Big Machine – Victor Lavalle

Inte för att skryta, men jag har alltid läst mer än mina jämnåriga vänner. Det går säkert hand i hand med att jag har tillbringat mer tid ensam än de flesta av dem. När jag berättar om de böcker som jag läser brukar jag ofta få frågan ”var hittar du alla konstiga böcker egentligen?”. De böcker jag läser kanske ter sig lite konstigare än de flesta deckare och chiclitromaner, men egentligen är de inte särskilt märkliga eller svåra. Jag kan dock hålla med om att det kan vara lite problematiskt att hitta bra böcker. Till skillnad från film och musik som man exponeras för dagligen – vare sig man vill eller inte – är det inte ofta som man får höra talas om läsvärda böcker. De böcker som får mycket utrymme i media är - undantaget vinnare av Augustpriset, Nobelpriset och liknande – de som säljer och de är i regel otroligt dåliga. Vad jag går på när jag letar efter böcker är först och främst positiva recensioner. Andra faktorer som spelar in är hur omslaget ser ut och bokens längd (det händer att jag undviker tjocka böcker). Om det inte rör sig om en författare som jag har läst tidigare letar jag efter jämförelser med kända författare eller böcker. I fallet Big Machine fanns det flera faktorer som signalerade ”givet köp”. När jag först hörde talas om boken jämfördes den med Dumskallarnas sammansvärjning. Den andra recensionen jag läste kallade Big Machine för "en Da Vinci-koden för fans av Haruki Murakami och Chapelle’s Show”. Storyn om en gammal knarkare som råkade ut för mystiska händelser lät sjukt intressant. Författarens namn, Victor Lavalle, klingade väldigt fint och omslaget var snyggt formgivet. Helt i linje med förväntningarna är Big Machine en läsvärd bok. Den är rolig, spännande, välskriven och ganska rörande.

Big Machine börjar skitbra. Jag skulle nog säga att det första kapitlet är det bästa. Ricky Rice, en gammal heroinmissbrukare som ständigt byter stad och försöker hålla sig borta från knarket, jobbar som städare på en busstation i Utica (som passande beskrivs som en ”Second Chance City” på Wikpedia). Livet utan heroin är dock ganska tråkigt och i jobbet som städare ställs han inför det ena konstiga scenariot efter det andra. Vad i helvete tänker folk på när de besudlar allmänna toaletter? Vad är det som är kicken? En dag får Ricky ett brev som får honom på andra tankar. Brevet innehåller en lapp med orden ”You made a promise in Cedar Rapids in 2002. Time to honor it.” och en enkelbiljett till en småstad i Vermont. Inget mer. Förbryllad och med en känsla av att han inte har mycket att förlora sätter sig Ricky på bussen. Han hamnar på ett konstigt ställe. En grupp svarta människor, alla med bakgrunder som missbrukare eller kriminella, har samlats ihop för att utföra ett jobb. Till en början är de inte helt säkra på vad som förväntas av dem. De första veckorna händer ingenting. Sedan blir deras roll uppenbar. De har samlats där för att ”lyssna efter röster”. Efter den uppenbarelsen utvecklar sig Big Machine till den märkligaste och mest underhållande sci-fi-berättelse som jag har läst sedan Liftarens guide till galaxen (utan att ha något direkt gemensamt med den boken). Victor Lavalle har inte slösat med klassiska sci-fi-teman, men först och främst är Big Machine en berättelse om en gammal missbrukare som försöker göra upp med sig själv och försöker hitta ett sätt att leva. Tillsammans med en kvinnlig medarbetare åker Ricky till Kalifornien på ett underligt uppdrag. Stora delar av boken består av tillbakablickar till Rickys barndom och liv som missbrukare. Han växte upp i en religiös sekt i New York och barndomen var väldigt annorlunda och blodig. Heroinet skildras inte på ett särskilt otäckt sätt, och Ricky fungerar oväntat bra med tanke på hans bakgrund. I efterordet verkar det som att författaren delvis delar bakgrund med sin huvudperson, även om han med största sannolikhet har levt ett mindre extremt liv än Ricky. Styrkan i Big Machine ligger i språket. Victor Lavalle skriver väldigt bra, och emellanåt är han grymt rolig. Mitt enda problem med boken är att det ibland är lite svårt att känna sympati med karaktärerna, och boken är inte tillräckligt stark för att klara av den balansgången. Det är alltid lättare att gilla en bok där man kan relatera till och känna för personerna som skildras. Big Machine är också en bok som blir sämre alltmer man läser. Den börjar otroligt starkt med ett vasst språk och en intressant story som ebbar ut till något ganska oengagerande de sista 50 sidorna. Sammantaget är det dock en väldigt trevlig läsupplevelse och letar du efter något kul och annorlunda att läsa är Big Machine bland det bästa du kan hitta den här våren.