tisdag 16 juni 2009

Släpa mig till helvetet


Jag är inget större fan av skräckfilmer. Mest beror det på att jag har problem med att gripas med av skräcken och bli skrämd. Klassiska skräckknep fungerar sällan på mig. Jag blir helt enkelt inte rädd. Annat är det med otäcka socialrealistiska filmer. Det finns dock ett par skräckfilmer som jag håller väldigt högt. Som The Shining och Polanskis lägenhetstrilogi. Psykologisk skräck kan vara riktigt skrämmande. Under flera månader har jag hypat Drag Me to Hell. Det är den första skräckfilm som jag faktiskt har sett fram emot. Drag Me to Hell är regisserad av Sam Raimi. Hans skildring av Spider-man påverkade mina tonår enormt mycket och hans gamla Evil Dead-filmer är kultklassiker i skräckgenren. Dessutom skulle min favorit Alison Lohman göra huvudrollen. Hon har inte gjort många stora roller, men är alltid väldigt bra. Förväntningarna var grymt höga och när recensionerna började dyka upp och tala för att Drag Me to Hell var en av tidernas bästa skräckfilmer blev jag än mer förväntansfull. Drag Me to Hell visade sig vara ännu bättre än vad jag hade förväntat mig. Den hamnar direkt på listan över de fem bästa skräckfilmerna någonsin.

Christine är snäll, sympatisk och trevlig. Sådana människor har det aldrig lätt och för att få chansen att få en befordran på jobbet tvingas hon att frångå sina principer. Hon sviker sig själv och ställer samtidigt till det för sig ordentligt. Hon drar på sig en gammal förbannelse från en gammal (och ganska ofräsch) zigenarkvinna och hela hennes tillvaro vänds upp och ned. Under tre dagar kommer hon att bli plågad och hemsökt för att på slutet av den tredje dagen dras ned till helvetet. Det blir snabbt otäckt och blodigt – men samtidigt roligt – och Christine försöker hitta en lösning på det allvarliga problemet.

Sam Raimi gör alla rätt med Drag Me to Hell. Det är den perfekta skräckfilmen och det finns inget att klaga på. Han bygger upp spänningen på ett förträffligt sätt och använder sig av häftiga grepp. Allt känns genomtänkt och smart och hela filmen är extremt snyggt. Man blir imponerad av de snygga bildlösningarna. Flera gånger hoppar jag till. Det är klassisk skräck genomförd på ett genialt sätt. Drag Me to Hell är också väldigt rolig. Det är både komedi och skräck, men inte något slags mellanting. Samtidigt som man blir skrämd kan man skratta åt det mesta. Det är verkligen fascinerande och Sam Raimis storhet blir alltmer uppenbar för varje minut som fortlöper. Han har också fattat att monster inte är särskilt skrämmande. För tio år sedan började japanerna använda sig av läskiga småbarn i alla sina skräckfilmer. Sam Raimi kör istället stenhårt på det enda som är mer skrämmande än barn – gamla kvinnor! Min kompis som satt bredvid mig vred sig av obehag varje gång den gamla kärringen dök upp i bild. Själv var jag mest otroligt road och underhållen. Efter filmen var jag sugen på att gå till närmsta ålderdomshem och plocka upp en alldeles egen uråldrig zigenardrottning.

Skräckfilmer står och faller ofta med sina skådespelare. Med några få undantag är de flesta skådespelare i skräckfilmer dåliga och tråkiga. Alison Lohman är dock den perfekta skräckskådisen. Efter Mia Farrow i Rosemary's Baby och Catherine Deneuve i Repulsion är hon förmodligen den bästa skådespelerska som har gjort huvudrollen i en skräckfilm. Hon gör ett perfekt porträtt av den godhjärtade tjejen vars värld faller i spillror. Alison Lohman är begåvad och ser dessutom alldeles fantastisk ut. Hon är alla killars drömtjej personifierad och passar därför perfekt i den här rollen. Man vill verkligen inte att något ont ska hända henne och därför blir det väldigt otäckt när det faktiskt gör det. Den mysiga Justin Long spelar hennes pojkvän som försöker stå stadigt och inte dras in i något hokuspokus. Lättare sagt än gjort. Jag kommer se Drag Me to Hell många gånger. Den har allt det som de flesta moderna skräckfilmer saknar. Den berör, roar, skrämmer och fascinerar. Samtidigt som den står sig som en väldigt välgjord film med bra skådespelare. Lamia!



Aftonbladet
, DN, SvD

1 kommentar:

Linus sa...

Bra recension! Drag me to hell är sanslöst bra, har sett den 2 gånger på bio. Allt klickade för mig med, grym film helt enkelt. En av de bästa jag sett.