Markus Krunegård och minnena från Norrköping

Norrköping sätter spår. När man lever där vill man alltid bort. Men när man har lämnat staden kan man ändå inte släppa den. Jag lämnade Norrköping när jag var 19, men har kommit tillbaka många gånger. Och jag kommer alltid komma tillbaka. Jag vet inte om Norrköping skiljer sig från andra svenska städer på något sätt egentligen. Det är en stad som har haft sina bästa dagar. Där det mesta är grått och sorgset, men där det ändå händer fantastiska saker emellanåt. Kanske är nostalgin och det nostalgiska skimmer som ligger som en blöt filt över hela staden det som särpräglar Norrköping. Att staden får folk att minnas och se tillbaka, snarare än att se framåt. Det är en stad som står stilla och inte kommer någonstans. För mig har Norrköping som stad haft en väldigt stor betydelse och inverkan på mitt liv. Några andra som lämnade Norrköping och verkar känna likadant för staden är gubbarna i Eldkvarn. De har gjort flera låtar som på ett fantastiskt sätt skildrar Norrköping och de känslor som man har inför staden efter att man lämnat den. I sina låttexter har Plura många gånger lyckats fånga essensen av Norrköping. En lite färskare artist som nu gör samma sak är Markus Krunegård. Redan på hans första skiva, Markusevangeliet, som kom förra våren fanns det många Norrköpingsreferenser. Det var en riktigt bra skiva som jag fortfarande lyssnar på regelbundet. Nu när jag lever utomlands, långt hemifrån, känns svensk musik viktigare än någonsin. Är den dessutom laddad med texter om mina hemtrakter finns det inget som kan hålla mig ifrån att lyssna maniskt. För några dagar sedan släpptes Markus Krunegårds två nya skivor, Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, och de spelas så mycket att min iPod förmodligen kommer smälta snart. Genom att släppa två skivor tog Markus sig runt problemet med att göra det ångestladdade ”andra albumet”. Mig veterligen är det första gången som en svensk popartist släpper två skivor samtidigt. Jag är positivt överraskad av resultatet. Trots att det är så mycket känns det inte som att någon av låtarna har gjorts på slentrian. Det finns ett syfte bakom skivorna. Markus har fått experimentera, leka och skriva av sig ordentligt. Och inte ens Eldkvarn har gjort någon skiva med lika mycket Norrköpingsreferenser. Markus lindrar längtan till Peking.

Markus Krunegård är inte – och kommer aldrig vara – någon Håkan Hellström. Han sjunger och skriver låtar på ett speciellt sätt och gillar fulsnygga ljudbilder från 80-talet. Markus är unik bland de svenska popartisterna. Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund är inte några fulländade album. Det är ganska ojämna skivor, och det hade definitivt blivit bättre om Markus hade lagt krutet på ett album. Samtidigt tror jag inte att det var det som var meningen med de här albumen. Att följa upp Markusevangeliet måste ha känts väldigt jobbigt, och jag tycker att han har hanterat det på ett bra sätt. Det är meningen att Lev som en gris dö som en hund ska vara mer lekfullt och experimentellt än Prinsen av Peking, men jag tycker att det finns en röd tråd genom de båda albumen. De hör ihop och jag lyssnar gärna på dem i följd. Några av låtarna på albumen är otroligt bra och kommer leva kvar länge. Hela livet var ett disco har spelats mycket på svensk radio i flera månader, och jag tror att Isande Diskant, Hollywood Hills och New York kommer gå samma öde till mötes. De låtar som berör mig mest är självklart de som har mest anknytning till Norrköping.

Som alla andra som ser tillbaka på Norrköping ser Markus staden och barndomen genom ett melankoliskt och nostalgiskt skimmer. Han åker tillbaka för att landa när verkligheten blir för tung. Han sjunger om stadsdelarna Vidablick och Röda stan och om att fastna med cykelhjulen i spårvagnsspåren. Man kan känna igen sig och identifiera sig med mycket av det där. Han sjunger om Sörmlandsleden där jag har gått tillsammans med familjen så många gånger. Den låt som berör mig mest är Benny. Den handlar om en klassisk Norrköpingsloser som inte såg Dom kallar oss mods som något avskräckande. En del av de grejer som den låten handlar om ligger mig obehagligt nära. Markus verkar inte särskilt glad. Men glada popartister har aldrig varit något att ha. Hade Markus varit glad över uppväxten i Norrköping och sitt vuxna liv hade han inte varit värd att lyssna på. Plura är kungen, men Markus är definitivt prinsen. Och Norrköping är staden.



DN, SvD, Aftonbladet, Spotify