Believe the hype

Jag är inte en av dem som lyssnar på RIX FM och samlar på Beck-filmer och alltid tycker att ”kritiker har fel” och att ”alla bra filmer och skivor får usla betyg” och ”det är bara Håkan Hellström och annan skit som får bra kritik”. Men jag är medveten om att det är så många – sannolikt de flesta – känner. Ibland har jag svårt att tolerera det. Med några undantag litar jag helt på kritiker (om de inte ger en Morrissey-skiva halvdan kritik, för Morrissey och dåligt går inte ihop). Jag har växt upp med många kritiker och när man har följt en kritiker under flera år och läser en positiv recension vet man att man har något bra och trevligt att se fram emot. Kritikernas jobb är att guida oss i den djungel som populärkultur faktiskt är. Man kan välja att inte lita på dem, men då blir det svårt. Det är klart att man blir besviken ibland, men jag måste ändå säga att jag tycker att de flesta kritiker som jag ”följer” gör ett bra jobb. De underlättar musiklyssnandet och filmtittandet. Samtidigt har de en enorm makt över mig – vilket givetvis inte enbart är positivt. Den här veckan har jag – efter att ha läst några överväldigande positiva recensioner – lyssnat på tre skivor. Om och om igen. Och de är lika bra som det intryck man får av att läsa recensionerna. Det är tre skivor som domineras av kvinnor som sjunger fantastiskt bra. Skivorna har släppts i rätt tid. Det är musik som kan ta dig igenom vintern och få dig att se framåt. Musik som får dig att våga drömma.

Beach House – Teen Dream
Jag vet inte riktigt hur jag framstår för de som läser den här bloggen. Kanske som en tönt, men i sådana fall som en entusiastisk sådan. Varje vecka lyfter jag fram nya filmer, skivor och böcker. Det mesta jag skriver är euforiska hyllningar. Enligt min farsa verkar det som att jag tycker att det senaste är ”världens bästa”. Det stämmer nog till viss del. Januari går mot sitt oundvikliga slut men redan har det släppts en hel rad älskvärda skivor. Ingen av dem har dock varit lika fulländad som Beach House’s Teen Dream. Det är en helt fantastisk skiva som bygger på det klassiska receptet storslagna melodier och arrangemang tillsammans med fina låttexter och mäktig sång. Jag älskar verkligen Teen Dream. Det är årets Veckatimest men helt utan pretentioner. Två personer har helt enkelt gått ihop och gjort en fulländad popskiva utifrån popmusikens enklaste beståndsdelar. Det låter så enkelt, självklart och perfekt. Den här vintern sjunger ingen vackrare än Victoria Legrand och jag skruver upp volymen och lyssnar på den drömska Lover of Mine en gång till. Det här är musik med förmågan att smälta snö, och den kommer hålla ända fram till sommaren. Alla som vågar öppna öronen kommer förälska sig i Beach House.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

Charlotte Gainsbourg – IRM
Jag har inte riktigt vågat se Antichrist än. Någon dag ska jag se den, men det finns saker som tar emot med den filmen. Enbart blotta tanken på några av scenerna som ska förekomma får mig att bli rädd. Och då är jag inte en särskilt lättskrämd person. En av få anledningar till att jag ändå vill se den är att Charlotte Gainsbourg är med. Jag gillar henne. Kombinationen häftig bakgrund och unikt utseende fascinerar, antar jag. Konstigt nog hade jag inte tagit mig för att lyssna på hennes musik. Kanske för att jag mest trodde att hon var looks. Men när hennes nya album IRM hade svensk release tidigare i veckan och drog hem flera positiva recensioner kände jag mig sugen på att lyssna. Och jag är överraskad på flera sätt. Först och främst för att Charlotte sjunger så bra som hon faktiskt gör. Hennes röst griper tag och släpper aldrig riktigt taget. Den är intressant och kraftfull men samtidigt lite instabil. Beck har producerat, och inspirationskällor har tydligen varit filmandet av Antichrist och den hjärnskada som Charlotte fick efter en misslyckad åktur med vattenskidor (!) för några år sedan. Den där Beck är ju som bekant en kul kille och han får Charlotte att visa upp sig från sina bästa sidor. Låtarna på IRM spänner nästan över ett lika brett spektra som de på Clash-skivan Sandinista!. Charlotte sjunger omväxlande på engelska och franska (jag fattar ingenting, men det låter vackert) och ibland är musiken rå och elektronisk, ibland flummig och drömsk och ibland bluesig. Det är en fascinerande blandning av stilar och ljud, och det som gör albumet så bra är att det känns som att allt har en självklar plats där. Det blir aldrig för mycket eller splittrat. Snarare känns det kul, uppfriskande och intressant. Och Charlotte Gainsbourg gör ett väldigt starkt intryck.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet

First Aid Kit – The Big Black and Blue
Hypen hade pågått ett tag. Men det var mest en massa snack om hur unga Klara och Johanna Söderberg var. Och när det främst är den unga åldern som det talas om brukar det finnas skäl till att vara misstänksam. Att ens nämna att de två systrarna går på gymnasiet är som att säga ”de är ju bra…för att vara så unga”. Ungefär som att det är imponerande att de kan spela gitarr och skriva låtar på engelska – helt själva. Men nu är det så att First Aid Kit är helt sinnessjukt bra. När jag började lyssna på The Big Black and Blue blev jag fullständigt knockad. Det finns inget som känns fel på den här skivan. Systrarna Söderberg har fått allting att stämma. Låttexterna är välskrivna och intressanta, melodierna nästlar sig fast i minnet och de sjunger otroligt fint och stämningsfullt. Det finns låtar på The Big Black and Blue – framförallt Hard Believer, Winter Is All Over You och Heavy Storm – som kommer leva vidare för alltid. Det är förmodligen det bästa renodlade singer-songwriter-albumet som har släppts i Sverige på många, många år. Ett album som kommer älskas och kramas sönder. Som kommer gillas av dig, din palestinasjalinsvepta lillasyster, din halvflummiga mormor och dina föräldrar. De här två tjejerna slår undan fötterna på allt som Marit Bergman, Anna Ternheim och Annika Norlin någonsin har gjort. När det gäller kvinnliga svenska artister som sjunger på engelska blir det inte bättre. First Aid Kit kan bli för 10-talet vad The Knife var för 00-talet. Det här är bara början.

Spotify, DN, SvD, Aftonbladet