Mänsklig värme från promenaden

Markus Krunegård är tillbaka med en ny skiva, Mänsklig värme, och för mig är det årets mest efterlängtade musikhändelse. För jag gillar ju Markus. Vissa dagar skulle jag gå så långt som att säga att jag älskar honom, eller åtminstone älskar hans musik. Hans musik har bränt sig fast i min kropp och hjärna och spelas regelbundet, både i hörlurarna och i tankarna. Det är kanske inte världens bästa musik men det finns få artister som får mig att må lika bra, som får mig att känna att det mesta är okej och att livet rullar på som det ska.

För de som inte gillar Markus är det svårt att förklara hans storhet, antingen gillar man honom eller inte, men jag ska göra ett försök ändå. Markus storhet ligger i flera saker. Mest uppenbart är kanske hans personliga uttryck. Han skriver låtar på ett särskilt sätt, inte riktigt likt någon annan och är en av Sveriges absolut bästa textförfattare. Han framför och sjunger sina låtar på ett lika eget sätt som gör det omöjligt att ta miste på en Krunegårdlåt. Han formulerar sig väldigt speciellt och även om jag sedan länge är ett övertygat fan kan jag tycka att hans låtar och texter låter förbannat löjliga och töntiga första gången jag hör dem, låttexter ska liksom inte skrivas sådär, men efter ett par lyssningar har den där känslan bytts mot total fascination och kärlek och jag måste buga mig inför Markus geni. I ett par få ord lyckas han fånga så mycket, så många känslor och stämningar. En annan grej som gör Markus till en av mina favoriter är hans älskvärda personlighet. Han framstår alltid som en sympatisk, ödmjuk och snäll kille och han ger samma intryck såväl i intervjuer som på livespelningar och i låttexter. Live är han en av Sveriges trevligaste artister att gå och lyssna på eftersom han verkar gilla att stå på scen och inte har ett kyligt förhållande till sin publik, som så många andra. Publiken ger honom sin kärlek och han ger minst lika mycket kärlek tillbaka. Markus kommer, precis som jag, från Norrköping vilket alltid har fått mitt hjärta att slå extra hårt för honom och hans musik. För Markus och jag verkar känna likadant inför vår gemensamma hemstad. Även om Eldkvarn också har skrivit många fantastiska låtar med stark förankring i Norrköping sjunger Markus om ett Norrköping som jag känner bättre. Det är melankoliskt, nostalgiskt, småsorgligt och förbannat vackert. Det är utebio och cykelhjul som fastnar i spårvagnsspåren, det är cykelstölder och skoldiscon. Norrköping är ett återkommande och viktigt inslag i Markus låttexter, en grundpelare som han tryggt kan luta sig emot. Jag sympatiserar med Markus och identifierar mig med hans texter och när det känns lite jobbigt hittar jag ofta tröst i hans musik. Det är därför kanske inte någon överraskning att jag älskar hans fjärde album.

Jag tycker att Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, som släpptes samtidigt hösten 2009, är två fantastiska album och jag håller dem högre än debuten Markusevangeliet vilken dag som helst. Det känns som att Markus fick gå loss på de två skivorna och verkligen få ur sig allt han vill säga, leka med uttryck och stilar. Album behöver inte var fokuserade och jag älskar det lekfulla och sprudlande som fanns i nästan alla låtar på de skivorna. Jag skrev ett entusiastiskt blogginlägg om de två skivorna precis när de hade släppts och när jag går tillbaka och läser det håller jag med om varje ord jag skrev då. Trots upplägget är det två skivor som har överlevt sina två och ett halvt år mycket bra och jag lyssnar fortfarande lika gärna på dem. Redan vid första lyssningen känner man att Mänsklig värme är ett betydligt mer fokuserat album. Det är mer genomtänkt, välproducerat och polerat. Lyckligtvis har Markus inte försökt tygla sin ibland ganska skeva sång utan omfamnar snarare sitt speciella uttryck och låtar rösten ta mer plats än tidigare. Man skulle kunna se Mänsklig värme som Markus ”viktiga skiva”. Han har redan slagit igenom men har en bra bit kvar tills han är lika stor som de största. Hans YouTube-videor har inte lika många visningar som man skulle kunna tro och biljetterna till hans spelningar verkar inte sälja lika fort som man skulle kunna förvänta sig.  Han har helt klart en hyfsat stor publik men ibland kan jag undra hur stor han egentligen är. För mig spelar det visserligen ingen roll, men fler borde upptäcka och älska Markus musik.  Det skulle kunna vara så att det är Mänsklig värme som kommer avgöra hans framtid i det svenska popklimatet och bestämma om han kommer bli en av de riktigt stora. Det är en fantastisk skiva, men jag tror tyvärr inte Markus kommer vinna särskilt många nya fans med den här samlingen låtar även om han säkert kommer sätta ett nytt gäng fjortonåriga tjejers hjärtan i brand.

För oss som gillar Markus Krunegård sedan tidigare är Mänsklig värme ett välkommet vårtecken att ta till sig och krama sönder, men de som haft svårt för honom tidigare kommer inte gilla den här skivan heller. Mänsklig värme rivstartar med tre starka låtar som Markus har matat fansen med under vintern i väntan på albumet. Det börjar således tryggt och säkert. Skivans första och längsta låt Korallreven & Vintergatan är skivans mest lågmälda låt och passar perfekt för att öppna albumet. Markus beklagar sig över det kyliga samtidsklimatet och sätter tonen för skivan när han uppgivet ber om lite mänsklig värme. Sen fortsätter det med skivans starkaste låtar, de två singlarna Everybody Hurts och Askan är den bästa jorden. Everybody Hurts är en fantastisk hit om ungdomen i Norrköping med en underbart bitterljuv och mysmelankolisk text och en refräng som sätter sig på minnet direkt. Jag har lyssnat på den i flera månader nu och har inte tröttnat än. Askan är den bästa jorden kan vara en av Markus bästa låtar. Allt klaffar och både sång, melodi och text känns helt perfekta. Textmässigt är det en låt som många andra har gjort tidigare och som alla popartister med självrespekt måste göra någon gång. Håkan Hellström kallade sin version Man måste dö några gånger innan man kan leva och Markus låt är helt klart i klass med den. Därefter fortsätter skivan med ett lite småsegt mittparti. Det är inga dåliga låtar men med Markusmått mätt känns inte Hemma börjar nästa dag, Sthml Skyline och Minusgrader rensar luften som några odödliga klassiker. Låten därefter, Vår sista dans, är däremot riktigt jävla bra med ett skönt beat och en bra och catchig text. Love of my life, nästa låt på skivan, är också en höjdare med sitt Eldkvarndoftande intro och en refräng som hade varit en katastrof för vilken annan artist som helst, men från Markus mun låter den lika självklart som allt annat han sjunger. Café de Flore är en av skivans mysigaste låtar med en 80-talsinspirerad ljudbild som påminner om de två tidigare Krunegårdalbumen. Sen kommer skivans bästa och mäktigaste låt, i alla fall för mig som känner mig hemma i varje ord Markus sjunger. På promenaden är Markus mest uppriktigt kärleksfulla Norrköpingshyllning, minst lika entusiastisk som Ulf Lundell i Jag går på promenaden om samma gata. Jag vet inte om folk som inte kommer från Norrköping får ut något av Markus låtar om staden men för mig får det förstås hans musik att kännas mer angelägen och rörande. Jag har också haft ett av de där skåpen på De Geer-gymnasiet och också sneglat in på Guskelov (som lyckligtvis stängde kort efter att jag blivit gammal nog att gå ut). Och känslan av att gå på Södra promenaden efter att ha varit borta från staden ett tag är densamma. Den bästa Norrköpingslåten som har skrivits måste vara Eldkvarns 27 men där den är uppgiven och sorgsen är På promenaden upplyftande och glad. Som att alla dåliga minnen hade suddats ut och stadens usla utsikter inte vore verkliga. Det värmer att lyssna på en sådan låt om sin hemstad och På promenaden kommer säkert bli den viktigaste temasången för många hemvändande Norrköpingsbor.  

Mänsklig värme släpptes i onsdags och i torsdags var jag, min flickvän och en kär gammal vän från Norrköping och såg Markus spela på Kägelbanan i Stockholm. Förutom oss bestod publiken av Mauro Scocco (med ett brett leende och solglasögon i en mörk konsertlokal) och en jävla massa kids. Jag har många gånger reflekterat över Markus publik och blir alltid lika förvånad av mina slutsatser. Av döma av den totala avsaknaden av hipsters och smala reklamare med ironiskt fula glasögon som man alltid måste stå ut med på alla andra spelningar i Stockholm verkar det som att Markus inte är särskilt hipp och het, vilket är ganska skönt. Jag har sett honom live ganska många gånger nu och varje gång har publiken bestått av förvånansvärt vanliga människor och många av dem är väldigt unga. Man får känslan av att vara på en gymnasiefest med elever från Svennegymnasiet. Jag tycker personligen att Markus texter är ganska mogna, vuxna och reflekterande och har lite svårt att se vad som är dragningskraften för alla ungdomar. Ännu mer svårförståeligt är alla småtjejer som verkar dyrka honom då han inte har något klassiskt hunkutseende och beter sig som en snäll och ödmjuk kille och inte ett rockigt svin. Jag framstår nog som en elak översittare men jag stör mig lite på publiken när jag går och ser Markus Krunegård, precis på samma sätt som jag har svårt för Håkan Hellströms publik. Hursomhelst är Kägelbanan full av massa förväntansfulla människor som har lyssnat in sig på den nya skivan på en dag för att kunna sjunga och skrika med i låttexterna. Luften tar slut snabbt och de svettiga ungdomskropparna brister nästan av förväntan och entusiasm när Markus går på scenen. Han och bandet bjuder på en tight och fokuserad spelning. Det svänger ordentligt, mellansnacket är trevligt och de drar igenom de flesta låtarna från det nya albumet. Låtarna låter riktigt bra live och som vanligt är Markus musik betydligt rockigare och rivigare på scen än på skiva. Jag har som sagt sett Markus live ganska många gånger nu och man blir lite kräsen när man vet hur bra han kan vara. Det här var visserligen en riktigt bra spelning, men samtidigt vet jag ju att han kan bättre. Alla låtar som spelas låter bra och övertygande, men samtidigt är det ingen av låtarna som verkligen lyfter stället och får det att kännas som en stor upplevelse. Det blir en ganska kort spelning, tolv låtar lång, men när vi går därifrån känns det ganska lagom och jag är glad att slippa trängseln och svetten från resten av publiken. Jag vet att jag förmodligen kommer se Markus spela många gånger till. Han är en av Sveriges bästa liveartister och att han inte är sådär superstor som Håkan gör att man fortfarande kan se honom på lagom stora scener med lagom stora publiker. Det är värt ganska mycket. Nästa gång jag ser honom får det nog bli på hemmaplan med en speedad Norrköpingspublik.