Just Kids – Patti Smith

Det som drog mig till Patti Smith var omslaget till Horses. Det är ett av tidernas bästa skivomslag, både enkelt och stilrent men samtidigt laddat med attityd och tung symbolism. Och Patti är svår att sätta fingret på. Androgyn, märklig och attraktiv på ett sätt som ingen annan. Det är ett omslag som tvingar betraktaren att lyssna på skivans innehåll, för att på så sätt kunna få någon slags förståelse för kvinnan på omslaget. Jag lyssnade redan på Ramones, Television, Blondie och New York Dolls och när Patti kom in i bilden kändes det nästan som att jag befann mig i New York på 70-talet. Som att jag hade fått någon slags helhetsbild. Under några månader var jag otroligt fascinerad av Patti och lyssnade nästan oavbrutet på Horses. Sedan ebbade mitt intresse ut. Jag såg filmen Patti Smith: Dream of Life för två år sedan och efter det visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om Patti Smith längre. Som artist är hon väldigt intressant, men som person verkar hon helt outhärdlig. Jag kommer dock alltid älska Horses. Det är ett mästerverk. De andra skivorna innehåller alla flera riktigt bra låtar, men hennes produktion har varit ruggigt ojämn sedan 1975. Nu har hon skrivit en självbiografi som skildrar hennes tid i 70-talets New York och hur hon fann sig själv. Jag och alla världens kulturkärringar är väldigt uppspelta. Just Kids är en riktigt bra bok. Ibland tangerar Pattis pretentioner gränsen för vad jag klarar av och det här är onekligen en gammal människas romantiserade bild av sin egentligen ganska tragiska och trasiga ungdom, men mestadels är det en väldigt kärleksfull skildring av människor och platser som aldrig kommer tillbaka. Lika mycket som Patti fokuserar på sig själv riktar hon strålkastaren mot vännen Robert Mapplethorpe som alltid fanns vid hennes sida och som dessutom fotograferade omslagsbilden till Horses. Just Kids är tillägnad honom, och även om jag under läsningen ofta frågar mig vad någon överhuvudtaget kunde se hos Mapplethorpe, är Pattis hyllning till honom väldigt fin.

Patti Smith är en av få kvinnliga rockstjärnor som tål att jämföras med sina manliga motsvarigheter. Men när man läser Just Kids börjar man fråga sig om hon är särskilt kvinnlig egentligen. Det figurerar nästan bara män i hennes liv. Hon har inga kvinnliga förebilder och jämför sig själv med döda poeter och manliga rocksångare. Det är nog egentligen fel att tänka i banor om manligt och kvinnligt när man diskuterar Patti Smith. Hon existerar i något slags gränsland mellan de båda könen där ingen än hon får plats. Det räcker nog att man konstaterar att Patti Smith är allt annat än vanlig eller normal – två begrepp som också tål att diskuteras. Det är omöjligt att relatera till henne eller förstå varför hon gör som hon gör. Patti Smith är ingen förebild eller någon stark kvinnofigur. Hon är ett original vars tankar inte liknar någon annans. Just Kids är på samma gång vacker och otäck – och det vore rätt tragiskt om unga människor inspirerades av de galenskaper som hon berättar om här. Det är svårt att ens romantisera.

Patti Smith gör en Juno och blir gravid när hon är ung. Hon tvingas hoppa av skolan och ger bort barnet vid födseln. Till skillnad från Juno var dock Patti 19 år, hennes familj verkar ha stöttat henne och unga mödrar kan inte ha varit särskilt ovanliga i mitten av 60-talet. Men det var nog rätt av henne att ge bort ungen. Jag tror ingen skulle må bra av att växa upp tillsammans med Patti under 70-talet. Istället ägnar hon sig åt underligheter. Hon dagdrömmer mycket och vill bli poet. Utan några egentliga planer lämnar hon hemmet i New Jersey och beger sig till New York. Där lever hon som hemlös och utan mat några sommarmånader. Det är ganska oroande läsning. Sen börjar hon känna lite folk. Hennes viktigaste bekantskap är Robert Mapplethorpe. Han påminner ganska mycket om Patti, men till skillnad från henne tar han ganska mycket droger. De flyttar ihop och spenderar de första åren i New York tillsammans. De har nästan aldrig några pengar och äter väldigt dåligt. En massa kända figurer dyker upp hela tiden, det knarkas en hel del och misären är total. Jag tycker att det är lite sorgligt att läsa om eländet men Patti verkar se tillbaka på den här tiden med värme och kärlek. Man bör vara medveten om att när Horses gavs ut 1975 var Patti 29 år gammal och hade levt ett mycket märkligt och kringflackande liv i New Yorks utfattiga konstnärskretsar i tio år. Horses är alltså inte ett debutalbum från en ung och självsäker tjej utan från en ganska förstörd och självupptagen kvinna med ett ganska tufft liv bakom sig. Den där Robert Mapplethorpe är också en lustig jävel och vurmen för hans konst är mycket svårförståelig. Patti skildrar honom som ett geni, beskriver hans piercingceremoni av bröstvårtan som något storslaget och låter oss veta hur berörd hon blev av hans fotografier av unga män som urinerar varandra i munnen. Framåt slutet blir det nästan outhärdligt pretentiöst men fram till dess är Just Kids en otroligt fascinerande bok. Det är framförallt den levande skildringen av 70-talets New York och alla människor som levde där som får mig att älska den här boken. Det är ett New York som aldrig kommer finnas igen, och det är svårt att föreställa sig att de händelser som skildras i boken faktiskt har hänt. Patti skildrar Coney Island, Chelsea Hotel, rockklubbarna och de sunkiga lunchställena med en sådan kärlek att det är omöjligt att inte bli berörd.

Just Kids kommer inte göra dig klokare på gåtan Patti Smith. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förstå henne. Kanske är det fel att se henne som en egen person. Att döma av den här boken har hon alltid varit väldigt lättpåverkad och hon har färgats väldigt mycket av de människor som hon umgicks med, de böcker som hon läste och de skivor som hon älskade. Det är ganska märkligt när hon efter att flera år helt lyckats stå emot droger – trots att alla runtomkring henne knarkar nästan oavbrutet – börjar röka på efter att ha sett The Harder They Come. Eller när hon tar sin första LSD-tripp. Kanske borde man se henne som en otroligt komplicerad människa som består av andra personer. Patti Smith kanske är en kvinna som bitvis är Arthur Rimbaud, Jimi Hendrix, William S. Burroughs, Bob Dylan och Robert Mapplethorpe. Hon är en kvinnlig spegelbild av alla manliga rocklegender - och lyckas på så sätt bli den enda kvinnliga rocklegenden.


Jag har lyssnat rätt mycket på Patti de senaste dagarna och för de som vill bekanta sig med hennes musik har jag gjort en Spotifylista med mina tio favoritlåtar från hennes tidiga album. Och för de som inte kan få nog av rockscenen i 70-talets New York och vill läsa mer kan jag varmt rekommendera klassikern Please Kill Me! - Den ocensurerade historien om punken, som innehåller så mycket snusk, galenskaper och rockhistoria att vem som helst borde bli belåten.



DN, SvD, Aftonbladet