Den här bloggen handlar uteslutande om saker som jag gillar. Jag skriver om populärkultur med utgångspunkt i mig själv och mitt liv. De som har följt Finpop ett tag har en ganska bra bild av vem jag är och hur jag tänker. De vet att jag kan förlora mig i svåråtkomlig ”finkultur” men att jag också är ett stort fan av billig amerikansk humor. Jag älskar verkligen de senaste årens välgjorda och smarta grabbkomedier från Hollywood. Judd Apatow är lite av en gud för mig. Att jag skulle gilla I Love You, Man var inte oväntat. Den är visserligen inte regisserad av Apatow men två av mina favoriter, Paul Rudd och Jason Segel, gör huvudrollerna. Bromance, liksom. Men att jag skulle älska den som jag faktiskt gjorde hade jag inte väntat mig. Jag log oavbrutet under hela filmen. Jag delade salong med ett par som måste ha tyckt att jag var en väldigt konstig kille. Det var länge sedan jag skrattade så mycket på bio och I Love You, Man blir genast en ny favorit. Trots ett lite slätstruket slut.
Paul Rudd spelar Peter Klaven. Det är en typisk Rudd-roll och han gör den verkligen perfekt. Han är ännu bättre här än vad han var i den älskvärda Role Models. Peter Klaven ska snart gifta sig. Han har en snygg tjej och ett hyfsat mäklarjobb. Men inga kompisar. Han har inte reflekterat över sin brist på vänner tidigare men plötsligt blir det uppenbart hur ensam och utanför han alltid har varit. Folk ser snett på honom. Peter gör några desperata försök att hitta en kompis och går på några roliga – och sjukt pinsamma – mansdejter. När han gett upp kompisletandet snubblar han över Sydney Fife, som spelas av den underbare Jason Segel. Sydney är lika ensam som Peter men också hans raka motsats. Han röker på, bor i ett coolt inrett garage med dedikerad runkhörna och plockar inte upp efter sin hund. En cool kille helt enkelt. Lite oväntat blir Sydney och Peter riktigt tighta vänner och upplägget leder till det roligaste som Hollywood har spottat ur sig sen Knocked Up och Superbad - ”mästerverken” i genren.
Jag gillar verkligen att samma skådespelare återkommer i alla filmer av det här slaget. Eftersom filmerna produceras i ett raskt tempo har man ganska snabbt utvecklat en relation till skådespelarna. Att de också är så älskvärda gör att man ser fram emot att få se de nya filmerna. På ett mycket märkligt sätt har det blivit som att träffa gamla polare. Då spelar det inte så stor roll att filmerna inte alltid blir jättebra. Men I Love You, Man överraskar. Att döma av trailern hade jag väntat mig en hyfsat underhållande film med sköna skådespelare. Men den är så mycket mer. Jag skulle nästan gå så långt att kalla den för den perfekta Hollywoodkomedin. Den är visserligen konventionell och man har självklart sett liknande filmer många gånger tidigare. Publiken får vad den vill ha. Men med de förutsättningarna har man ändå gjort en grym film. Den är rolig nästan hela tiden och skämten håller en förvånansvärt hög kvalité. Manuset är fantastiskt välskrivet och fyndigt. Som i de flesta andra liknande filmerna får inte de kvinnliga rollerna mycket plats. De finns mest med för att de måste och hela filmen är extremt grabbig. Paul Rudd och Jason Segel gör några av sina bästa roller någonsin. De har perfekt kemi och det är uppenbart att de har haft kul under inspelningen. Dessutom är de flesta birollerna smått makalösa. J.K. Simmons och Andy Samberg gör två träffsäkra roller och när självaste Lou Ferrigno dyker upp som sig själv är jag nära att dö av lycka. Älska är ett starkt ord. Men jag kan inte göra annat än att älska den här filmen. I love you, man!
DN, SvD, Aftonbladet
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar