En ny definition av ordet bisarr

Jag har säkert sett Napoleon Dynamite över tio gånger. Och den känns fortfarande lika lysande. Den första gången jag såg den, då den fortfarande var ny och den stora hypen inte hade satts igång, blev jag nästan provocerad av den okonventionella komiken. Varför fanns det ingen egentlig handling? Varför var Napoleon så jävla dum i huvudet? Och varför – och det var det nog det största mysteriet – hade alla på sig skitfula kläder från 80-talet? Ingen hade sett något som ens påminde om Napoleon Dynamite tidigare. Snart började alla driva omkring i Vote for Pedro-tröjor och alla kunde slänga iväg minst tio Napoleon-citat. Jared Hess gjorde något helt nytt med Napoleon Dynamite. Han gjorde något som ingen annan hade kunnat göra och efter Napoleon kom flera mer eller mindre roliga efterapningar. Ingen trodde att han skulle kunna återupprepa det han gjorde med Napoleon. Två år efter att Napoleon hade slagit ned, 2006, gjorde Jared och hans brorsa Jerusha sin andra film, Nacho Libre. Den gången hade de en betydligt större budget och Jack Black gjorde huvudrollen. Men Nacho Libre var aldrig i närheten av att vara lika kul som Napoleon Dynamite – trots att den hade vissa poänger. Jag gav upp hoppet om att någonsin få se brödernas Hess lysande galenskaper på film igen. För några dagar sedan såg jag deras nya film Gentlemen Broncos. Jag hade inga egentliga förväntningar men jag fann mig ofta skratta mer intensivt än jag hade gjort på flera månader. Gentlemen Broncos är skitkul och jag kan inte släppa den. Jag har sett filmen i sin helhet två gånger och några enstaka scener har jag sett uppåt tio gånger - och jag är inte klar än. Gentlemen Broncos är nästan lika bra som Napoleon Dynamite och jag är tacksam över att bröderna Hess får pengar för att förverkliga sina minst sagt udda fantasier.

Den egenskap som jag beundrar mest hos bröderna Hess är deras förmåga att skildra de konstigaste och töntigaste människorna som någonsin har setts på film på ett kärleksfullt sätt. De verkar alltid ha respekt för sina freaks. Det blir aldrig något ryggdunkande och ”fan, vad roliga vi är”. Kanske beror det på att bröderna är sjukt töntiga själva. Om man till exempel jämför Napoleon Dynamite och Gentlemen Broncos med den nya zeeländska filmen Eagle vs Shark, som går i Napoleons fotspår, blir den här egenskapen väldigt tydlig. Där Eagle vs Shark är utstuderat quirky och nästan blir föraktfull i sin skildring av missanpassade töntar känns bröderna Hess filmer mest respektfulla trots att det som visas är det konstigaste som du någonsin har sett. Stundtals är Gentlemen Broncos många gånger konstigare än Napoleon Dynamite. Jag behöver en ny definition av ordet bisarr, för delar av den här filmen är nog det mest bisarra som jag någonsin har sett. Och jag älskar det!

Gentlemen Broncos handlar om en ensam grabb som hemskolats av sin knäppa mamma som tillverkar kreativa nattlinnen och popcornskulpturer. Hans stora dröm är att bli science fiction-författare och under filmens gång får vi se iscensatta sekvenser från hans mästerverk Yeast Lords. Grabben har en rejält märklig fantasi och när han åker på ett skrivarläger där han får träffa sin stora idol – en vansinnigt uppblåst och konstig sci-fi-författare – blir det uppenbart att Yeast Lords har vissa kvaliteter. Med press från sitt förlag snor den berömda författaren grabbens bok och ger ut den under sitt eget namn. Självklart uppstår en bitter konflikt. Men det där är bara ramhandlingen. Gentlemen Broncos handlar också om konstiga föräldrar, ett ännu konstigare filmbolag, Guardian Angels och någonstans också om att drömma och att inte passa in. Självklart bär alla medverkade de allra fulaste kläderna från 80-talet, trots att filmen utspelar sig i en tid där det åtminstone finns e-mail.

Jag älskar Gentlemen Broncos. Den är otroligt rolig och filmen kommer förmodligen vara en av sommarens stora humorhändelser för mig. Jag ser framför mig hur jag när jag känner mig lite smådeppig kommer kunna sätta på den vansinniga handmassage-scenen eller den otroligt roliga filmpremiär-scenen och känna hur alla problem försvinner. Gentlemen Broncos är lysande. Jämfört med Napoleon Dynamite – som mest var ett gäng roliga sketcher utan egentligt sammanhang staplade på varandra – har Gentlemen Broncos en fungerande story och en tydlig röd tråd. Det är också en sympatisk och uppmuntrande film – på sitt eget konstiga sätt. Gentlemen Broncos har dock inga underdog-stjärnor som Jon Heder (Napoleon) eller Efren Ramirez (Pedro) i rollistan. Huvudrollen görs av den genomsympatiska Michael Angarano som för mig mest är känd för fina småroller i filmer som Lords of Dogtown och Snow Angels, men för resten av världen förmodligen mest är känd för att ha dejtat Twilight-Kristen i flera år. Han är perfekt i huvudrollen och jag hoppas att han får göra flera stora roller. Jag tycker att Angarano känns som ett lite roligare alternativ till den något överexploaterade Michael Cera (se Youth in Revolt om ni inte har gjort det än, förresten!). Som den egocentrerade sci-fi-författaren ses Jemaine Clement som varenda svensk är bekant med efter den sönderhyllade TV-serien The Flight of the Conchords. Jag börjar tröttna lite på honom, men i den här rollen är han onekligen perfekt. Filmens stora stjärna är dock Héctor Jiménez, eller ”killen med munnen” som jag kallar honom. Han var med i Nacho Libre också men här stjäl han varje scen med sin rent obscena uppenbarelse. Hans skådespel är fantastiskt och finns det någon människa överhuvudtaget i hela världen som jag vill träffa just nu är det honom. De flesta kommer nog inte att uppskatta Gentlemen Broncos. På Rotten Tomatoes, som vanligtvis är en god fingervisning om en films kvalitet, har filmen låga 19 %. Man måste nog ha en ganska stark kärlek till det konstiga och bisarra för att förälska sig i bröderna Hess vision.