Believe the hype

Jag är inte en av dem som lyssnar på RIX FM och samlar på Beck-filmer och alltid tycker att ”kritiker har fel” och att ”alla bra filmer och skivor får usla betyg” och ”det är bara Håkan Hellström och annan skit som får bra kritik”. Men jag är medveten om att det är så många – sannolikt de flesta – känner. Ibland har jag svårt att tolerera det. Med några undantag litar jag helt på kritiker (om de inte ger en Morrissey-skiva halvdan kritik, för Morrissey och dåligt går inte ihop). Jag har växt upp med många kritiker och när man har följt en kritiker under flera år och läser en positiv recension vet man att man har något bra och trevligt att se fram emot. Kritikernas jobb är att guida oss i den djungel som populärkultur faktiskt är. Man kan välja att inte lita på dem, men då blir det svårt. Det är klart att man blir besviken ibland, men jag måste ändå säga att jag tycker att de flesta kritiker som jag ”följer” gör ett bra jobb. De underlättar musiklyssnandet och filmtittandet. Samtidigt har de en enorm makt över mig – vilket givetvis inte enbart är positivt. Den här veckan har jag – efter att ha läst några överväldigande positiva recensioner – lyssnat på tre skivor. Om och om igen. Och de är lika bra som det intryck man får av att läsa recensionerna. Det är tre skivor som domineras av kvinnor som sjunger fantastiskt bra. Skivorna har släppts i rätt tid. Det är musik som kan ta dig igenom vintern och få dig att se framåt. Musik som får dig att våga drömma.

Beach House – Teen Dream
Jag vet inte riktigt hur jag framstår för de som läser den här bloggen. Kanske som en tönt, men i sådana fall som en entusiastisk sådan. Varje vecka lyfter jag fram nya filmer, skivor och böcker. Det mesta jag skriver är euforiska hyllningar. Enligt min farsa verkar det som att jag tycker att det senaste är ”världens bästa”. Det stämmer nog till viss del. Januari går mot sitt oundvikliga slut men redan har det släppts en hel rad älskvärda skivor. Ingen av dem har dock varit lika fulländad som Beach House’s Teen Dream. Det är en helt fantastisk skiva som bygger på det klassiska receptet storslagna melodier och arrangemang tillsammans med fina låttexter och mäktig sång. Jag älskar verkligen Teen Dream. Det är årets Veckatimest men helt utan pretentioner. Två personer har helt enkelt gått ihop och gjort en fulländad popskiva utifrån popmusikens enklaste beståndsdelar. Det låter så enkelt, självklart och perfekt. Den här vintern sjunger ingen vackrare än Victoria Legrand och jag skruver upp volymen och lyssnar på den drömska Lover of Mine en gång till. Det här är musik med förmågan att smälta snö, och den kommer hålla ända fram till sommaren. Alla som vågar öppna öronen kommer förälska sig i Beach House.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Charlotte Gainsbourg – IRM
Jag har inte riktigt vågat se Antichrist än. Någon dag ska jag se den, men det finns saker som tar emot med den filmen. Enbart blotta tanken på några av scenerna som ska förekomma får mig att bli rädd. Och då är jag inte en särskilt lättskrämd person. En av få anledningar till att jag ändå vill se den är att Charlotte Gainsbourg är med. Jag gillar henne. Kombinationen häftig bakgrund och unikt utseende fascinerar, antar jag. Konstigt nog hade jag inte tagit mig för att lyssna på hennes musik. Kanske för att jag mest trodde att hon var looks. Men när hennes nya album IRM hade svensk release tidigare i veckan och drog hem flera positiva recensioner kände jag mig sugen på att lyssna. Och jag är överraskad på flera sätt. Först och främst för att Charlotte sjunger så bra som hon faktiskt gör. Hennes röst griper tag och släpper aldrig riktigt taget. Den är intressant och kraftfull men samtidigt lite instabil. Beck har producerat, och inspirationskällor har tydligen varit filmandet av Antichrist och den hjärnskada som Charlotte fick efter en misslyckad åktur med vattenskidor (!) för några år sedan. Den där Beck är ju som bekant en kul kille och han får Charlotte att visa upp sig från sina bästa sidor. Låtarna på IRM spänner nästan över ett lika brett spektra som de på Clash-skivan Sandinista!. Charlotte sjunger omväxlande på engelska och franska (jag fattar ingenting, men det låter vackert) och ibland är musiken rå och elektronisk, ibland flummig och drömsk och ibland bluesig. Det är en fascinerande blandning av stilar och ljud, och det som gör albumet så bra är att det känns som att allt har en självklar plats där. Det blir aldrig för mycket eller splittrat. Snarare känns det kul, uppfriskande och intressant. Och Charlotte Gainsbourg gör ett väldigt starkt intryck.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

First Aid Kit – The Big Black and Blue
Hypen hade pågått ett tag. Men det var mest en massa snack om hur unga Klara och Johanna Söderberg var. Och när det främst är den unga åldern som det talas om brukar det finnas skäl till att vara misstänksam. Att ens nämna att de två systrarna går på gymnasiet är som att säga ”de är ju bra…för att vara så unga”. Ungefär som att det är imponerande att de kan spela gitarr och skriva låtar på engelska – helt själva. Men nu är det så att First Aid Kit är helt sinnessjukt bra. När jag började lyssna på The Big Black and Blue blev jag fullständigt knockad. Det finns inget som känns fel på den här skivan. Systrarna Söderberg har fått allting att stämma. Låttexterna är välskrivna och intressanta, melodierna nästlar sig fast i minnet och de sjunger otroligt fint och stämningsfullt. Det finns låtar på The Big Black and Blue – framförallt Hard Believer, Winter Is All Over You och Heavy Storm – som kommer leva vidare för alltid. Det är förmodligen det bästa renodlade singer-songwriter-albumet som har släppts i Sverige på många, många år. Ett album som kommer älskas och kramas sönder. Som kommer gillas av dig, din palestinasjalinsvepta lillasyster, din halvflummiga mormor och dina föräldrar. De här två tjejerna slår undan fötterna på allt som Marit Bergman, Anna Ternheim och Annika Norlin någonsin har gjort. När det gäller kvinnliga svenska artister som sjunger på engelska blir det inte bättre. First Aid Kit kan bli för 10-talet vad The Knife var för 00-talet. Det här är bara början.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Inherent Vice – Thomas Pynchon

Jag vet vad jag tycker om det mesta. I nästan alla frågor har jag en fast ståndpunkt. En av de få frågor som jag är tveksam till är den om droger. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, och jag undviker helst att diskutera ämnet. Jag vill inte knarka själv, men har egentligen inte så mycket emot andra människor som brukar i rimliga mängder. Det skulle vara konstigt om jag helt och hållet tog avstånd från alla droger, samtidigt som mycket av den kultur som jag älskar och konsumerar har producerats i ett påtänt tillstånd. Min syn på droger varierar från mycket liberal till konservativ. Thomas Pynchons nya roman Inherent Vice är extremt stenad, och jag har haft väldigt kul åt alla dumheter under läsningen. Haschdimman ligger tät över hela boken och huvudpersonen, Doc Sportello, är mer eller mindre hög hela tiden. På baksidestexten kan man läsa att ”minns man 60-talet var man inte där”, men Pynchon har uppenbarligen varit där och kommit ut med ett hyfsat välbevarat minne. Han är 72 år och har skrivit en av de mest levande och trovärdiga skildringar av hippietiden som jag någonsin har läst. Inherent Vice är vida överlägsen de hippieböcker – exempelvis Tom Wolfes Trippen – som skrevs när det begav sig och samtidigt som man får en rolig inblick rakt in i de nedrökta hippiehjärnorna är det också en skildring av det större sammanhanget. Boken utspelar sig i skarven mellan 60- och 70-talet och den mörka framtiden anas ständigt i horisonten. Det var en galen tid som aldrig kommer tillbaka, men frågan är om vad som kom efteråt var mycket bättre. Inherent Vice är den roligaste stonerkomedi som du någonsin kommer läsa samtidigt som det är en sorgsen uppgörelse med en sprucken dröm.

I grunden är Inherent Vice en noirdeckare av den gamla skolan. Hippien Doc Sportello driver privatdetektivbyrån LSD (Location, Surveillance, Detection) Investigations där han åtar sig halvskumma uppdrag. Samtidigt som han försöker utföra ett hyfsat seriöst arbete kompromissar han inte med sin hippielivsstil. Han är alltid pårökt vilket bidrar till att göra hans detektivarbete mer spännande. En dag dyker hans före detta flickvän (eller ”old lady” som de uppenbarligen kallas i Kalifornien) upp och informerar honom om att hennes svinrika älskare snart kommer bli kidnappad. Hon vill att Doc stoppar kidnapparna. Doc börjar undersöka fallet som snart visar sig vara mer invecklat och komplicerat än vad han hade trott. Hans undersökningar leder honom till den ena konstiga platsen efter den andra, och de människor han möter är mycket minnesvärda. Ibland är det inte lätt att hänga med i Inherent Vice. Det är inte en traditionell deckare, och storyn kan knappast kallas linjär. Thomas Pynchon bygger upp en förvirrande väv av galna karaktärer och brott, och de lösa trådarna är många. Att karaktärerna alltid är påverkade av droger gör att deras handlingar sällan känns vettiga, och Docs sätt att arbeta skiljer sig väsentligt från de flesta litterära deckares metoder. Kan man släppa att det inte är någon vanlig deckare man läser är Inherent Vice mycket underhållande. Deckarhistorien är inte det centrala. Den är bara en ursäkt för att Pynchon fritt ska få utforska stränderna längs södra Kalifornien som de såg ut under några av 1900-talets mest fascinerande år. Vill man ha full koll på vad som händer kan man ta hjälp av den Wiki-sajt som fans av boken har satt ihop. Inherent Vice är full av roliga referenser till filmer och viktiga 60-talshändelser vilket ökar trovärdigheten ytterligare. Det känns nästan som att man sitter i baksätet på Docs bil och både förfasas och fascineras över det som händer. Det är en fullständigt sinnessjuk och utflippad åktur, men samtidigt kan man inte låta bli att förälska sig i tidsandan och miljöerna.

Jag kände inte till Thomas Pynchon innan jag började läsa Inherent Vice. Jag visste inte att han var en hyllad och prisbelönt författare med tusentals fans som avgudar honom. Efter att ha läst om honom känner jag mig väldigt sugen på att läsa fler av hans böcker. Tydligen är väldigt lite känt om Pynchon. Han har levt ett hemlighetsfullt liv och ingen vet riktigt vem han är. Förutom att skoja med sig själv i The Simpsons har han hållit sig gömd. Det skulle vara otroligt coolt om han – på sin ålders höst - bestämde sig för att skriva en självbiografi. Gubben måste sitta inne på en mängd fantastiska historier. Inherent Vice har kallats ”Pynchon-light” av kritiker. Det verkar som att hans mest kända böcker är betydligt mer komplicerade och svårtillgängliga än den här. Inherent Vice är nämligen ganska lättläst och fantastiskt rolig. Pynchon är en otroligt skicklig författare. På ett förhållandevis vaket sätt skildrar han hippietidens Kalifornien med stor insikt och humor. Formuleringarna är nästan uteslutande lysande. Det spelar ingen roll att man ofta känner sig lite vilse i handlingen – det är inte därför man läser. Jag förundras över att en så pass gammal man har skrivit den här boken. Språket känns ungt och fräscht, och Pynchons sätt att skildra droger, sex och galenskap känns väldigt klarsynt. Det är kanske därför Inherent Vice är så bra; Pynchon har med åren samlat på sig så mycket kunskap och erfarenheter att han är den enda som kan göra en bra hippieskildring och en värdig stonerkomedi. Här finns visserligen de vansinnigt pundiga haschtomtarna som ständigt måste stilla sina munchies och alltid tycks säga flummiga roligheter, men de är skildrade med distans och utan haschhostigt flams. Det är oundvikligt att inte jämföra Inherent Vice med The Big Lebowski – en av mina absoluta favoritfilmer. Boken påminner om filmen i story, upplägg, miljöer och karaktärer. Inherent Vice är aningen mer invecklad och betydligt våldsammare. De kompletterar varandra på ett utsökt sätt. Medan Inherent Vice utspelar sig i skuggan av Vietnamkriget – med allt vad det innebär – utspelar sig The Big Lebowski kort efter Gulf Kriget. Det finns ett allvar i både boken och filmen som gör att de höjer sig över allt annat i genren. Kort sagt, gillar du The Big Lebowski kommer du älska Inherent Vice. Jag vet inte hur det är med er, men vetskapen om att det finns killar som The Dude och Doc där ute får mig att känna mig bättre. Att det finns några som tar det lugnt, för alla oss syndare. Shoosh.

Alme och Grega

Sverige är aldrig långt borta. För 50 spänn i månaden ringer jag obegränsat till svenska telefoner med Skype och för 100 har jag tillgång till alla nya svenska skivsläpp via Spotify. På SVT Play kan jag se svensk TV. Häromdagen såg jag säsongspremiären av Dom kallar oss artister. Markus Krunegård gick omkring i vår gemensamma hemstad Norrköping och besökte platserna där jag växte upp. Det var väldigt bra och fint, och det var oundvikligt att inte känna lite hemlängtan. Markus verkar vara en väldigt sympatisk och älskvärd kille. På SVT Play kan man också se Anders och Måns nya Curb Your Enthusiasm-inspirerade serie Succéduon. Jag tycker den har börjat väldigt bra, och jag har en känsla av att det bara kommer bli bättre. Som sagt, Sverige är aldrig långt borta, och plötsligt har jag fått ökad förståelse för alla invandrare som varken vill eller kan släppa sina kulturer. Att Borgarna tror att det är så lätt att integreras – och att det bara handlar om ren ovilja att man inte kan prata svenska – i ett nytt samhälle kan enbart bero på att de aldrig har lämnat Sverige. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att lämna sitt hemland för att flytta till en helt främmande kultur på obestämd tid. Det enda som jag är riktigt stolt över som svensk är vår musik. Den här veckan har två efterlängtade album släppts. Båda krävde några lyssningar innan de fastnade, men nu börjar det kännas som två nästintill perfekta skivor som visar på mångfalden inom svensk pop.

Joel Alme – Waiting for the Bells
Jag har väntat och längtat. Joel Almes debutalbum A master of ceremonies var ett mästerverk som jag toklyssnade på när det kom för snart två år sedan. Texterna var välskrivna, melodierna fastnade och Joel gjorde ett starkt intryck. Det var ett album fullt av starka låtar av Fairytale of New York-kaliber. Joel Alme var en vanlig – men ovanligt begåvad – kille som gjorde upp med sig själv på ett lika uppriktigt som drabbande sätt. Nu är han tillbaka. Sedan sist har han gift sig och han har en unge på väg. I en filmad DN-intervju berättar han om sitt liv och sin musik. Klippet är bara fyra minuter långt men är en av de mest rörande artistintervjuer som jag någonsin har sett. Joel Alme vågar säga sanningen, och det hörs i hans musik. När han i intervjuer droppar referenser som The Ronettes är det inte bara tomt skitsnack. Låtarna på Waiting for the Bells kan faktiskt jämföras med de stora klassikerna. Arrangemangen känns odödliga och texterna är enormt välskrivna. Joel Alme framstår som en av de största svenska textförfattarna idag. Det finns så många bra fraser och uttryck i de här elva sångerna att jag förmodligen aldrig kommer tröttna. Joel sjunger med en övertygande och inlevelsefull röst. Han menar varje ord han sjunger. Ju mer jag lyssnar desto mer känns det som att Joel Alme gör det här på liv och död. Och då kan det inte bli något annat än jävligt bra.

Spotify, DN, SvD,Aftonbladet


Andreas Grega – En sak i taget
Första gången jag hörde Andreas Grega var på Promoe-låten Mammas gata. Jag fastnade för hans röst och blev sugen på att höra mer från honom. Sen kom singeln Dom hade mycket att säga som var rakt igenom lysande. Det är en av de svenska låtar som jag lyssnade på flest gånger förra året, och jag har väntat ihärdigt på hans debutalbum. Och nu är det här. En sak i taget lät ganska ojämn och märklig de första lyssningarna. Men när låtarna hade fått sjunka in var det enda som fanns att göra att spela skivan på repeat. Andreas Gregas speciella sångröst och sätt att sjunga fascinerar. Låtarna på skivan är producerade av hiphopproducenten Tobbe ”Astma” Jimson. Bakgrunderna är dock inte några typiska hiphopbeats. Jag har svårt att se någon rappa – i traditionell mening – över den här musiken. Den är skräddarsydd efter Gregas förutsättningar och preferenser. Andreas Grega är ganska proggig, och jag är övertygad om att Kalle Lind skulle kunna sänka honom på ett småkul sätt, men om man som jag har växt upp med samlingen Progghits ständigt spelandes i bakgrunden känns det lite som att komma hem. Grega skiljer sig väsentligt från resten av den svenska popscenen. Jag vet inte om det beror på att han jobbar som snickare, är uppvuxen i Grekland eller öppet älskar katter, men hans förhållningssätt till musiken känns annorlunda. Låtarna på En sak i taget känns i många fall uppgivet melankoliska. Grega reflekterar över tiden som flytt och framtiden. Vad han vill ha sagt är inte alltid klart, men låtarna lämnar en vemodig känsla efter sig. En sak i taget är en fin samling låtar. De passar perfekt i hörlurarna under de där långa, ensamma vinterpromenaderna.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Profeten

Fängelsefilmer har en särskild dragningskraft. Kanske därför att vi alla kan känna oss inlåsta ibland. Skolan, jobbet och livet i allmänhet kan kännas som ett fängelse vissa dagar. Det är tungt, förnedrande och smutsigt. Men friheten är aldrig lika långt borta som för de som sitter inspärrade på slutna anstalter. Hur jävligt vi än har det kommer killarna på kåken alltid ha det värre. Fängelsefilmen blir någon slags metafor för livet och dess begränsningar, men allt drivs till den yttersta punkten. Trots att fångarna sällan är några schyssta killar kan vi sympatisera med dem, för i våra självupptagna hjärnor är vi precis som dem. En bra fängelsefilm griper tag på ett sätt som få filmer förmår. Igår blev jag knockad av den franska fängelsefilmen Un prophète. Den är det bästa som jag har sett i genren sedan I faderns namn. Un prophète är rå och äcklig. Den anstränger sig inte för att göra huvudpersonen – Profeten – till någon hjälte. På ett stilsäkert sätt skildras livet bakom murarna, som vi aldrig har sett det förut. Det är en stark och omtumlande film, som jag kommer bära med mig en lång tid.

Den 19-årige araben Malik El Djebena har åkt fast. Vi får aldrig veta särskilt mycket om honom. Hans ansikte vittnar om att han har varit med om jobbiga grejer. Han har inga vänner vare sig utanför eller innanför murarna. Och nu ska han tillbringa sex år på en tuff anstalt. Han försöker ta det lugnt. Leva sitt eget liv och undvika bråk. Men det tänker inte de andra fångarna tillåta. Ett korsikanskt gäng erbjuder honom beskydd. Men tjänster kräver gentjänster och Malik måste mörda en annan arab som snart ska skickas vidare till ett annat fängelse. Han har inget val, om han inte gör det kommer han bli mördad av korsikanerna istället. I en scen som är det våldsammaste och äckligaste som jag har sett sedan Viggos nakenfight i Eastern Promises skär Malik av halspulsådern på sitt offer. Blodet sprutar. Och Malik kommer hemsökas av den mördade genom hela filmen. Han fortsätter springa äranden åt korsikanerna, samtidigt som han försöker lära sig att läsa. Han lär känna en pundig kille och tillsammans börjar de styra upp en haschverksamhet utanför murarna. Efter några år i fängelset får Malik några endagspermissioner. I tolv timmar är han fri att göra vad han vill. Och han säljer sin själ bit för bit. Han förnedrar sig och gör saker som han inte vill göra. Finns det någon möjlighet till glädje och lycka efter ett sådant liv?

Un prophète är otroligt välgjord. Regissören Jacques Audiard har gjort ett mästerverk, och den här filmen hör till det bättre som jag har sett de senaste åren. Den är perfekt på alla nivåer. Skådespelarna är otroligt bra och trovärdiga. Särskilt Tahar Rahim som spelar Malik imponerar. Han gör en riktig Daniel Day-Lewis-prestation. Scenerna när han kommer ut från fängelset till den grå verkligheten är fantastiska. Att se hur han reagerar när han kommer in i en vanlig mataffär eller flyger till Marseille är otroligt rörande. Malik begår många fruktansvärda handlingar, men ändå är det omöjligt att inte sympatisera med honom. Bakom den sköra och samtidigt hårda fasaden finns det fortfarande något att älska. Och Tahar Rahim gestaltar detta på ett enastående sätt. Fängelset i Un prophète är det mest trovärdiga som jag har sett på film. Skildringen av livet i fångenskap och fängelsemiljön känns äkta och skitig. Filmen är filmad på ett suggestivt och snyggt sätt med en kamera som rör sig nära skådespelarna. De drömlika scenerna när Malik antingen är skadad eller drogad är smarta och drabbande. Jacques Audiard låter oss komma nära Malik. Det är inte meningen att vi ska gilla det vi ser, men vi ska ändå kunna relatera till det. Un prophète är en film som kommer leva vidare. Det är en film som folk kommer kunna se om 70 år och ändå ta till sig. I en tid när det inte längre görs några klassiker har Jacques Audiard lyckats med det omöjliga.

Dinosaur Jr. på Ale House i Kingston

Kingston, Ontario är en död stad. Och inte ens en vacker sådan. Här finns tre saker som jag gillar: det underbara stadsbiblioteket som – om man bortser från svenskspråkig litteratur – har nästan allt som jag letar efter, den mysiga närradion CFRC som låter mig spela svensk musik och den fina alternativbiografen The Screening Room. Annars är det helt dött. Därför blev jag väldigt glad när jag såg affischerna som utannonserade att Dinosaur Jr. skulle spela i staden. Utan att ha hört en enda låt med dem. Men jag visste vilka de var. Jag visste att de hade varit banbrytande när det begav sig, att de fortfarande fick bra recensioner och att de var långhåriga och högljudda. Så jag köpte en biljett och började läsa på om bandet. Samtidigt som jag lyssnade på deras senaste album, Farm. Jag brukar inte gilla den sortens amerikanska alternativrock som Dinosaur Jr. spelar (ge mig Göteborgsångest!) men Farm var överraskande bra. Albumet innehåller en samling starka rocklåtar med fina riff och melodier. Och en jävla massa oljud. Sångaren J Mascis har en oväntat bra röst som gör låtarna mer medryckande än vad de egentligen borde vara. Omslaget till Farm måste vara ett av de mest pårökta och flummiga skivomslag som har sett dagens ljus sedan 60-talet. Och omslaget sätter delvis tonen för musiken. Efter spelningen är jag lite tveksam till om det egentligen finns någon substans i dinosauriernas musik. Men vad bandet saknar i djup och mening tar de igen när det gäller oljud och imponerande ljudmattor.

Ale House är inte mitt favoritställe i Kingston. Bland de som har bott här ett tag florerar myter om klubben. Det ska ha hänt mycket konstigt där. Bland annat ska någon ha blivit mördad inne på klubben, varpå de var tvungna att byta namn. I taket över scenen hänger ett flygplan, och det är nog det enda som är coolt med Ale House, som också ska ha lite respekt för det uppriktiga namnvalet. När jag kommer in den här kvällen har förbandet redan börjat spela, och jag hinner aldrig uppfatta deras namn. De består, hursomhelst, av ett gäng långhåriga män i 40-årsåldern som förmodligen jobbar som rörmokare eller snickare om dagarna. Man kan misstänka att de har en viss förkärlek till marijuana. Framförallt älskar de att spela högt. Och då menar jag riktigt högt. För första gången någonsin känner jag mig manad att använda öronproppar. Viljan att verka tuff (och alltså inte använda öronproppar) är betydligt mindre än viljan att överleva. Förbandet tillägnar en låt åt ”alla freaks”. Jag kan föreställa mig hur freaksen från Freaks and Geeks – tidernas bästa TV-serie – hoppar runt framför scenen. De hade älskat det här. Jag ställer mig mer frågande. Men när Dinosaur Jr. stiger på scenen – och spelar ännu högre – finns det inte längre någon tid att ifrågasätta. Det är digga eller dö som gäller. Och min dödslängtan har aldrig varit särskilt stark.

I strålkastarljuset är J Mascis en mäktig syn. Hans uppenbarelse, med vitt långt hår, säckiga jeans och färgglada sneakers, framstår som en magisk hybrid mellan Gandalf och The Dude. Det går inte att släppa blicken från honom, där han står framför en vägg av Marshall-förstärkare och med femtusen gitarrpedaler och effekter på golvet framför sig. Utöver Mascis består Dinosaur Jr bara av en trummis och en bassist. Men tillsammans skapar de här tre gubbarna mer oljud än vad som borde vara lagligt. Hade det här varit hemma i Sverige hade det nog inte fått fortgå. Även med öronproppar gör det nästan ont i öronen. Benen vibrerar konstant av den extrema basen. Distorsionen är total. Sången går sällan att höra under allt oväsen. Ändå känns det som en rätt storslagen konsertupplevelse. Musiken svänger och låtarna från Farm funkar riktigt bra live. Särskilt Over It och I Don't Wanna Go There bränner till ordentligt. För att få en uppfattning om hur Dinosaur Jr låter live kan du föreställa dig låtarna på Farm uppskruvade till obehagligt hög ljudvolym (det här bandets förstärkare går till tolv) och med sinnessjukt mycket dissade gitarrer och oljud. Det här är inget som jag ens hade övervägt att gå och se på hemmaplan, och det är väldigt annorlunda jämfört med det mesta som jag brukar lyssna på i vanliga fall. Just därför var spelningen väldigt kul. Det känns märkligt att utnämna det här till läsårets största kulturupplevelse. Men så är det. Det ska bli spännande att se vad Kingston har att erbjuda härnäst.

A drifting life – Yoshihiro Tatsumi

Som svensk kan den japanska mangakulturen te sig både konstig och svårförståelig. Jag har alltid haft ett enormt intresse för serier, men när man växer upp i Sverige stöps man i en väldigt västerländsk serietradition. De serier som görs och läses här är på många sätt annorlunda än de japanska, både i teckningsstil och berättarteknik. Den manga som har nått Sverige och översatts till svenska de senaste tio åren har nästan uteslutande varit riktad till unga läsare. Det har varit rätt dåliga serier, med fåniga handlingar och massproducerade teckningar. Det är lätt att ha fördomar om manga och att istället för att utforska mangakulturen fortsätter man läsa sina amerikanska ”vuxenserier”, eller – som i de flesta fall – titta oförstående på töntarna som överhuvudtaget bryr sig om serietidningar. Att hitta de bra mangaserierna är väldigt svårt – på gränsen till omöjligt – om man inte är helt insnöad på området. En bra riktlinje är att den manga som dyker upp bland vuxenserierna på biblioteken håller en viss kvalitet. Annars hade den inte stått på samma hyllor som de konstnärligt avancerade alternativserier som ingen har lust att läsa, men som bibliotekarierna ändå känner sig tvungna att köpa in. De senaste kvällarna har jag tagit mig igenom en stor mangavolym som innehåller den överlägset bästa manga som jag har läst. A drifting life av Yoshihiro Tatsumi är manga som passar alla som vill läsa något bra, välskrivet och intressant. Samtidigt lär man sig mycket om mangan som kulturell företeelse och dess historia, och därmed också mycket av japans nutidshistoria. A drifting life är resultatet av ett långt liv där mangan alltid har varit den centrala drivkraften.

Jag hade läst serier av Yoshihiro Tatsumi tidigare, och insett varför han hyllas som en av de största mangaskaparna. Den bok med samlade serier som jag läste då heter The Push Man and other stories (finns mycket sannolikt på ditt lokala stadsbibliotek) och innehåller korta, väldigt deprimerande berättelser som skildrar olyckliga människor som gör sig ännu mer olyckliga. De serierna gav mig en känsla av obehag som inte var lätt att skaka av sig. Tatsumi är berömd för den här typen av serier, som han började göra på 60-talet, men han hade varit med och revolutionerat mangakulturen flera gånger innan dess också. A drifting life är Tatsumis självbiografi där läsaren får följa hur han – och mangan – växer upp. Det är en mäktig bok, som sträcker sig över 800 sidor och ska ha tagit över elva år att färdigställa. Tatsumi har valt att ändra namnen på några av karaktärerna, bland annat sig själv, men annars verkar det som att A drifting life håller sig väldigt nära verkligheten. Boken tar sin början 1945. Tatsumi är tio år gammal, Japan ger upp Andra världskriget och landet börjar sakta byggas upp igen. Tatsumi och hans allvarligt sjuke bror älskar manga. De spenderar all sin fritid med att läsa – och tänka på – manga. Snart har de börjat göra sina egna serier. På små vykort skickar de in serier till mangatidningar. Till en början går det trögt, men efter en period av ihärdigt serieskapande får de båda flyt. Deras serier börjar publiceras i flera tidningar och de fattiga pojkarna får pengar för sin manga. För Tatsumi kretsar allt kring serier. Till en början är de väldigt simpla, men han har höga krav på sig själv och utmanar ständigt sig själv att utvecklas och berätta mer avancerade berättelser. Tatsumi växer upp och blir alltmer framgångsrik. A drifting life skildrar hur han utvecklar sina serier samtidigt som syskonrivalitet och förlagsbråk stormar runt omkring honom. Har man det minsta intresse för serier är det väldigt fascinerande läsning.

A drifting life är utsökt komponerad. Det är lika mycket en uppväxtskildring av Tatsumi som av mangan. Läsaren får lära sig mycket om konstformen och dess historia. Det känns som att jag har fått en ökad förståelse för mangan och seriernas kulturella betydelse i Japan efter att ha läst den här boken. Samtidigt är A drifting life en fascinerande skildring av efterkrigstidens Japan. Tatsumi uppdaterar hela tiden läsaren med vad som hände i Japan under de år som boken utspelar sig. Han tar upp viktiga politiska och sociala händelser – och deras effekter – men också vilken populärkultur som präglade tiden. Tatsumi inspirerades mycket av västerländska filmer i sitt serieskapande och myntade begreppet ”gekiga” (”dramatiska bilder”) för att skilja på sina serier och den mer barnvänliga manga som dominerade marknaden. Ibland tar han upp små – och till synes meningslösa – händelser och företeelser, men de bidrar alla till en förstärkt inblick i tiden. Jag behöver knappast nämna att A drifting life är konstnärligt fulländad. Tatsumi är en mästare och det är sällan jag kommer över serier som är lika välkomponerade och välskrivna som A drifting life. Det känns lite som om Haruki Murakami hade skrivit Kavalier & Clays fantastiska äventyr men hoppat över de övernaturliga inslagen. Om du vill lära dig mer om manga och kulturens förgrundsgestalter är A drifting life det bästa som du kan läsa. Den har något som facklitteratur i ämnet aldrig kan få. Nämligen ett bultande hjärta.

Svenskt gånger sex

Det enda som kändes bra med att komma tillbaka till Kanada var all ny musik som hade släppts sedan jag åkte därifrån, och som jag nu hade tid att lyssna på. Nuförtiden är jag inne på svensk musik mer än någonsin tidigare. Dels för att Sverige plötsligt känns mycket roligare när man inte är där. Dels för att jag gör ett radioprogam på den lokala närradion (community radio låter oändligt mycket coolare) där jag spelar uteslutande svensk musik. Jag kallar programmet SWEPOP! och sänder 90 minuter varje vecka. Det tvingar mig att hålla mig uppdaterad med den svenska popscenen. Jag har alltid gillat svensk musik, men nu har det blivit alltmer uppenbart att vi faktiskt har en av världens bästa och mest spännande popscener. Det släpps förvånansvärt många bra skivor av svenska band och artister. De flesta av dessa kommer aldrig nå någon större publik. Här är sex svenska skivor som jag har lyssnat på – och gillat – den senaste veckan. Några av skivorna är inte helt nya, men har inte fått den publicitet de förtjänar. Det här är musik som förtjänar att lyssnas på.


Daniel Gilbert - New African Sports, Soul Café Club No 1
När jag tidigt i höstas fick ett mail om att Daniel “Hurricane” Gilbert snart skulle släppa sin första soloskiva blev jag glad. Hurricane har alltid verkat spännande och sympatisk. Om man blir tillägnad en låt som Hurricane Gilbert – som tillsammans med Clash-låten Stay Free är det finaste som någonsin har skrivits åt en vän – måste man vara en fantastisk person. Och Daniels gitarrspel är i många fall det som gör Håkans låtar fulländade. Det var mycket som talade för att hans solodebut skulle bli en storartad popskiva. Men efter första lyssningen kände jag nästan för att instämma i de ljumna recensionerna. Det var bara den utvecklade och översatta Håkan-låten Evert Taube med titeln Borderline som kändes oumbärlig. Men jag gav Daniel några chanser till. Det känns som att hela Popsverige och alla Håkanfans är skyldiga honom det. Och när man ger New African Sports, Soul Café Club No 1 några lyssningar börjar det sakta låta riktigt bra. Det är inte den perfekta popskiva som jag hade hoppats på, men helheten känns både gripande och ärlig. Jag ser fram emot att höra mer från Daniel. Han sjunger bra. Det skulle vara kul om han tog steget fullt ut och började sjunga på svenska. Och i höst kommer han återigen backa upp Håkan, när dennes nya album äntligen kommer.

Spotify

Hästpojken – Från där jag ropar
Jag gav aldrig Hästpojken en ärlig chans förra gången, för två år sedan, när deras debutalbum Caligula släpptes. Då tyckte jag bara att det lät skrikigt och krystat. Jag försöker ta igen den tid jag har missat med Hästpojken nu. För Från där jag ropar är nämligen ett helgjutet popalbum på svenska. Låtarna är välskrivna och behandlar de klassiskt vemodiga Göteborgstemana som jag älskar. Det är märkligt upplyftande att lyssna på hur män som för länge sedan passerat 30 skriker ut sin tonårsångest. Sången är – som sig bör – skev och okonstlad. Men jag tror att Hästpojken har potential att nå en större publik än de flesta band i samma skola. Arrangemangen är nämligen ovanligt storslagna och melodiösa, och refrängerna är smäktande vackra och catchiga. Jag tycker mig höra Fisherman’s Blues och de mest poppiga Cure-låtarna uppblandade med det fulaste som finns – schlager och dansband. Det märkliga är att det funkar. Och att det funkar så jävla bra. Från där jag ropar innehåller inga svaga låtar. Allt har fallit på plats. Martin Elisson träder fram som en riktig pophjälte, och Från där jag ropar kommer gå på högvarv hemma hos mig under hela våren.

Spotify

Hanna Hirsch – Tala svart
Tala svart släpptes för ett drygt år sedan. Jag hade missat Hanna Hirsch helt och hållet, och när jag för några veckor sedan såg dem i flera ”Årets bästa skivor”-listor var jag självklart tvungen att kolla upp dem. Hanna Hirsch är ett band som aldrig kommer kunna nå ut till en stor publik. De gör musik för en liten grupp människor. Den stora publiken varken kan eller vill förstå musik av den här typen. Men den lilla skara lyssnare som faktiskt lyssnar kommer älska Hanna Hirsch av hela sina hjärtan. Gruppens musik är en unik mix av punk och typisk svensk pop. Det är bara ett fåtal av låtarna som sträcker sig över två minuter. Det går snabbt och det låter både aggressivt och vackert. Låttexterna är nästan uteslutande kolsvarta. Det handlar om död, ångest och mörka känslor. Men det är inte musik som gör lyssnaren deprimerad. Snarare tvärtom. Hanna Hirsch gör musik som kan rädda liv. Och samtidigt lyckas de fånga mycket av dagens Sverige i sina texter. Tala svart är ett fynd, och jag tycker att alla borde lyssna. Jag är övertygad om att Hanna Hirsch är ett fantastiskt liveband och jag skulle ge mycket för chansen att få se dem live. Till dess skruvar jag upp volymen och lyssnar på Tala svart några gånger till.

Spotify

Skriet – Skriet
Jag lyssnade rätt mycket på Pascal för ett par år sedan. Deras musik sprängde gränser, lät desperat och ärlig och ibland sjöng Isak Sundström läskligt likt Olle Ljungström. Då var det länge sedan som Olle hade släppt något nytt, och att höra en liknande röst var väldigt upplyftande. Pascal gjorde inte några glada låtar, men jämfört med de låtar som Skriet samlat ihop på den självbetitlade debuten är allt extremt soligt och glatt. Tillsammans med Jacob Frössén – som förra året gjorde den suveräna dokumentären En film om Olle Ljungström (en märklig, men bra, gemensam nämnare) – gör herr Sundström fruktansvärt mörk och kylig musik. I höstas när jag för första gången försökte lyssna på Skriet kändes albumet lite för mörkt och jobbigt, men nu har det fått växa, och jag gillar vad jag hör. Det finns något stort i den avtrubbade sången och de smygande arrangemangen, som kan ta tid att förstå, men när man väl har fastnat finns det inte mycket annat att göra än att lyssna på albumet från början till slut, medan man stirrar upp i taket. För att citera Isak (den jävla galningen): ”Arkebusera mig/ Sug blodet ur mig/ Skär upp mig/ Begrav mig.”

Spotify

Dag för dag – Boo
Dag för dag är det amerikansk-svenska syskonparet Sarah och Jacob Snavely som med Boo gör sin debut på den svenska popscenen. Som jag har förstått det växte de upp i USA men har bott i Sverige sedan några år tillbaka. Det var i Sverige som de bildade bandet, och de senaste åren har de turnerat flitigt tillsammans med bland annat Lykke Li och Shout Out Louds. Tidigare i veckan fick jag ett mail om bandet med en länk där man kan lyssna på debuten. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare. Dag för dag är överraskande bra. Det är omöjligt att inte dra paralleller till White Stripes, men jag tycker Dag för dag låter mer intressanta än det som Jack White har skramlat ur sig de senaste åren. Duon gör stämningsfull psykadelisk musik som är otroligt skön att lyssna på. Och Sarah sjunger riktigt bra. Jag tycker deras sound påminner mycket om gruppen White Magic – som jag verkligen älskar – och jag skulle rekommendera Boo till alla som vill ha en skön skiva att slappa till. Boo släpps i februari, men fram till dess kan ni lyssna på Dag för dag på bandets hemsida.

Babian - Hälften dör av fetma
Om Bob Hund fortfarande lät bra och angelägna skulle de låta som Babian. Musiken som de spottar ur sig känns rolig, svängig och röjig. Samtidigt som den är tänkvärd. Sångerna framförs på bred skånska och det känns som att de kan göra låtar om precis vad som helst. Det är mindre än ett år sedan debuten Fullproppad, Listtoppad, Livrädd & Uppstoppad! (finns på Spotify) hade release, men nu är det alltså dags för ett nytt album. Uppföljaren har den småroligt provocerande titeln Hälften dör av fetma, och känns inte det minsta framstressad. Babian verkar vara ett band som jobbar i ett snabbt tempo. Alla låtar känns inte helgjutna, och jag tror att Babian gör sig bäst på scen, men Hälften dör av fetma är ändå värd att lyssna på. Mina favoritlåtar från den nya skivan är Oh la la la, Öppna ögonen och Skitungar. Hälften dör av fetma har release den 3e februari, men redan nu kan du lyssna på albumet i sin helhet på den här promosajten. Jag lyssnar hellre på Babian än Vampire Weekend alla veckans dagar. Det här bandet är på riktigt.

Daniel Day-Lewis sjunger

Daniel Day-Lewis är kung. Han är en Jack Nicholson och en kvalitetsstämpel. Jag har aldrig sett honom göra en dålig roll och hans prestation i There Will Be Blood måste vara 2000-talets tveklöst bästa rolltolkning. När han gör en roll går han in med all kraft. Han är inte någon skådespelare som går från film till film. Det verkar som att varje roll är viktig och betydelsefull för honom, och det är därför de blir så fantastiskt bra. Under 2000-talet har Daniel bara gjort ett fåtal filmer, så när det nu har kommit en ny film där han gör huvudrollen är jag förstås glad och upprymd. Filmen heter Nine och har oväntat fått nästan uteslutande usel kritik. Trots att Daniel Day-Lewis gör huvudrollen. Jag gick till biografen med ganska låga förväntningar på själva filmen, men väntade mig storslaget skådespel från Day-Lewis. Jag vet inte om det var därför att jag väntade mig en halvdan film som jag blev så positivt överraskad av Nine, eller om det är för att det faktiskt är en bra film. För jag tyckte faktiskt att Nine var både underhållande och fascinerande.

Nine bygger på en Broadwaymusikal med samma namn, som i sin tur är baserad på den inte helt okända filmen 8½ av Federico Fellini. 8½ är allmänt betraktad som ett mästerverk, och hyllas av alla som ”kan film”. Jag har haft filmen liggandes på min hårddisk i flera år, men har aldrig förmått mig att se den. Det kan vara så med klassiker ibland, det är mycket lättare att låta dem ligga än att ta dem till sig. Jag kan därför inte göra någon jämförelse mellan Nine och 8½. Men Nine har gjort mig sugen på att slutligen se 8½. Nine handlar om en hyllad italiensk filmregissör, spelad av Daniel Day-Lewis. Det är 60-tal och han börjar närma sig 50-årsåldern. Med åldern kommer också en livskris. Han ska skriva ett filmmanus till en film som ska spelas in mycket snart men får inte ner ett enda ord på papper. Istället plågas han av minnen av kvinnor som har betytt – och betyder – något i hans liv. Minnena iscensätts som musikalnummer – ofta mycket sexuella – med älskarinnor, hustrun och modern som centrum. Det är färgglatt och svängigt. Och oväntat bra.

Nine är regisserad av Rob Marshall, vars största bedrift är den suveräna musikalfilmen Chicago. Nine är inte riktigt lika bra, och inte lika lättillgänglig. Jag tror inte att de flesta kommer gilla Nine. Större delen av publiken kommer nog hata den. Det är en ovanlig musikal, och det känns lite skumt att filmen har gjorts överhuvudtaget. Storyn är inte särskilt spännande eller omfattande. Det går långsamt framåt och det händer inte mycket. Det dröjer inte många minuter mellan de sexuellt utmanande musikalnumren, där sångerna inte känns speciellt minnesvärda eller trallvänliga. Men jag tycker att Rob Marshall har gjort ett bra jobb. Nine är otroligt snyggt iscensatt. Vinklar, färger, kostymer, kameraåkningar och miljöer känns alla mycket smakfulla och det är skönt att bara luta sig tillbaka och förföras. Kvinnorna i regissörens liv spelas av storheter som Penélope Cruz, Marion Cotillard, Nicole Kidman, Judi Dench och Sophia Loren. De är bra och övertygande allihop. Men framförallt är det Daniel Day-Lewis film. Han överskuggar alla andra. Det finns en intensitet i hans skådespel, och som vanligt märks det att han har levt sig in i rollen totalt. Det känns inte konstigt när han pratar engelska med italiensk brytning eller när han sjunger. Hans sånger låter oväntat bra och slagkraftiga. För oss som älskar Daniel Day-Lewis är Nine en högtidsstund.

The Glass Room – Simon Mawer

Jag försöker undvika att köpa böcker. De väger för mycket och jag kommer behöva lämna kvar många av dem när jag åker hem till Sverige. Det är en stor omställning för mig. De senaste åren har böcker blivit så pass billiga att jag har vant mig vid att kunna köpa alla böcker som jag vill läsa men inte kan hitta på biblioteket. Min ”önskelista” på Adlibris innehåller nära hundra titlar efter dryga fyra månader utomlands. Men ibland läser man om en bok som man omöjligt kan vänta på att få läsa. Simon Mawers The Glass Room är en sådan bok. Det är en skildring av tiden före, under och efter Andra världskriget. Jag känner ingen som är helt och hållet trött på böcker och filmer om den perioden, och det här är den bästa WW2-skildringen som jag har läst på flera år. Dessutom utspelar sig The Glass Room i Tjeckien, vars roll i kriget jag inte visste något om innan jag hade läst boken. Det är en intressant och tänkvärd bok, men framförallt är den skriven med ett rörande vackert språk. Utan att det händer särskilt mycket var jag nära tårar flera gånger under läsandet. The Glass Room är alltså en bok som berör, med väldigt enkla – men stilsäkra – medel.

På deras smekmånad möter Viktor och Liesel Landauer den fascinerande och framgångsrika arkitekten Rainer von Abt. Det är 1929 och det rika paret har ett lovande liv framför sig. Ingen vet vad som kommer hända några år senare – hur skulle de kunna veta? Rainer von Abt gör ett undantag för paret Landaur och ritar ett hus åt dem. Det tar flera år innan huset blir till verklighet, men när det väl står där, på toppen av en kulle, finns det inte någon tvekan om att det är arkitektens bästa verk. Huset drar åt sig mycket uppmärksamhet, och framförallt det centrala ”glasrummet”, med stora glasfönster och en onyxvägg, fascinerar alla som besöker det. Paret Landauer har snart fått två barn och deras optimism inför framtiden är stor. Men de är ändå inte helt lyckliga, och söker sig ibland bort från varandra. Viktor förälskar sig i en prostituerad, och Liesel har en märklig relation till sin närmsta väninna. Hotet från Tyskland växer sig allt starkare, och det som först verkade vara något upprörande fånigt men övergående visar sig vara väldigt otäckt och verkligt. Viktor är jude och paret tvingas fly från Tjeckien. Det är här som läsaren inser att den centrala karaktären i romanen är vare sig Viktor eller Liesel Landauer utan snarare deras hus. Det är huset och vad som händer med huset som är det boken kretsar kring. Paret Landauer lämnas inte helt åt sina öden, men Simon Mawer fokuserar istället på vad som händer i huset. Under Andra världskriget blir huset ett forskningscenter för tyskarna där de utför sina berömda studier för att särskilja de olika rasernas särdrag. Efter kriget blir huset ett rehabiliteringscenter för skadade barn. Människorna som arbetar och lever i glasrummet är alla intressanta, och deras historier är väldigt gripande.

Att göra en plats – och inte en person – till romanens centrum är ett intressant grepp och Simon Mawer gör ett fantastiskt jobb från den utgångspunkten. Ibland rör sig handlingen framåt i ett sakta tempo, men det slutar aldrig att kännas angeläget eller spännande. Människorna som Mawer skildrar känns alla verkliga och deras öden fascinerar och berör. The Glass Room är en enormt välskriven bok och Mawer formulerar sig på ett väldigt exakt och vackert sätt. Inga ord känns överflödiga och flytet är konstant. Samtidigt som boken skildrar ett antal intressanta människoöden känns den också väldigt lärorik. Man får upp ögonen för Tjeckien, och från att nästan ha varit rädd för att åka dit är jag plötsligt väldigt sugen på att resa dit någon gång. Det verkar vara ett vackert och fascinerande land. Precis som The Glass Room är en vacker och fascinerande roman.

Finpop i New Orleans

Sedan jag var femton år hade jag alltid velat åka till New Orleans. Det fanns ingen stad som jag hellre villa åka till. Anledningen till att jag blev kär i New Orleans var hur staden skildrades i populärkulturen. Det verkade som att New Orleans var en fristad för allt som var bra och vackert. Framförallt var det boken Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole som fick mitt hjärta att slå för staden. Det är en otroligt rolig och fascinerande roman och New Orleans har en mycket central roll. Andra bidragande faktorer till min kärlek för staden var X-Men-karaktären Gambit som var cajun och coolast i världen och den fantastiska samlingen New Orleans Funk som jag hittade på Norrköpings stadsbibliotek. Jag började läsa på om staden och Louisiana och ju mer jag lärde mig desto mer ville jag åka dit. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att åka, men när jullovet närmade sig bestämde jag mig för att det var dags. Mississippi kunde inte vänta längre och Kingston i Ontario är trots allt mycket närmre New Orleans än Norrköping. Jag åkte själv, utan några direkta planer. Jag hade en rätt klar bild av hur jag ville att New Orleans skulle se ut och vara. Till min stora lycka är New Orleans precis som jag hade förväntat mig. Det är första gången i mitt liv som något lever upp till fantasierna.

New Orleans och södra Louisiana är precis som du tror och vill att det ska vara. Allt är förförande vackert och grönt och staden är omgiven av träsk. Hela staden och dess befolkning känns enormt tillbakalutad. Det finns jazzklubbar nästan överallt, maten är god och man blir obotligt förälskad. New Orleans är fantastiskt. Förutom det vackra finns också mycket fult och tragiskt, men de bitarna är också vackra på sina egna sätt. New Orleans är lika fattigt och segregerat och våldsamt som du förväntar dig. Polisen går inte att lita på och delar av staden har återhämtat sig väldigt dåligt efter Katrina. Jag spenderade dryga två veckor i New Orleans och har sett större delen av staden. Jag har sett både det fula och det vackra, men jag älskar allt lika mycket.

Trots att Dumskallarnas sammansvärjning utspelar sig i början av 60-talet fungerar den fortfarande som en extremt träffsäker skildring av New Orleans. Under mina veckor där har jag träffat många underliga – och fantastiska – människor. Genom den enastående internetcommunityn CoachSurfing hittade jag en kille som lät mig bo hos honom i två veckor. Han är otroligt generös och sympatisk, och vi kom ganska nära varandra. Genom honom fick jag se mycket av New Orleans som jag förmodligen hade missat annars. Jag har umgåtts mycket med ”locals” och har fått se och uppleva mycket galet. Killen jag bodde hos är gay och introducerade mig till stadens bögkultur (som också skildras i Dumskallarnas sammansvärjning). Jag som aldrig hade varit på en gayklubb tidigare fascineras av den vulgära öppenheten och fick bevittna saker som inte ens nämndes i Queer As Folk. Förutom gayklubbar blev det mycket jazzklubbar. Jag är ingen större jazzentusiast men i New Orleans är det jazz som gäller framför allt annat. Och att höra bra jazz på rätt plats är faktiskt väldigt häftigt. En stor del av publiken är unga hipsters som flytt New York och andra amerikanska storstäder för något äkta och jordnära.

Jag åt julmiddag med en Vietnamveteran som spenderat sju år i Danmark, en tyska som kommit till New Orleans för att skriva sin doktorsavhandling om voodoodrottningen Marie Laveau (som ligger begravd på en otäck kyrkogård ett stenkast från där jag bodde) men stannat och gift sig med voodoodoktor, en bögporrstjärna med ett skrattretande fånigt ”artistnamn” och några andra lika intressanta människor. Jag firade tolvslaget på Nyårsafton i en skitdyr lägenhet – en av de första lägenheterna som någonsin byggdes i USA – några meter från Mississippi. Jag har besökt obehagliga kyrkogårdar, hängt i Central City (Triangle of Death) där Lil Wayne växte upp, ätit alligator, sett Dr John uppträda på hemmaplan, vandrat genom ett öde Irish Channel vid midnatt, sett solen gå ner över Mississippi och fått uppleva hur det känns när drömmar bli uppfyllda. Att resa själv var oväntat smärtfritt och gav mig en frihet som jag aldrig hade fått om jag hade åkt tillsammans med någon annan. Jag kommer aldrig glömma New Orleans och förhoppningsvis får jag möjlighet att återvända någon gång i framtiden.