Midsommar med Tove Jansson

Jag vet inte hur det känns för dig, men jag känner mig inte enbart positiv till det här med midsommaraftonen. Den här dagen är det lätt att känna sig misslyckad. Midsommaraftonen får ju ändå ses som sommarversionen av nyårsaftonen. Det är två dagar som fungerar som viktiga statusmarkörer. Är du lycklig och framgångsrik firar du midsommaraftonen ute i skärgården med dina närmaste vänner, god mat och sprit. Om du stannar i staden är det bäst att du håller dig gömd och inte snackar högt. Gatorna ligger öde och om du mot förmodan skulle bli sedd kan du lätt få en loserstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Midsommaraftonen kan vara utmärkt för självömkan och mörka tankar. Eller så ser du den här dagen för vad den är: en borgerlig ryggdunkardag som aldrig har fört med sig något kul eller värdefullt annat än taskigt väder och ihärdiga bakfyllor. Hade Jamie T varit svensk hade han förmodligen skrivit en låt om midsommar - ”And why is it Midsummer’s Eve is always shit?”. Det är dock svårt att avliva alla traditioner och om du ändå vill fira, men inte har något vettigt sällskap, har Tove Jansson skrivit två fantastiska sommarböcker - Sommarboken och Farlig midsommar. Tillsammans med Tove – som är en mästare på att skildra olika årstider som de faktiskt känns – kommer du få en bättre midsommarafton än Melker och alla de där andra jävlarna. Medan du läser kan du dessutom lyssna på den perfekta midsommarmusiken, serverad i Spotify på klassiskt Finpop-manér.

Farlig midsommar handlar förstås om mumintrollen. För att vara en blogg skriven av en kille född 87 har det förekommit oväntat många muminrelaterade texter här på Finpop. Men det är bara att konstatera att Toves fascinerande små berättelser har haft en väldigt stor betydelse för mig. Jag älskar mumintrollen av hela mitt hjärta och det är en kärlek som bara växer hela tiden. Jag tror det är omöjligt för mig att växa ifrån mumintrollen. De kommer följa med mig vart jag än går. Farlig midsommar är en av mina absoluta muminfavoriter. Den har allt det där som gör att jag älskar Toves sagovärld. Här finns ett lagom spännande äventyr, lite samhällskritik, illa dolt förakt mot översittare och en massa melankoli. Dessutom gör Lilla My sin mest minnesvärda prestation. Som de andra muminböckerna är Farlig midsommar en kort bok, tryckt med hyfsat stor text och många illustrationer. Farlig midsommar innehåller några av Toves allra finaste muminbilder. Min favorit är nog den där Snusmumriken hittar Lilly My i vassen. Det kommer aldrig skrivas barnböcker som Farlig midsommar igen. Tove Janssons sätt att skriva hör till en svunnen tid som omöjligt kan komma tillbaka. Dramaturgin, bildspråket och känslorna känns på flera sätt avlägsna men det gör inte boken daterad. Snarare blir det bara alltmer uppenbart hur unika och viktiga Tove Janssons böcker fortfarande är. Det finns helt enkelt ingen som Tove. Farlig midsommar är tokmysig, fin och tänkvärd. Den stannar kvar och är dessutom väldigt somrig. För några år sedan kom en dockfilm baserad på boken. Den är förstås tänkt för mycket små barn (till skillnad från Toves första muminserie som ju var ”förbjuden för mycket små barn”) och jag undvek länge att se den. Men efter att ha sett några bilder av de helcharmiga dockorna kunde jag inte längre hålla mig. Igår kväll var det dags. Och även om jag uppenbarligen inte hör till den rätta målgruppen kunde jag inte låta bli att gilla filmen. Den var charmig och trogen förlagan på ett föredömligt sätt. Det är svårt att inte bli glad av att se små mumintroll som springer omkring och ojar sig på finlandssvenska.

Sommarboken är den första Tove Jansson-bok som jag läser som inte är en muminbok. Hon skrev ju flera romaner efter att hon hade lämnat mumintrollen åt sina egna öden, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag har läst dem. Sommarboken gav dock mersmak. För trots att den inte handlar om Mumindalen är det aldrig något tvivel om att Tove har skrivit boken. I tonen påminner den lite om de senare muminböckerna. Det finns ingen direkt kronologi och det händer inget särskilt. Sommarboken utspelar sig under några somrar och skildrar relationen mellan en farmor och hennes barnbarn, baserade på Toves mamma Ham och hennes brorsdotter Sophia, som numer arbetar med företaget Moomin Characters som förvaltar och ser till att ingen våldtar Toves karaktärer. Sommarboken är väldigt mysig att läsa. Bara några få dagar efter att ha läst den minns jag inte riktigt vad den handlar om. Men känslan finns kvar. Det är Toves förmåga att fånga känslan av sommar som gör Sommarboken till en riktigt gripande bok. För Tove handlade det inte bar om sol och bad, utan sommaren innebar också vemod, ensamhet och förändringar. Samspelet mellan barnbarnet och farmodern – som befinner sig i livets ytterkanter – är skildrat på ett väldigt fint sätt som förstärker den här märkliga känslan av ”sommar. I Sommarboken finns självklart att Midsommar-kapitel. Hädanefter tänker jag också kalla midsommar Johanne, som många finlandssvenskar verkar göra. Johanne låter ju otroligt mycket vackrare. Allra finast är dock kapitlet om en egensinnig katt som Sophia får en sommar. Jag misstänker att jag kommer återkomma till Sommarboken många gånger. Den är lika mycket sommar som jordgubbar och iskalla sjöar.

Little Big Man – Thomas Berger

Filmen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen är den bästa skildringen av vilda västern som jag någonsin har sett. När jag såg filmen första gången visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Jag visste bara att jag gillade titeln och att Dustin Hoffman, som var min nya favoritskådis, hade huvudrollen. Jag visste inte ens att den handlade om western. Och jag blev fullständigt knockad av den ärliga skildringen av hur indianernas livsstil krockade med de vitas. Jag hade aldrig sett indianer skildrade på det sättet. Det bisarra i deras traditioner och livsstil lyftes fram på ett roligt sätt som gav mycket mer än alla andra westernfilmer som jag hade sett tidigare. Little Big Man är en coolare, smartare och mer politisk föregångare till Forrest Gump. Och Dustin Hoffman gjorde rollen som Jack Crabb – ”den mest försummade hjälten i detta lands historia eller en lögnare av vanvettiga proportioner” – på ett mer övertygande sätt än vad Tom Hanks någonsin hade kunnat göra. Dessutom är Little Big Man fantastiskt rolig och en av de mest absurda filmer som jag har sett. Little Big Man är helt enkelt en av mina stora filmupplevelser. Det var först andra gången som jag såg filmen som jag förstod att filmen var baserad på en roman av Thomas Berger. Jag blev genast sugen på att läsa den men när jag inte hittade den på svenska sköt jag upp läsandet. När jag för några veckor sedan drev runt på stadsbiblioteket i Norrköping stod den plötsligt där – en svensk utgåva av Little Big Man! Thomas Berger skrev boken redan 1964 och filmen kom 1970, och trots att Little Big Man är omtalad som den ”bästa westernskildringen någonsin” och hyllades överallt när den kom är det först nu, år 2010, som det kommer en svensk utgåva. Jag tycker det känns bisarrt att en så pass stor bok som Little Big Man inte har getts ut på svenska tidigare, och när jag tänker på alla de lysande amerikanska romaner som jag har läst de senaste åren som aldrig kommer översättas till svenska blir jag nästan lite ledsen. Little Big Man har blivit skickligt översatt till svenska av Caj Lundgren och den svenska utgåvan har ett riktigt fint efterord av indianexperten Mikael Kurkiala. Thomas Bergers roman är en fantastisk skröna som likt ingen annan bok lyckas fånga känslan av hur det var att leva i den vilda västern.

Jack Crabb och hans familj beger sig som många andra mot drömmen i väst. Men de blir anfallna av indianer. Jack växer upp bland cheyenneindianer och lär sig deras seder och att leva som en indian. Indianerna kallar honom Little Big Man. När han har växt upp återvänder han till de vita och deras ”civilisation”. Men flera gånger återvänder Jack till indianerna. Och däri ligger styrkan med Little Big Man. Genom Jack Crabbs ögon får vi uppleva både de vita och indianerna. Thomas Berger försöker ge en helhetsbild av western och han låter Jack Crabb se och uppleva allt. Boken berättas av den 111-åriga Jack som ser tillbaka på sitt liv. Det är roligt, knäppt och vilt. Jack är med om mer saker än vad som borde vara möjligt för någon människa och ibland tycker jag att boken har drag av magisk realism. Vad som gör Little Big Man till en av de där riktigt stora romanerna är att den är både underhållande och välskriven samtidigt som den är historiskt korrekt. Thomas Berger verkar ha en otrolig historisk kunskap i ämnet och hans skildringar av såväl indianerna som de civiliserade vita är enormt levande. Ibland känns det nästan som att man är där. Berger beskriver lukter, smaker och traditioner på ett sätt som få andra författare. Man förstår att han verkligen kan – och brinner för – ämnet.

Little Big Man är en uppriktig skildring av hur indianerna utrotades. Men samtidigt låter Berger alla sina karaktärer vara människor. Alla har sina bra och dåliga sidor. Indianerna skildras aldrig som några ädla och felfria naturhjältar utan Berger låter Jack Crabb uppleva indianerna som de märkliga och absurda varelser som de måste ha tett sig för de vita. Han är inte rädd för att ge indianernas allra konstigaste seder och beteenden stort utrymme och därför känns också Little Big Man som den mest ärliga och uppriktiga indianskildring som jag någonsin har läst. Bergers skildring av indianerna är raka motsatsen till James Camerons märkliga indianskildring i Avatar. Jag tycker att Little Big Man är en enastående roman. Man lär sig saker under läsningen och rycks med på ett ovanligt intensivt sätt. Ibland kan jag dock tycka att Thomas Berger och hans sätt att skriva är något utmattande. Det händer så otroligt mycket fantastiska saker hela tiden att jag aldrig kunde sträckläsa boken. För mig fungerade Little Big Man bäst i korta stycken – ett kapitel i taget. Och där tror jag att filmatiseringen vinner över boken. Filmen har Dustin Hoffman i en av sina bästa roller som Jack Crabb och han gör honom mycket mer levande och sympatisk än vad han någonsin är i boken. Filmen Little Big Man är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer medan boken aldrig kommer sälla sig till mina favoriter. Men har man något som helst intresse av indianer borde man läsa den. För det har förmodligen aldrig skrivits en bättre roman om vilda västern.

Finpop i Bryssel

Efter att ha varit borta från Sverige och Norrköping i nio månader kändes det lite skumt att vara tillbaka. Det var längesedan som jag var helt ledig och jag har ganska stora problem att ta det lugnt och luta mig tillbaka. Jag är ofta rastlös och vill gärna ha saker att göra. Hur mycket jag än vill lägga mig på sängen och bränna av en hel säsong av någon trevlig TV-serie kan jag inte göra det. Jag börjar jobba på måndag och jag antar att de här problemen kommer försvinna då. När jag har saker att göra drömmer jag om att ta det lugnt och bara försvinna. Men när jag inte har något att göra kan jag inte riktigt ta det piano. Motsägelsefullt, men det är sådan jag är. Efter att ha varit hemma i tre veckor drog jag helt spontant i väg till Bryssel. Jag hittade en billig resa och en kille att bo hos och dessutom hade jag sedan tidigare varit sugen på att spana in det nyöppnade Hergé-museet någon timme utanför Bryssel. Jag hade aldrig varit i Belgien tidigare och egentligen var jag inte jättesugen på att uppleva Belgien som land. Däremot har jag alltid varit sugen på att utforska landets rika serietidningskultur så det var med väldigt nördiga tankar som jag satte mig på flyget mot Bryssel.

Det visade sig att Bryssel är en rätt cool stad. Delar av staden är otroligt fina och det är tokmysigt att flanera runt i de gamla stadsdelarna. Ölen är god och billig och tunnelbanan är som gjord för plankning. Folket verkade i allmänhet var vettiga, trevliga och generösa. Och har man varit i Sverige ett tag är det självklart något som uppskattas. Gillar man serietidningar är Bryssel verkligen himlen. Det finns så många serieaffärer att det är lätt att överdosera. Den franskspråkiga seriekulturen är dock väldigt annorlunda jämfört med den som jag är van vid. Nästan alla serier publiceras i albumformat – typ som Tintin och Asterix – och med hårda pärmar. De flesta album som jag bläddrade i verkade mycket konventionella och ganska tråkiga. En stor del av serierna verkar mest vara mjukporr och till min stora förvåning hittade jag också mycket hårdare porrserier som stod uppställda tillsammans med de mer barnvänliga serierna. Det är både intressant och lite upprörande. Bryssel verkar allmänt inte vara en särskilt pryd stad.

Hergé-museet i den fina universitetsstaden Louvain-La-Neuve, en timme utanför Bryssel med tåg, öppnades förra året och det är en riktigt imponerande byggnad. Mitt bästa muséeminne någonsin är Tintinutställning på Sjöhistoriska museet på Djurgården som de hade för tre år sedan. Jag blev helt överlycklig av den utställningen och sprang omkring där som ett litet uppspelt barn. Allt var så fint och jag var glad en lång tid efter besöket. Därför var mina förväntningar skyhöga på Hergé-museet. Och jag blev inte besviken. Det är ett av de bästa museer som jag någonsin har besökt. Gillar man Tintin måste man helt enkelt dit. Museet är stort och försöker ge besökaren en helhetsbild av Hergé som konstnär. Allt är väldigt snyggt genomfört och väggarna är fulla med serieoriginal som ger en bra bild av hur Hergé arbetade och hur han utvecklades genom åren. Hergé är en av mina absoluta favorittecknare och att besöka det här museet var Brysselresans absoluta höjdpunkt.

Dagen efter Hergé-museet tog jag mig till Centre Belge de la Bande Dessinée - ett museum helt tillägnat serier. Det är säkert hundra gånger större än det mysiga lilla seriemuseet i New York och ligger i en riktigt fin Horta-ritad byggnad. Till byggnaden hör ett stort seriebibliotek där man likt en opiumhåla kan lägga sig på madrasser på golvet och läsa serier. Till min stora förvåning hade de ett stort antal album på svenska och jag var förstås tvungen att läsa några Spirou-album som jag aldrig hade läst tidigare. Men ska jag vara helt ärlig blev jag inte helt imponerad av seriemuseet. Det är ett rätt tråkigt museum och det mesta som ställs ut är rätt ointressanta – men klassiska och belgiska – serier. Vad som däremot gjorde mig jätteglad var deras tillfälliga utställning som handlar om Tove Janssons "drömvärld". Som bekant älskar jag allt som Tove Jansson har gjort och hennes serier är inget undantag. När Bror Hjorths Hus i Uppsala hade en liten Tove-utställning för två år sedan besökte jag den tre gånger. Jag kunde inte få nog. Till min stora lycka var den här utställningen större. Fokus låg förstås på hennes serier och man kunde på ett tydligt sätt följa Toves arbete med serierna. Jag älskar hennes illustrationer och hennes akvareller är det bästa som finns. Jag kan på fullt allvar förlora mig helt och hållet i hennes teckningar och det finns få saker som får mig på lika gott humör som några mumintroll. På utställningen fanns några av Toves Alice i Underlandet-illustrationer och de var den absoluta höjdpunkten på utställningen. Det finns ingen som har tecknat Alice och hennes galna äventyr på ett finare sätt än Tove och den bok som jag önskar mig allra mest är ett exemplar av Alice i Underlandet med hennes illustrationer. Tove Janssons bilder berör som ingen annans.

En av kvällarna i Bryssel tog jag mig till en folkhögskola i den mysiga stadsdelen Ixelles där den trevliga killen som jag bodde hos ställde ut de keramikgrejer som han hade gjort under läsåret. Det var en stor folkhögskola och alla klasser ställde ut sina alster den här kvällen. Eftersom det var i Bryssel fanns det självklart en klass som enbart sysslade med att teckna serier. Många av deras serier var riktigt snygga och imponerande och jag blev sugen på att göra något liknande. Serietidningar är ett av mina stora intressen och den här resan till Bryssel gjorde det bara starkare. Det finns säkert roligare städer att åka till än Bryssel men är man intresserad av serier kan jag inte tänka mig en trevligare stad.

Försommarpop

Juni och sommaren är här. Det finns visserligen bra saker med juni. Som grönska, jordgubbar och traditionell läsning av Farlig midsommar. Men mestadels är juni en skitmånad. Alla TV-serier tar uppehåll och plötsligt måste man åka på festival för att få se bra band spela live. Allmänheten hetsar upp sig över värmen och börjar driva runt i smaklösa outfits. Ungdomar tar studenten och gör stadens gator osäkra med sitt fruktansvärda fyllevrålande av Seven Nation Army-riffet. Helvetet kulminerar på midsommaraftonen - den utan konkurrens grisigaste och obehagligaste svenska högtiden. I juni är depression det enda sundhetstecknet och om man funderar ovanligt mycket över ”meningen med livet” den här tiden av året anser jag att man bara är hälsosam och självständig. Men världen kommer inte gå under den här sommaren heller. Mumindalen må svämma över, men så kul ska vi inte ha det här. Lyckligtvis finns det bra musik att fördriva sommaren med. De tre bästa skivorna just nu överraskar inte på något sätt. Det är pålitlig försommarpop med fina melodier, vackra stämmor och stabila texter. Och ibland kan lite förutsägbar pop vara precis vad som behövs för att uthärda en pärs.

Stornoway – Beachcomber’s Windowsill
För två år sedan var jag väldigt förtjust i gruppen Fleet Foxes. Det är jag inte längre. Jag är skittrött på deras musik och vill inte se ett enda jävla skägg till. Det får räcka nu. Det är kanske därför som jag tycker att Janelle Monáes The ArchAndroid är årets bästa skiva. Hon är raka motsatsen till de mesiga helskäggen. Till en början var jag lite skeptisk till Stornoway. Lät de inte lite misstänkt likt Fleet Foxes? Men efter några genomlyssningar är den där känslan som bortblåst. Jag gillar Stornoway. Som fan. De gör riktigt fin och levande musik som verkligen griper tag om hjärtmuskeln och vägrar släppa taget. De låter sig inte låsas av sin folkstämpel utan vågar leka lite med uttrycken. Jag tycker att det funkar förträffligt. Deras texter är fina och Beachcomber’s Windowsill känns som en perfekt sommarskiva. Låtarna lämnar en lite melankolisk men samtidigt upplyftande känsla efter sig, som får mig att se fram emot nästa gång jag ska lyssna på dem.

Teenage Fanclub – Shadows
Jag är alldeles för ung för att ha en relation till många band. Särskilt de som var stora på 90-talet. Mitt musikintresse är som bekant väldigt stort och jag tror mig ha rätt bra koll på 60-,70- och 80-talens storheter. De som har gått till historien och finns med på alla topplistor. 00-talet har jag också bra koll på. Men 90-talet får ändå ses som ett synnerligen pissigt decennium för popmusik. Bortsett från Nirvana, Makaveli, Olle Ljungström och några till får 90-talet ställa sig i skamvrån. Det är bara de som hade sina ”bästa år” när det begav sig (läs Andres Lokko) som måste påtrycka att det faktiskt fanns bra och viktig musik back then. Teenage Fanclub är ett av de där banden som man ska vara åtminstone 10 år äldre än mig för att ha någon riktig relation till. Jag har ignorerat dem fram till nu. Men när en skiva drar hem skyhöga betyg i både DN och SvD är det Finpops plikt att lyssna. Och gubbarnas nya album Shadows är mycket riktigt en fin liten skiva. Det låter kompetent och alla de influenser som namedroppas av de lyriska recensenterna är uppenbara. Teenage Fanclub är ett band som vet hur man snickrar vackra harmonier och hur man behärskar rockens standardinstrument. Texterna är det heller inget fel på. Shadows är en skiva som man förmodligen kan ha behållning av juni ut. Men man bör inte heller bortse från att Teenage Fanclub låter som nästan alla andra popband. Det är bra och bitvis medryckande, men knappast unikt. Men för att ha överlevt 90-talet låter de mycket bra. Teenage Fanclub har sysslat med musik sedan 1989. En annan som har varit aktiv lika länge är Neil Hannon med sitt The Divine Comedy. Han har ett nytt album ute som inte är särskilt kul. Men den första singeln At The Indie Disco är riktigt snärtig.

Tame Impala – Innerspeaker
Det svenska flumbandet Dungen är uppenbarligen mycket större i USA än hemma i Sverige. Det beror nog på att den amerikanska rockpubliken är betydligt mer drogliberal än den svenska och när de långhåriga nordmännen ställer sig på scen och sjunger obegripligheter är det inget annat än ”Awesome!”. Här hemma är det ju traditionellt sett bara byfånarna som experimenterar med droger och de har bara tagit till sig reggae som den svenska flummusiken. Dungen kommer aldrig gå hem på hemmaplan. Jag uppskattar några av deras låtar men de ofta genomusla nonsenstexterna gör mig mest frustrerad efter några minuter. Det är nog bättre om man inte förstår vad som sjungs. Däremot respekterar jag Gustav Ejstes för vad han tillsammans med Anna Järvinen fick till på hennes senaste skiva, den lysande Man var bland molnen, som ljudbildsmässigt är bland det bästa som någonsin har spelats in i Sverige. Den här utläggningen om Dungen kanske kan kännas lite omotiverad, men faktum är att det australiensiska bandet Tame Impala många gånger låter precis som Dungen. Soundet är som hämtat från Dungens senaste skiva, 4, men de unga flummarna har faktiskt lyckats göra ett bättre album än sina svenska motsvarigheter (och förebilder?). Vad vi snackar om här är väldigt flummig psykedelisk rock. Det har förmodligen gått åt en hel del knark under inspelningen. Det kan man tycka vad man vill om, men bra låter det. Innerspeaker är ett riktigt trevligt album som inte kommer till sina fulla rätt förrän man har lyssnat på det från början till slut. Trots allt flum är Tame Impala ett otroligt ambitiöst band och debuten Innerspeaker imponerar på flera sätt. Flera av texterna är riktigt bra och soundet är fantastiskt. Du behöver inte vara påtänd för att uppskatta Tame Impala, och Innerspeaker är ett perfekt album att dra igång en slö morgon då du inte har några andra planer än att överleva juni.