The Clash på film

Jag älskar The Clash. För mig är de faktiskt ”det enda bandet som betyder något”. Ingen kommer kunna ersätta dem. De är bäst och kommer så alltid vara. Häromdagen passerade jag 10000 spelade Clash-låtar på last.fm. Jag kanske borde se det som en varningssignal men istället firar jag med ett Clash-relaterat blogginlägg. Jag har bloggat om världens bästa band flera gånger tidigare och den här gången hade jag tänkt skriva om The Clash på film. Förutom lysande dokumentärer som The Clash: Westway to the World och Joe Strummer: The Future Is Unwritten finns det två filmer som enbart tilltalar de mest insnöade fansen – Rude Boy och Hell W10. Det är två filmer som egentligen inte är bra i traditionell mening men de är ovärderliga för de som vill se snygga bilder på världens coolaste band och höra klassiska låtar i nya sammanhang. Egentligen är det bara en tidsfråga innan det kommer en spelfilm om The Clash och Joe Strummer; när filmbolagens idéer sinar och varje rockikons liv ska filmatiseras känns inte historien om de här grabbarna särskilt långt borta. För mig finns det inte något mer ikoniskt rockband. Den romantiserade bild som jag har av bandet skulle kunna göra sig väldigt bra på film, även om den inte nödvändigtvis är sann, för verkligheten var givetvis inte särskilt glamorös eller idealistisk. En spelfilm om The Clash skulle kunna bli väldigt lyckad, alla beståndsdelar till en bra rockfilm finns där, men samtidigt finns det alldeles för mycket som kan gå fel. Jag hoppas nog att det aldrig blir en spelfilm, och istället ser jag Rude Boy och Hell W10 några gånger till. Hur skulle någon kunna gestalta Joe Strummer?

Vi börjar med Rude Boy, en film som har fått sitt namn efter ett av de coolaste begreppen från reggae- och skakulturen. Den regisserades av Jack Hazan och David Mingay och är en mystisk blandning mellan spelfilm och dokumentär. Filmen spelades in under 1978 och 1979 och innehåller enorma mängder fina bilder på The Clash när de uppträder eller jobbar i studion – under den här tiden spelades deras andra album, Give 'Em Enough Rope, in – men också i vardagliga situationer. Filmen tar ett lite konstigt grepp och istället för att fokusera på bandet är huvudpersonen en ung Londonkille som lämnar sitt jobb i en Soho-sexshop och följer med sitt favoritband på turné som roddare. Det finns mycket att reta sig på när man ser Rude Boy. The Clash var allt annat än nöjda med resultatet och beställde en massa knappar med texten ”I don't want Rude Boy Clash Film” för att visa sitt missnöje. Det är lätt att se vad som retade dem. Trots beundransvärda ambitioner är Rude Boy inte en bra film. Den känns mest platt och seg, och första gången jag såg filmen var jag väldigt besviken. Det stora problemet är Ray Gange som spelar roddaren. Han är fruktansvärt tråkig och okarismatisk. Min bästa internetpolare Elliot, som också älskar The Clash, tycker att Ray ”ser ut som Tommy Körberg”, och i vår värld är inte det något positivt. Han är dessutom en usel skådespelare, och med sin blotta närvaro lyckas han sänka alla sina scener ordentligt. Det är lätt att förstå vad som var syftet med Rays karaktär. Han symboliserar den likgiltiga och förbisedda ungdomen i Thatchers England, utan vare sig hopp eller ambitioner. Genom att följa med The Clash på turné vaknar han ur sin medvetslösa sömn och ser hur verkligheten ser ut. The Clash är ett band som gjorde musik som förändrade människor och deras sätt att tänka. Genom att lyssna på The Clash känner man sig delaktig och levande. Hade allt det här gått att gestalta hade Rude Boy kunnat bli en fantastisk film. Tyvärr funkade det inte. Men Rude Boy är ändå inte helt värdelös. Ju fler gånger jag ser den desto mer gillar jag den. För vi har trots allt med mitt favoritband att göra här. Förutom att vara ett småroligt tidsdokument som på halvt misslyckat sätt lyckas fånga tidsandan innehåller filmen några av de allra bästa bilderna på The Clash som jag har sett. De framträdanden som syns i filmen är välfilmade och slagkraftiga. Kamerateamet har onekligen gjort ett bra jobb och det känns nästan som att man är där. Det är svettigt, intensivt och otroligt jävla bra. Du hittar inte bättre livebilder på The Clash än här. Dessutom finns det ett stort antal underbara scener med bandmedlemmarna fångade i mer eller mindre vardagliga situationer. Scenen där Joe Strummer (filmen filmades innan Joe hade skaffat sina löständer, och några scener skulle lätt kunna användas som skrämselpropaganda för tandläkare) snackar politik med Ray på en sjaskig pub är riktigt fin. Likaså när Topper tränar boxning iklädd en sådan där gul jumpsuit som Bruce Lee hade på sig i Game of Death. Eller när Paul Simonon drar av sig tröjan (flickidol!), lägger sig på sängen och lyssnar på Johnny Too Bad. Och musiken i filmen är förstås den bästa som finns. Det är förmodligen en väldigt dålig idé att lära känna The Clash genom Rude Boy, men är du redan frälst känns den lite som ett måste.

Rude Boy finns på DVD och på YouTube.

Hell W10 är en mycket bättre film än Rudy Boy. Om du inte gillar The Clash känns den nog meningslös och tråkig, men om du som jag älskar det här bandet av hela ditt hjärta är Hell W10 en av de trevligaste filmer som någonsin har spelats in. Hell W10 är till skillnad från Rude Boy bandets egen film på alla sätt. Joe Strummer skrev manus och bandmedlemmarna och deras vänner spelar alla roller. Det är en svartvit stumfilm på 50 minuter om gangsters, småtjuvar, porr och knark i London. Hell W10 spelades in 1983, Topper hade precis kickats från bandet på grund av sitt heroinmissbruk och bandet tog en paus i turnerandet. Det som är kul med Hell W10 är att man verkligen kan se hur kul bandet hade under inspelningen och hur mycket de älskade att göra filmen. Hell W10 är amatörmässig men otroligt rolig att se. I princip kan man se filmen som en enda lång musikvideo. Bandets musik används på ett snyggt och effektivt sätt för att berätta historien. Mick Jones spelar den stora gangstern Socrates, Paul Simonen är småtjuven med stora drömmar och Joe Strummer spelar polis (!). Samtliga medverkande verkar brinna för det de gör och den glädjen smittar av sig på tittaren. Storyn är egentligen inget speciellt, men filmen är mer spännande och underhållande än vad du förväntar dig. För fans är filmen intressant eftersom man får en liten inblick i hur livet utanför studion och borta från scenen kunde se ut för de här populärkultursälskande grabbarna. Lägenheterna och de miljöer där filmerna spelades in och birollerna – särskilt tjejerna och deras fantastiska frisyrer – skapar en märklig känsla av trovärdighet. Och inte i den bemärkelsen att storyn och filmen är trovärdiga utan att den bild man får av bandmedlemmarnas liv och intressen känns väldigt äkta. Det är nog därför som Hell W10 känns som en bra och viktig film för mig. Jag kan omöjligt åka tillbaka i tiden och det här är det närmsta jag kan komma det tidiga 80-talets London.

Hell W10 finns med som extramaterial på den fenomenala DVDn The Essential Clash men går också att se på YouTube.

Jag kan omöjligt sätta ihop en spellista med de tio bästa Clash-låtarna – de spelade enbart in bra låtar – men om du vill göra dig bekant med bandet har jag slängt ihop en spellista med de tio Clash-låtar som jag har lyssnat allra mest på de senaste åren. Det känns väldigt bra att kunna säga att The Clash är mitt favoritband. Remember to kick it over!