TV-spänning

När man är nedtryckt av arbete och skola får man försöka hitta vardagliga saker runt omkring sig att glädjas åt. Man börjar se fram emot konstiga saker. En del tycker säkert att det är tragiskt, men mycket av mitt liv kretsar kring populärkultur. Det är de saker som jag skriver om på den här bloggen som gör mig glad, och som får tillvaron att te sig lite ljusare. Ibland är det en Håkan Hellström-låt som gör skillnaden mellan en bra och dålig dag. De senaste veckorna har varit ganska tuffa skolmässigt. Jag famlar i mörkret och sliter som ett djur utan tydliga resultat. Veckans höjdpunkter är onsdagens skivrecensioner i DN och några TV-serier. Det är framförallt två TV-serier som förgyller mitt liv för tillfället - två otroligt spännande serier som får mig att se fram emot nya avsnitt. Damages och LOST är tillbaka med nya säsonger, och vad som försiggår i de serierna gör det svårt att sitta still framför skärmen. Pulsen ökar stadigt för varje avsnitt och livet känns lite enklare.

Damages är en invecklad thrillerserie som kretsar kring den beräknande och osympatiska stjärnadvokaten Patty Hewes och hennes komplicerade fall i New York. Det är en snyggt komponerad serie som alltid imponerar med genomtänkta storys och skickligt genomförda tidshopp. Skådespelarna är ruggigt välcastade och gör ett mycket bra jobb, och de får de flesta andra TV-skådisar att te sig som Hannah Montana. Särskilt Glenn Close, i rollen som Patty Hewes, får serien att höja sig över de flesta konkurrenterna. Trots alla intriger och nät av lögner och brott är det människorna och deras relationer som alltid står i centrum i Damages, och det gör serien oerhört intressant. Man bryr sig faktiskt om karaktärerna och vill veta hur det ska gå för dem. Den andra säsongen av Damages blev aldrig lika hyllad och omfamnad som den första – även om jag älskade den – och jag har inte sett några skriverier på svenska bloggar om den tredje säsongen. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg mycket av det som hände under den andra säsongen. Det hände så mycket hela tiden att allt har flutit ihop till ett raserat spindelnät av gripande TV-spänning. Den tredje säsongen känns nästan fristående från den föregående. Det enda man behöver veta är att relationen mellan Patty Hewes och Ellen Parson (spelad av den lysande Rose Byrne) är kärv. Det är visserligen inte så konstigt - Patty har förstört stora delar av Ellens liv. Med den vetskapen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Fyra avsnitt har visats hittills och det börjar bli väldigt spännande vid det här laget. Den här gången kretsar det återigen kring en rik och osympatisk gubbe som har lurat en massa människor på stora summor pengar. Men den här gången verkar det handla mer om familjen än tidigare. Alla centrala karaktärer har olika familjeproblem och det driver dem till mer eller mindra dumma val. Samtidigt som den spännande storyn fortlöper i ”nutid” får vi ibland korta glimtar av vad som kommer hända sex månader senare, vilket skvallrar om att det kommer bli ännu mer spännande. Den här våren kommer bli lätt att uthärda så länge som Damages fortsätter att vara så här bra.

Damages i all ära, men årets största TV-händelse är utan tvekan att den sjätte och avslutande säsongen av LOST har börjat visas. Det är dryga fem år sedan jag började titta på LOST och jag var fast redan efter första avsnittet. Det har varit fem märkliga, spännande och minnesvärda år. Ibland kändes det som att ingen verkade veta var serien var på väg. Allt tedde sig kaotiskt och en ganska svag tredje säsong fick många att ge upp hoppet. Jag har alltid brytt mig för mycket om karaktärerna för att någonsin överväga att sluta titta på LOST. Och förra året, i den femte säsongen, fick alla som hade investerat tid och kärlek i serien utbetalning. Pusselbitarna började falla på plats, karaktärernas relationer djupnade och man kunde ana ett slut. Den femte säsongen av LOST fick mig att sitta gapande framför TVn varje vecka. Jag skrev flera hyllningar av serien här på Finpop. Jag älskade serien av hela mitt hjärta. Och det är en kärlek som håller i sig. Den femte säsongen slutade på ett dramatiskt sätt. Flera frågor fick svar, men samtidigt uppstod många nya frågor och mysterier. Den sjätte säsongen tar vid precis där den femte slutade. Slutet är inte långt borta och för varje avsnitt som går känns svaren och upplösningen allt närmre. Samtidigt som varje avsnitt är späckat med viktiga händelser är tempot nedskruvat. Vi närmar oss slutet i ett sansat, reflekterande och lugnt tempo. Samtidigt som det händer en massa spännande grejer på ön får vi se vad som händer i någon slags alternativ verklighet, och det hela är väldigt fascinerande. Jag kommer återkomma till LOST – jag kan inte hylla den här serien för många gånger – när det sista avsnittet har visats. Även om jag kan känna hur slutet är nära, har jag ingen aning om hur det faktiska slutet kommer att uppenbara sig. Manusförfattarna har haft en tydlig plan med hela serien och jag är övertygad om att slutet kommer knocka oss alla. Den stora frågan är hur jag kommer klara mig utan ön?


Om några timmar lämnar jag Kingston, Ontario och ger mig ut på en resa som jag egentligen inte vet så mycket om. Mer än att den kommer gå i popkulturens tecken. Jag är tillbaka om en dryg vecka med en rapport om vad jag har gjort och sett.