga. Som att han säger sanningen, eller åtminstone hans egen sanning. Därför blev jag otroligt förvånad över Po Tidholms DN-recension där han skriver att musiken är svår att ”mäkta med” och att Cass borde ”visa sin publik lite hänsyn”. Jag tycker att det är ett otroligt intressant utlåtande eftersom det visar hur olika man kan uppleva ”bra musik”. Tydligen är Po inte den enda svenska kritiker som har totalsågat Wit's End, och kanske beror det lite på vem som lyssnar om man ska älska eller hata det här. Han är inte särskilt glad av sig, Cass, men om man vill ha glad musik borde man inte ens närma sig honom. Det finns visserligen en låt, Hermit’s Cave, på Wit’s End som fick mig att stänga av skivan första gången jag hörde den. Den börjar väldigt bra och texten är riktigt intressant men snart drar någon igång med den mest störande rytmmarkören som jag någonsin har hört. Det låter som om någon piskar mattor av betong. Hårt. Och det gör ont i öronen. Men annars har Cass McCombs gjort en ganska lättlyssnad och oerhört fascinerande skiva. Den griper tag och släpper inte taget. Dessutom är den bättre än Helplessness Blues.

Jag inser också att jag borde avsluta med att säga jag inte har något emot Po Tidholm. Jag tycker att han är en av våra bästa kritiker. Han verkar vara en skön kille och jag respekterar hans kunnande. Dock är det hög tid att han låter mig ta över.

måndag 2 maj 2011

Me and the Devil Blues

Jag tror jag var fjorton när min pappa berättade om Robert Johnson, bluesmannen som en natt gick till det ödsliga vägskälet och sålde sin själ till djävulen, i utbyte mot en gudabenådad förmåga att spela gitarr. Det skulle dröja flera år innan jag fick möjlighet att lyssna på Robert Johnsons inspelningar, men jag blev omedelbart attraherad av legenden och har aldrig riktigt kunnat släppa Robert. Myten om Robert Johnson är lika viktig som hans musik. Det finns faktiskt ingen musiker som är mer fascinerande än honom. Gillar man blues och sagor från den amerikanska södern finns det ingen häftigare. Nuförtiden vet vi allt om våra idoler. Det finns tjocka biografier om de flesta band och artister som har haft något som helst inflytande på pop- och rockmusiken. Vissa artister lyckas med modern mytbildning, men med de senaste 60 årens mediabevakning har det varit svårt att vara riktigt mystisk. Det är kanske därför som så många har attraherats av Robert Johnson och hans liv. Visserligen är hans musik riktigt bra, och man kan höra både Bob Dylan och Rolling Stones i hans sätt att sjunga och spela, men det är framförallt myterna och legenderna som har gjort Robert Johnson till den betydelsefulla förgrundsgestalt inom rockmusiken som han är idag. Rock handlar ju ofta lika mycket om attityd, image och mystik som om den faktiska musiken.

"The thing about Robert Johnson was that he only existed on his records. He was pure legend." Så säger Martin Scorsese och det känns som en väldigt träffande beskrivning. Oroande lite är känt om Robert Johnson, och det som man vet med någorlunda säkerhet får honom bara att framträda som ännu mer mystisk. Robert Johnson föddes 1911 i Mississippi och drogs tidigt till bluesmusiken. Bluesmusikern Son House mindes den unge Robert som en pinsamt dålig gitarrist och när Robert, efter några månaders mystisk frånvaro, kom tillbaka och plötsligt visade sig vara en otroligt begåvad bluesmusiker började ryktena florera. Robert hade uppenbarligen sålt sin själ i utbyte mot bluesen. Det känns inte helt otänkbart att Robert drog igång ryktena själv, och att han spred dem med glädje. Redan under sin livstid var Robert Johnson en mystisk bluesman, en drifter och sökare. Det finns bara två fotografier på Robert och han spelade bara in 29 låtar. I studion spelade han sin gitarr vänd mot väggen. Var han bara blyg eller var det något annat som gjorde att han inte ville visa sitt ansikte? De enkla inspelningarna vittnar om en musiker med otroligt mycket talang och känsla. Med tanke på hur USA såg ut på 30-talet känns det otroligt att Robert Johnson någonsin skulle ha nått några större framgångar, och när han mystiskt dog av förgiftning, 27 år gammal, dröjde det många år innan han fick den uppmärksamhet som han förtjänade.

Robert Johnsons mest kända låt heter Me and the Devil Blues. Den handlar om Roberts relation till djävulen, om hur han en dag vaknar upp av att djävulen knackar på hans dörr och säger att det är ”time to go”. För någon månad sedan fick jag, mer eller mindre av en slump, reda på att det fanns en manga med titeln Me and the Devil Blues som handlar om myten om Robert Johnson. Mangan är skriven och tecknad av Akira Hiramoto och inledningsvis kändes det lite konstigt att det var en japansk serietecknare som bestämt sig för att göra en serie om Robert Johnson. Idén är förstås fantastisk, men det känns på något sätt fel att det inte är en amerikan som skriver om Robert. Men japanerna har ofta mer livlig fantasi än jänkarna. Det har till och med gjorts ett japanskt TV-spel om kompositören Chopins drömvärld. Det görs otroligt mycket amerikanska serier, men även de alternativa serierna känns ofta väldigt likriktiga. Den japanska seriescenen känns i många fall bredare och därför är det kanske inte helt konstigt att det finns en manga om Robert Johnson. Och faktum är ju att Robert dök upp redan i Naoki Urasawas 20th Century Boys, den bästa manga som jag någonsin har läst. Hiramotos manga har undertiteln The unreal life of Robert Johnson och utgår från myterna om Robert Johnson. Hiramoto verkar vara väldigt påläst om Roberts liv, bluesens historia och amerikansk sydstatshistoria. Han tar det som är känt om Robert och utvecklar historien på ett typiskt japanskt twistat sätt.

Det börjar som väntat, med en ung Robert Johnson som sliter på fälten om dagarna och om kvällarna försöker lära sig spela gitarr. Men det går inte så bra och när han får höra talas om legenden att man vid ett särskilt vägskäl kan bli en onaturligt duktig gitarrist försvinner han i flera månader. Där tar det japanska vansinnet över och när Robert kommer tillbaka hem har hans fru och barn dött, och han kan inte redogöra för vad han har gjort de senaste månaderna. För honom har tiden förflutit utan att han har märkt något. Han har blivit en fantastisk gitarrist, men har samtidigt förlorat allt som gjorde livet värt att leva, och bestämmer sig för att ge sig ut på vägarna. Han blir en drifter. Det dröjer inte länge förrän han, motvilligt, slår följe med Clyde Barrow. Alltså samme Clyde som åkte runt och härjade med sin Bonnie under den amerikanska depressionen. Det är ett lika roligt som häftigt grepp att slå ihop Robert Johnson och Clyde Barrow. Både Clyde och Robert har förlorat sina älskade och inser att de behöver varandras hjälp. Jag fascineras av Akira Hiramotos förmåga att ta historiska fakta och skriva en märklig historia, som innehåller både skräckelement och övernaturligheter, men som ändå känns trovärdig. Depressionens USA är skildrad på ett levande sätt och Robert och Clyde stöter på många otäcka sydstatstyper. Jag har läst de två tjocka volymer av Me and the Devil Blues som finns översatta till engelska och jag tycker att det är en väldigt fascinerande serie. Det är ibland svårt att veta vad Hiramoto vill säga med serien. Ibland känns det som en häftig övning i att berätta en seriehistoria i ett ovanligt högt tempo. Teckningsstilen är inte helt konsekvent och det är inte ofta Me and the Devil Blues känns som en typisk manga. Det är helt klart en ovanlig serie och jag är inte riktigt säker på att jag gillar den fullt ut. Tempot är märkligt, det händer inte särskilt mycket, men allt berättas ändå väldigt intensivt och fort. Ibland känns det som att Hiramoto tappar bort sig i berättandet och att han egentligen bara vill visa häftiga bilder på gitarrer och pistoler. Karaktärerna är ändå intressanta och den Robert Johnson som målas upp är en färgstark och väl sammansatt figur. Med hans snart 80 år gamla inspelningar spelandes i bakgrunden är Me and the Devil Blues en intressant läsupplevelse. Lika förbryllande och märklig som Robert Johnson måste ha varit.