lördag 6 mars 2010

De tio bästa Eldkvarn-låtarna


Jag har skrivit om Eldkvarn på Finpop flera gånger tidigare. Det är rätt uppenbart att jag gillar dem och att de har betytt mycket för mig och min musiksmak. Under hela min uppväxt var de en naturlig del av mitt liv. Det kändes som att de släppte nya skivor hela tiden, och mina föräldrar spelade deras musik oavbrutet. Varje gång jag och min mamma cyklade ner på stan gick vi till Vaxkupan, som numer är den enda skivaffären i Norrköping, för att leta efter Elisabeth – den första Eldkvarn-skivan som gavs ut när de fortfarande kallade sig Piska mig hårt. Det skulle dröja över tio år innan hon fick tag i ett exemplar. Mina föräldrar verkade känna en stor stolthet över att Eldkvarn kom från Norrköping och varje gång de kom till stan gick dem och såg bandet. När jag var liten reflekterade jag aldrig över Eldkvarn och deras musik. Den fanns alltid där och när mitt musikintresse började blomma upp letade jag mig åt andra håll. Det finns inga barn som vill dela musiksmak med sina föräldrar. Men till slut hamnade jag där ändå. Världens bästa musik gjordes av mina föräldrars generation, och det går inte att förbise. Letar man efter svenska motsvarigheter till Springsteen, Dylan och new wave-hjältarna hamnar man förr eller senare hos Eldkvarn. Efter att jag hade flyttat hemifrån och fylldes av hemlängtan till Norrköping började Eldkvarn fylla en allt viktigare funktion i mitt liv. Jag började självmant lyssna på deras skivor, särskilt de tidiga albumen, och tog in texterna och musiken på ett annat sätt än tidigare. Jag insåg hur bra Eldkvarn faktiskt är, och de senaste åren har jag lyssnat på dem ofta och regelbundet. Nu har jag varit borta hemifrån i över ett halvår och Eldkvarn känns bara bättre och bättre. De har en imponerande albumkatalog bakom sig och även om inte allt är helt lysande finns det otroligt mycket guld att hitta där. Den här texten är skriven för dig som aldrig har hört talas om Eldkvarn och vill ha en inblick i ett av Sveriges bästa rockband, eller för dig som vill höra mer än Pojkar, pojkar, pojkar. Eller för dig som älskat dem sedan dag ett.

Det är märkligt, men väldigt skönt och lättande, att Eldkvarn inte har blivit omfamnade av alla hipsters i plastglasögon och upprullade chinos. Kanske är deras musik för skitig och äkta för att de ska kunna ta den till sig? Det krävs en kille som Håkan Hellström för att förstå storheten i Sveriges ädlaste rockband. Deras musik är gripande och rörande. Det är intressant att se hur Plura och de andra har åldrats och förändrats. De unga, festglada männen har växt upp och blivit melankoliska (men fortfarande ganska festglada) gubbar. Men musiken har aldrig tappat fokus eller känts oangelägen. Ju mer jag lyssnar desto mer övertygad blir jag om att Eldkvarn är bland det största som vi någonsin kommer få uppleva i Popsverige. Eldkvarns musik kommer aldrig att glömmas bort, det är rockmusik i sin renaste form och de saker som de sjunger om är sådana som vi alla måste uppleva, förr eller senare. Det här är mina tio favoritlåtar med Eldkvarn. Jag har väntat med att publicera den här bloggen, och låtvalen har tänkts igenom flera gånger. Det var svårt att välja och ranka, men jag är rätt nöjd med resultatet. Listan består av tio låtar att älska, leva och växa med. Det är svensk rock i sin finaste form, med en touch av Norrköping och romantik. Hela listan går att lyssna på med Spotify.

1. Alice
Alice är det självklara mästerverket. Det är låten där allt faller på plats. Där melodin och texten jobbar i perfekt harmoni. En låt där allt som är viktigt i livet tas upp. Kärleken, minnena av barndomen i Norrköping och uppväxten behandlas på ett sätt som alltid känns drabbande och träffande. Alice är en låt som får en att lägga ifrån sig allt annat och bara lyssna och känna. Hur många gånger man än har hört den. Det är nio minuter popperfektion och det finns få rocklåtar på svenska som kan jämföras med den här. Eldkvarn har haft många toppar (och några dalar) genom åren, men de har aldrig varit bättre än på Alice. ”Och det är konstigt att jag aldrig har sett på det här sättet förut så jag fortsätter väl ett tag till, innan eller utanför lagen”.

2. Gatan fram

När jag började lyssna på Eldkvarn självmant var det albumet Pojkar, pojkar, pojkar som jag gillade mest. Albumet gavs ut 1979 och Plura och de andra hade inspirerats av brittiska new wave-musiker som Elvis Costollo, Graham Parker och Joe Jackson vilket hörs väldigt tydligt. Pojkar, pojkar, pojkar är en skiva som innehåller flera odödliga låtar. Men där finns också några smått pinsamma spår som jag brukar hoppa över. På sätt och vis är de roliga, men de drar ner helhetsintrycket av albumet. Den allra bästa låten är den avslutande Gatan fram, som är bland det mäktigaste som någonsin har skrivits på svenska. Idag ser de flesta unga människor Eldkvarn som ett band av småfeta gubbar som spelar förlegad gubbrock men när man hör den här låten förstår man varför de nämndes i samma andetag som Ebba Grön i skarven mellan 70- och 80-talet. Plura är inte, och kommer aldrig bli, någon Thåström, men likheterna är fler än vad många kanske vill erkänna. Gatan fram är en otroligt vacker låt som låter precis som man förväntar sig att en ung man ska låta om man låter honom sjunga rätt ur sitt hjärta. På flera sätt är det en av de mest ärliga och unga låtar som jag har hört på det svenska språket. Gitarren som river i bakgrunden och de poetiska orden fungerar perfekt tillsammans. Jag kan lyssna på Gatan fram hur många gånger som helst och kan texten utantill sedan flera år tillbaka. På Håkan Hellströms oumbärliga Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått kan man höra en fantastisk liveversion av Gatan fram när Håkan sjunger tillsammans med Plura. Ren magi. ”Förälskelser är lätta att glömma, för en del är dom ett levebröd”.

3. Landsortsgrabb

”Det här är min kärlekssång, det här är min stund på jorden, ingenting du sett på film nån gång, ingenting ur litteraturhistorien.” Det är så den börjar. Landsortsgrabb. Och sen fortsätter det. Texten är så otroligt stark att jag lugnt hade kunnat tatuera in den på ryggtavlan och aldrig ångra mig. Jag betraktade aldrig Norrköping som en landsort när jag växte upp. För mig var det Staden. Plura är ofta som bäst när han är tillbakablickande. Ungdomen kanske inte kändes så kul då, när man var där. Men i backspegeln är det de fina minnena som tar över, och allt ter sig vackert och underbart. Det kanske var den lyckliga tiden, men samtidigt var det aldrig slutet på historien. Och är det här vad som menas med att vara en landsortsgrabb är jag väldigt stolt över att vara en sådan.

4. Kärlekens tunga

Enligt mina föräldrar var Kärlekens tunga den första låten som jag verkligen gillade. Jag var ett år gammal när Kungarna från Brodway släpptes och jag hade ännu inte hunnit bilda mig någon uppfattning om musik och pop. Men jag gillade tydligen Kärlekens tunga. Det finns inget filmbevis men mina föräldrar svär på att jag började ”dansa” och släppa loss varje gång jag hörde just den låten. Det var den enda låten som fick mig att reagera på det sättet. Jag har uppenbarligen musiken i blodet, och jag dansar fortfarande varje gång jag hör Kärlekens tunga. Även de dagar då jag försöker gå som en man nerför hjärtats ensamma gata. Kärlekens tunga är en perfekt låt på alla tänkbara sätt. Plura sjunger som om han verkligen menar varje ord och jag kan tänka på få kärlekslåtar som känns lika uppriktiga. Tala till mig.

5. Kungarna från Broadway

” Allt började för länge sen runt fabrikerna i Norrköping”. Kungarna från Broadway är ännu en av de låtar där Plura ser tillbaka på ungdomsåren i Norrköping och romantiserar den tiden. Han får Norrköping och Bråddgatan att verka som paradiset. Men i den här låten minns han inte bara, han återvänder också och ser att saker har förändrats. På det sättet är det en lite melankolisk låt. Jag tycker att man kan höra lite av vad som skulle komma senare i den här låten, och därför kan man säga att man kan ana en ny rikting i Pluras texter i och med Kungarna från Broadway. Men mest av allt är det en vacker ungdomsskildring som alltid gör mig på gott humör. Refrängen är perfekt poplyrik och jag tror inte någon svensk har varit närmre att göra en fulländad Springsteen-låt på svenska. ”Du stal gitarrerna…”

6. 27

Limbo från 1999 är Eldkvarns bästa album. Man kan se skivan som en svensk version av Bob Dylans mästerverk Time Out of Mind, men den är mycket mer än så. Tillsammans med Thåströms Skebokvarnsv. 209 – en skiva som Limbo har många gemensamma beröringspunkter med – är den det bästa som har släppts på svenska i genren ”gubbar ser tillbaka på tiden som var”. För ett år sedan skrev jag en halvdeppig hyllning av Limbo, där jag såg tillbaka på de tio åren som gått sedan skivan släppts. Den bästa låten på albumet är den avslutande 27. Det är en tio minuter lång uppgörelse med det förflutna. Pluras mörka nostalgi har aldrig gjort sig bättre och jag blir alltid lika tagen av låten. 27 kan betraktas som en utvecklad Kungarna från Broadway, fast skriven tio år senare med mera insikt och en dystrare syn på livet. Limbo är ett album som jag lyssnar på nästan varje vecka, när jag tar mina söndagspromenader utmed Lake Ontario. Om några månader är jag tillbaka i Norrköping igen.

7. 3:ans spårvagn genom ljuva livet

3:ans spårvagn genom ljuva livet är den enda riktiga uppåtlåten som får vara med på den här listan. Den är glad, trevlig och fin – och det är också så man känner sig efter ha lyssnat på den. Låten innehåller ännu fler tillbakablickar på ungdomen. I Norrköping åker man spårvagn och på lyckliga gatan finns inga problem. Men det finns en sak som jag alltid hakar upp mig på när jag lyssnar på låten. Monika. Hon var alltså tolv när Plura låg med henne. Han var sjutton. Och det är något i den ekvationen som inte känns helt rätt. En åldersskillnad på fem år är ingenting när det handlar om vuxna människor som ligger med varandra. Men i den här situationen känns det lite smutsigare. Jag klandrar dock inte Plura. Det är den här uppriktigheten som gör Eldkvarn bättre än nästan alla andra band. Precis som när han i Det regn som faller var helt öppen med sitt kokainmissbruk. Det är skitigt, och vi kan aldrig veta vad som är sant, men på något sätt gör det att Plura ter sig ännu mer sympatisk.

8. Ta min hand

Jag börjar bli lite trött på Pluras anekdot om hur hans mamma säger ”Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen” som han drar så fort han får tillfälle. Den pratstunden har uppenbarligen präglat honom mycket. Ta min hand är en utmärkt låt. Förutom morsan figurerar den hårt arbetande fadern, Jimmy och Jazzgossen, Zigenar-Jacko och Annie (född av Carmen) i låten och de är samtliga fantastiska figurer. Ta min hand är en väldigt snyggt uppbyggd låt och den mäktiga finalen där Plura sjunger om hur han lär sig att gå igen får mig alltid att rysa. Han har sällan sjungit bättre än där. Det är knappt att jag märker kvinnokören som envist försöker sabotera låten.

Om du vill se en full Håkan sjunga Ta min hand ska du genast se det första avsnittet av Plura och Mauro Scoccos nya matprogram som visades tidigare i veckan. Det var mycket underhållande och jag kommer garanterat fortsätta se programmet. Att laga mat tillsammans med fulla kändisar samtidigt som man exponerar Pluras feta mage så mycket som möjligt är det bästa konceptet ett matprogram har haft sedan Den nakna kocken.

9. Jag är bättre än dej

När jag var liten hade min pappa en T-shirt med refrängen från Jag är bättre än dej tryckt på ryggen: ”Jag är bättre än dej. Jag vet var jag kommer från. Jag är tuff, min stil är från botten. Jag är bättre än dej.” Jag fattade aldrig riktigt vad det handlade om. Det kändes mest som en överdrivet kaxig och överlägsen replik. Jag gillade inte överlägsna människor. Min pappa gillade dock den där t-shirten och om den fortfarande finns kvar lär den vara fullständigt urtvättad och tråkig. 13 år senare förstår jag vad Jag är bättre än dej handlar om. Och jag önskar att jag också hade en sådan där t-shirt. Jag är bättre än dej är Pluras gripande uppgörelse med sig själv. Som vanligt är han väldigt ärlig och språket är skitigt. Refrängen är laddad och betydelsefull.

10. Blues för Bodil Malmsten

Svart blogg är ett grymt album. Inte lika bra som Limbo, men nästan. Den bästa låten är Blues för Bodil Malmsten, som påminner ganska mycket om 27. Vad som berör mig mest i den här låten är Pluras insikt om vänskap; ”det är konstigt hur folk som står en nära helt plötsligt utan ett ord bara är borta” och framförallt ”hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner”. Det krävs en enormt insiktsfull och skicklig låtförfattare för att få ner sådana rader. Jag har inte ens fyllt 23 än, men jag kan ändå identifiera mig väldigt starkt i de där meningarna. Är man intresserad av Plura är Blues för Bodil Malmsten lika intressant som Kort biografi med litet testamente är för Thåströmfansen, plus att man får en intressant inblick i hur det går till där ute på ön.

11 kommentarer:

Henrik Valentin sa...

Jag vill att alla ska kunna lyssna, så om du av någon anledning inte har skaffat Spotify än har jag fyra "invites" att dela ut. Det är bara att höra av sig :)

Jonas sa...

Tack Henke! Fin låtlista och mycket bra skrivet! Nästa vecka kommer Eldkvarn till Göteborg, jag ska försöka ta mig iväg och se dem. De ska spela Kärlekens väg - En mässa i Annedalskyrkan. Kommer säkert bli toppen.

cassady sa...

mycket bra skrivet och kan bara hålla med i det mesta. dom vet jag inte om jag håller limbo så högt. textmässigt är det väldigt bra, men gillar inte produktionen riktigt. men den är ju fortfarande jävligt bra.

Atlantis är by far den bästa, följt av himmelska dagar, svart blogg, utanför lagen, men sådant ändras ju hela tiden..

skrev ett inlägg om min kärlek till dom för några dagar sedan..

Anonym sa...

Ciao!

Fin lista! Själv slängde jag precis ihop en topp 20-lista: http://open.spotify.com/user/jarnis86/playlist/2LgmkLDXkJWFgcPAFDcidh

Mvh

Henrik Valentin sa...

Bra lista, Anonym! :)

Denise sa...

Tack för ett mycket fint inlägg om Eldkvarn, klart ett av Sveriges bästa band! Jag sitter med tårar i ögonen och ett leende på läpparna efter att ha läst detta inlägg.

Anonym sa...

Ta min hand slår allt!

Anonym sa...

Takk for denne lista. Jeg gjennopdaget Eldkvarn nå nærmest på slump. JEg fant noen lydfiler fra det fantastiske programmet Metropol 8 timmar 80-tal som jeg i sin helhet tok opp på kasett når det gikk live. Der ble det spilt Eldkvarn og også et intervju med Plura.
Etter litt søking har jeg skaffet med De berömdas aveny og Svart Blogg fra iTunes. Skit bra! Blules for Bodil Malmsten er på hele 8 minutter og den er ikke for lang. Vanvittig bra! Det blir nok mer nedlasting av Eldkvarn, men jeg får styre meg og ikke ta alt på en gang. Det må nytes og absorberes sakte.

Mvh. Jon Gunnar

Karin sa...

Hittade hit på krokiga vägar.. Tack för ditt fina inlägg om Sveriges bästa band..

Anonym sa...

Det kom än tår när jag läser hur fint och passionerat du skriver tack för allt fortsätt o skriv

Cykelpendlarbloggen sa...

Valet av Alice är perfekt. Jag har aldrig varit en trogen Eldkvarn-lyssnare. Men den låten stannar kvar... strofer ur texten övermannar mej gång på gång när saker händer.