måndag 8 mars 2010

Tim Burton blir aldrig någon Lewis Carroll


Alice i Underlandet betyder mycket för mig. Jag har läst den, och uppföljaren Alice i Spegellandet, flera gånger, både på svenska och engelska. Kärleken till Alice uppstod inte när jag var liten. Min mamma läste alltid väldigt mycket för mig och mina bröder när vi växte upp, men Alice i Underlandet var aldrig en av de böcker som hon läste ur. Jag upptäckte Alice lite senare, när jag var i fjortonårsåldern. I tonåren älskade jag allt som var märkligt och bisarrt och det fanns inget som var märkligare eller mer bisarrt än Alice i Underlandet. Språket var fantastiskt och tillsammans med de vackra 1800-talsillustrationerna absorberade böckerna mig helt och hållet. Lewis Carroll var rolig, konstig och insiktsfull. De två böckerna om Alice förbryllar och fascinerar, hur många gånger man än läser dem. Många har känt sig lockade att göra film av Carrolls märkliga fantasier, men ingen har riktigt lyckats. För mig har Alice i Underlandet aldrig känts som en bok som ens går att filmatisera på ett rättvist sätt. Bokens struktur inbjuder inte till filmatisering och en stor del av bokens charm ligger i det skrivna språket. Disneyfilmatiseringen från 50-talet är den sämsta av bolagets äldre animerade filmer, och den gör mig mest arg. Det finns flera andra filmatiseringar, med lite olika twistar av Carrolls originalberättelse, men ingenting har någonsin fungerat. När nyheterna började spridas om att Tim Burton skulle försöka sig på att filma den gamla klassikern blev jag dock lite hoppfull. Han verkade vara rätt man för jobbet.

När jag var i 16-årsåldern var jag helt tokig i Tim Burton. Jag såg hans filmer om och om igen och gjorde presentationer om hans estetik i skolan. När jag var i New York för två veckor sedan gick jag och såg Tim Burton-utställningen på Musuem of Modern Art. När jag gick omkring där och tittade på hans ryckiga tuschteckningar togs jag tillbaks till tonåren och hjärtat började bulta för Burton och hans filmer igen. Jag trodde att jag hade gått vidare, men det visade sig att saxhänder och b-filmsregissörer fortfarande har en viss betydelse i mitt liv. Och förhoppningarna för hans filmatisering av Alice i Underlandet tändes. Nu har jag varit och sett den. Och jag är inte glad. Jag känner mig ledsen och spottad på. Tim Burton har – tillsammans med sin ständige vapendragare Johnny Depp – gjort sitt allra bästa för att våldta en odödlig klassiker. Hans Alice i Underlandet är kriminellt dålig. När jag gick ut från biografen var det med gråten i halsen.

Det finns ett gammalt dataspel som heter American McGee's Alice. När jag gick på högstadiet var det mitt absoluta favoritspel. Spelet är en bisarr och våldsam uppföljare till Alice i Underlandet. Alice är en mentalt instabil tonåring som kommer tillbaka till Underlandet – som på grund av hennes mentala tillstånd är en rejält uppfuckad plats jämfört med hur hon minns den sen senast. American McGee's Alice skulle ha blivit film med Sarah Michelle Gellar (Buffy) i huvudrollen, men projektet blev aldrig verklighet. Och det ska vi nog vara glada för. Men spelet var bra och tillförde faktiskt något till originalberättelsen. Tim Burtons Alice i Underlandet har en liknande utgångspunkt, men han gör verkligen alla tänkbara fel. Alice ska förlova sig med en tråkig överklasslyngel och springer därifrån. Hon hamnar i Underlandet, och sen utvecklar sig filmen till en totalt oengagerande actionfilm för småbarn som inte har någon som helst relation till Carrolls bok. Karaktärerna delar namn med figurer därifrån, men mer än så är det inte. Filmen är otroligt ful och oinspirerande. Det är tråkigt, pinsamt och jobbigt att titta på eländet. Skådespelarna gör usla prestationer. Särskilt den enormt överskattade Johnny Depp gör en fruktansvärd tolkning av Hattmakaren. Det känns mest som om Jack Sparrow har klätt ut sig för att fira Saint Patrick's Day. Jag gråter inombords. Och på bussen hem tvingas jag omvärdera Tim Burton. Hela min kärlek till honom bygger på tre filmer: Edward Scissorhands, Ed Wood och Big Fish. Resten av hans filmkatalog är ganska medioker. Och han har inte utvecklats något på tjugo år. Tillsammans med hans tidigare våldtäkter på Kalle och chokladfabriken och Apornas planet är dock Alice i Underlandet det sämsta som han har gjort. Jag kommer aldrig mer förvänta mig stordåd från Tim Burton. Han har missbrukat mitt förtroende för många gånger. Minns ni historien om den unge Burton som jobbade på Disney och var missnöjd med sitt robotlika arbete? Han gick vidare och gjorde några riktigt fina filmer. Men nu är han tillbaka där han började. Och värre, han har blivit en av de där storbolagsgubbarna som han alltid föraktade. Jag ska läsa Alice i Underlandet igen och försöka glömma bort den här filmen.


DN
, SvD, Aftonbladet

5 kommentarer:

maria sa...

Åh. Nu tycker jag så himla synd om dig. Jag hann aldrig läsa böckena innan jag såg filmen. Fast jag har kännt på mig att jag skulle älska dem. Jag tyckte alltså om filmen när jag såg den. Men det är ju för att historien är bra. Och det är ju inte Tim Burton som skrivit den. Jag tyckte dock att han var lite feg, för mycket Disney. Men Det tyckte väl dom flesta.

Henrik Valentin sa...

Har du ingen relation till originalet är det väl självklart att upplevelsen blir totalt annorlunda.

Historien här är ju samma som i vilken fantasyfilm som helst. Fast genomförd på ett tråkigt sätt. Och med tanke på att det är Tim Burton som har regisserat är filmen hiskeligt ful.

monko sa...

"Det känns mest som om Jack Sparrow har klätt ut sig för att fira Saint Patrick's Day."
Kunde inte säga det bättre själv.

Betalade 130 spänn för att se den i 3d och blev så jävla besviken! Det vände sig i magen när Depp började breakdansa i slutet och hela salongen gapskrattade. Usch usch usch, Burton kommer ju bli bortglömd för det geniala han gjort när han fortsätter göra disneydängor som denna.

Keep on bloggin'!

Anonym sa...

Du vet väl om att man verkar hålla på med en uppföljare till Alice McGee? :)

http://investor.ea.com/releasedetail.cfm?ReleaseID=366638

ELISE sa...

jag kunde inte hålla med dig mer.
jag blev djupt besviken, då jag hade förväntat mig något mycket vackrare från burton. istället blev det en blandning av ful pixar-liknande barnfilm med inslag av något som förde tankarna till world of warcraft. INTE okej!
jag gillade dock depp och bonhams insatser.