(500) Days Of Summer

Finns det någon musikintresserad kille som inte drömmer om att träffa drömtjejen genom sin musiksmak? För de flesta musikintresserade killar personifierar Zooey Deschanel den absoluta drömtjejen och när hon i trailern för (500) Days Of Summer säger att hon älskar The Smiths till den sympatiska Joseph Gordon-Levitt som står i hissen med There Is A Light That Never Goes Out i lurarna föll jag så jävla hårt. Det verkade som att (500) Days Of Summer kunde vara den perfekta romantiska komedin. Det är nästan tio år sedan High Fidelity - en av mina absoluta favoritfilmer - hade premiär och det var dags för en ny relationskomedi som utgår från en känslig kille med bra musiksmak. (500) Days Of Summer är den filmen. Det dröjer innan den går upp på bio i Sverige men här i Kanada har den visats ett tag. Ikväll gjorde jag mitt första biobesök i Kingston. Det var inte någon större skillnad jämfört med hemma i Sverige förutom att man slipper undertexter och att det var rätt mycket folk på en film som hade setts av ett fåtal hemma. Gillar du den här bloggen och de grejer jag skriver om kommer du älska (500) Days Of Summer.

(500) Days Of Summer försöker från första scenen vara en annorlunda romantisk komedi för en publik som aldrig skulle se en film med Kate Hudson. Det fungerar oväntat bra. Kärleken tas på allvar, och det känns som att viktiga och centrala frågor vidrörs och ifrågasätts. Det är inte en kärlekshistoria med ett uppenbart lyckligt slut och filmen berättas inte kronologiskt. Vi får redan från början veta att hjärtan kommer krossas. Joseph Gordon-Levitt spelar en popnörd som gett upp sina arkitektdrömmar och jobbar med att skriva gratulationskort. Han tror på kärleken och vet att han inte kommer bli fullständigt lycklig förrän han har hittat den rätta. När han hittar henne – och hon spelas förstås av Zooey – visar det sig att hon inte har samma syn på kärleken. Hon är inte ute efter något seriöst och tror inte att kärlek existerar. Ändå påbörjar de en relation. Som förstås är dömd att gå åt helvete.

Joseph Gordon-Levitt är mest känd för sin roll i TV-serien Tredje klotet från solen som gick på TV4 för rätt så många år sedan. Sedan dess har han växt upp till en riktigt skicklig skådespelare. Han har gjort flera bra roller de senaste åren, och han är perfekt som huvudrollen i (500) Days Of Summer. Han är trovärdig som den snälla killen som drömmer om den stora kärleken och lyssnar alldeles för mycket på pop. Att filmen berättas helt ur hans perspektiv och inte från tjejens känns väldigt uppfriskande. De tjejer som ser filmen tycker säkert synd om honom men killarna i publiken kan nog känna igen sig och beröras på ett annat sätt. (500) Days Of Summer är en romantisk komedi för blyga killar som du och jag. Killar som aldrig skulle kunna få någon som Zooey Deschanel, men ändå drömmer om det.

(500) Days Of Summer är riktigt rolig och underhållande. Manuset är välskrivet och träffande och skämten sitter där de ska. Samtidigt är det en gripande film, och det icke-kronologiska berättandet bidrar till att filmen berör ännu mer. Regissören Marc Webb använder flera intressanta grepp som får filmen att stå ut. När huvudpersonen är lycklig och nykär är filmen som en solskensmusikal med dansande människor på trottoarerna och när han är nere går han på bio och ser en deppig svensk film med sig själv i huvudrollen. En rolig scen utspelar sig på Ikea. När huvudpersonen ska träffa drömtjejen efter ett längre uppehåll delas bilden i två delar där vi dels får se vad han hade förväntat sig och dels vad som faktiskt händer. Det är både snyggt, effektivt och skickligt utfört. Dessutom är soundtracket så perfekt som det kan bli. (500) Days Of Summer är en av de bästa nya filmer som jag har sett i år. Jämfört med nästan alla andra romantiska komedier är den faktiskt tänkvärd. En film för oss.