Tillbaka på mammas gata

”Man vet att man är hemma för stan är likadan. Man vet att man är hemma, men det är ändå inte samma sak.” Thåström vet vad han snackar om. Jag är tillbaka i Sverige. Allt är precis som det alltid har varit. Himlen över Norrköping är lika grå som jag minns den. Jag är tillbaks på samma gata, tillbaks på samma punkt, och jag undrar om det gångna året verkligen har hänt. Inget har förändrats här hemma. På sätt och vis är det skönt och tryggt, men också lite deprimerande. Det är nog oundvikligt att känna så. Jag kommer nog börja acceptera verkligheten snart. Om inte har jag mängder av fin pop att fly tillsammans med.

Sedan jag skrev senast har jag varit på 1a maj-demonstration i Montreal, besökt Boston och hängt i Dorchester (det irländska arbetarområdet känt från filmer som Mystic River och The Departed), cyklat runt över hela NYC tillsammans med en footballspelare från Dallas, joggat i Central Park och träffat en massa härliga och konstiga människor. Jag blev fast i Toronto ett tag på grund av fortsatta problem med askan över Island. Men nu är jag hemma igen. I Norrköping. Jag gick från att oavbrutet prestera stordåd och uppleva galenskaper till att landa i staden som alla verkar vilja fly. Pojkrummet ser i princip ut som det gjorde när jag var fjorton. Bob Marley och Tintin hänger på väggen och skivstället är fullt av dancehall. Att vakna upp där känns alltid lite märkligt. Ungefär som om man har försovit sig och har bråttom till gymnasiet. Men det finns trots allt vissa saker som jag gillar med Norrköping. Som familjen, katten, de gamla kompisarna och att driva omkring på gatorna som man har gått tusen gånger med Pekingromantisk musik i öronen. Det går dock inte att komma ifrån att det alltid är märkligt att komma hem. Det finns flera bra filmer och låtar som beskriver den där känslan. Bäst är nog Tim Hardins klassiker Black Sheep Boy. ”Here I am back home again, and I'm here to rest. All they ask is where I've been, knowing I've been West.” Att komma hem är både roligt och tråkigt, så är det för alla, men vad som räknas är nog hur man hanterar hemkomsten. Helst ska man nog hantera den på samma sätt som man helst ska hantera allt annat – med huvudet högt.

”Norrköping är drogavvänjning”, som Markus Krunegård sjunger. Jag ska bo och jobba här den här sommaren. Det kommer nog kännas märkligt till en början. Jag ska försöka ta det lugnt och komma ner i varv. Det finns många böcker att läsa och många filmer och TV-serier att se. LOST-finalen och John Ajvide Lindqvists nya bok är sådant som jag garanterat kommer skriva om i den nära framtiden. Jag gillar inte när saker tar slut, och Finpop kommer med största sannolikhet överleva de flesta av oss. För vi får inte glömma sångerna som fick oss att gråta eller sångerna som räddade våra liv. Jag vet att du är äldre nu, och att du är smart som fan, men de var de enda som någonsin fanns där för dig.