Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

Av någon anledning tog det emot att börja läsa John Ajvide Lindqvist. Jag kände inte riktigt för att läsa om vampyrer i en svensk förort och trots alla lovord och uppmaningar från familjen och kompisar att jag borde läsa Låt den rätte komma in vägrade jag ganska länge att läsa den. Att jag till slut bestämde mig för att börja läsa boken berodde på att den hade fått sitt namn från en Morrissey-låt. Ett kapitel in i boken var jag fast, alla tvivel var borta, och jag fortsatte att läsa likt en hungrig vampyr. Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Han skriver väldigt bra och träffande. Ingen annan svensk författare har skrivit lika insiktsfullt om ensamheten och utanförskapet. Hans böcker är intressanta och jag älskar hans sätt att använda låtar och musik i sina böcker. Min favorit är Människohamn som kom för två år sedan. Jag gillade den suggestiva Lovecraft-stämningen och skärgårdsmiljön, men vad som framförallt fick mig att älska Människohamn var alla lysande referenser till The Smiths och Morrissey. I hans nya roman, Lilla stjärna, står musiken mer än någonsin i fokus. Den här gången blandar han högt och lågt, och samtidigt som han citerar både Håkan och Bright Eyes dyker det också upp textrader från Amy Diamond.

Alla John Ajvide Lindqvists böcker är otäcka. Låt den rätta komma in var mest otäck när det handlade om mobbning och pedofili, och inte alls lika skrämmande när det gällde vampyrerna. Människohamn var mer lågmält otäck. Där var det personliga tragedier och ett mystiskt yttre hot från havet som skrämde. Lilla stjärna är snarare otäck på samma sätt som splatterfilmer är otäcka. Jag känner mig aldrig lika obehaglig till mods som när jag läste Ajvides tidigare böcker. Däremot oroar jag mig lite för hans mentala hälsa och funderar över vad han vill säga med sina extremt blodiga bilder. Det krävs förmodligen ett rätt ordentligt människoförakt för att skriva en bok som Lilla stjärna. Skildringen av vuxenvärlden och samhället är mörk och hopplös. Jag blir aldrig rädd (snarare äcklad) och trots att delar av boken känns direkt onödiga är den övergripande handlingen och känslan som boken lämnar kvar väldigt intressanta och som med allt annat som Ajvide Lindqvist har skrivit är den värd att läsa.

Lilla stjärna börjar med att ett mystiskt barn hittas hafsigt nedgrävt i skogen av en åldrad dansbandsmusiker. Han tar med ungen hem till den hunsade frun. Barnet ger intrycket av att vara väldigt ovanligt. Hon sjunger perfekta toner, men verkar i övrigt vara apatisk. Eftersom gubben är ett sällan skådat svin bestämmer han sig för att inte berätta för någon om barnet och håller henne inlåst i källaren under hela hennes uppväxt. Han räknar med att kunna utnyttja hennes musikaliska förmåga och ser henne som en gåva. De första hundra sidorna är en kavalkad av äckliga vidrigheter utförda av rejält osympatiska människor. Ajvide bygger upp en bild av en vidrig värld som den lilla musikaliska tjejen sedan ska kunna ge igen på. Hade jag inte läst hans tidigare böcker kanske jag hade slutat läsa boken innan jag hade läst hundra sidor. Ibland blir det lite väl magstarkt och jobbigt. Sen vänder det och bokens egentliga handling börjar utkristallisera sig. Ajvide landar som många gånger tidigare i de tidiga tonårens helvete. Den här gången handlar det om unga tjejer, gemenskap på nätet, Idol och det alltid lika angelägna utanförskapet. John Ajvide Lindqvist är den svenska mästaren när det gäller att skildra unga och ensamma människor och det känns alltid väldigt trovärdigt och äkta. Det är hans skildring av unga tjejer som gör Lilla stjärna värd att läsa. Han låter de unga tjejerna spåra ur på ett obehagligt och brutalt sätt utan att någonsin förlora känslan av trovärdighet. Om vi bortser från flickan med den väldigt klara rösten och de värsta brutaliteterna känns det faktiskt som att det mesta som händer i Lilla stjärna skulle kunna hända i verkligheten. Och det är onekligen jävligt otäckt.



DN, SvD, Aftonbladet